I dagarna har TV4-programmet Kalla fakta hamnat i medialt fokus genom sin granskning av Sverigedemokraterna, en granskning som ägt rum genom infiltration och gjort gällande att partiet har en ”trollfabrik”. Det hela är intressant av tre skäl.
För det första belyser reaktionerna på granskningen att det i Sverige finns två offentligheter, liksom att förhållandet mellan dessa inte är jämlikt. Den ena offentligheten är den där ”vanligt folk” rör sig, arenorna är bland annat sociala medier och fikabord. Där möter argument varandra, inte sällan med ökad förståelse från båda sidor som följd. Såtillvida ligger det ibland nära det demokratiska idealet. Kalla faktas reportage har i denna offentlighet bemötts med förödande kritik, vad gäller allt från urval till metoder och slutsatser. En oförmåga att förstå satir och humor, en ovilja att infiltrera andra partier än just SD, en närmast löjeväckande alarmism med inslag som att ”SD kontrollerar konton på Instagram” och en vilja att definiera aktivitet på sociala medier som ”trollfabriker” har varit några av de svaga punkter som identifierats.
Men i den andra offentligheten har debatten förts som om den ovan nämnda, förödande, kritiken aldrig existerat. Den andra offentligheten är den etablerade, där vissa partier, vissa journalister och vissa akademiker har tillträde. Där tar det konsensus form som sedan omsätts i politiska beslut, oavsett om det gäller trollfabriker, NATO eller invandring. Visst utbyte äger rum mellan de två offentligheterna, men relationen dem emellan är i grunden inte jämlik. I särskilda fall kan konsensus rentav nås i den dominerande offentligheten att åsikter i den subalterna, folkliga offentligheten ska kriminaliseras.
Reaktionerna på Kalla faktas reportage är ett ovanligt tydligt exempel på dessa två offentligheter, mycket talar för övrigt för att målgruppen för reportaget var etablissemanget snarare än vanliga väljare. ”Ingen normal människa kan ta det här på allvar” blir då en irrelevant invändning, reportaget riktar sig inte till vanligt folk utan knyter an till den logik som vägleder den etablerade offentligheten. Målet är att SD ska stämplas som extremt och avvikande, vilket i sin tur försvårar för aktörer i den utvidgade staten att ha med partiet att göra. Den utvidgade staten avser här allt från människor med akademikeryrken till de andra Tidöpartierna. Målet på lång sikt med kategoriseringen av SD som avvikande är att förbjuda partiet, det finns dock samtidigt starka intressen även inom etablissemanget som motsätter sig detta.
Reaktionerna på reportaget belyser även en glidning i den etablerade synen på den demokratiska praktiken. Begreppen desinformation och manipulation står i centrum för denna glidning, de senaste åren har vi kunnat följa hur viss opinionsbildning stämplats som desinformation. I debatten om SD:s trollfabriker är detta uttalat, det varnas för att trollfabrikerna med satir och humor kan ”påverka” och ”manipulera” människor. Modeller lånas från medicinens värld, där vi istället för utbyte av idéer mellan vuxna människor ser argument som virus och vuxna människor som passiva offer för smitta. Lösningen som följer naturligt av detta är karantänen. Samtidigt är desinformationsbegreppet kopplat till en naiv syn på den vetenskapliga metoden. Istället för att se sanningen som något vi gradvis närmar oss, inte sällan genom att hypoteser visar sig vara felaktiga, betraktas sanningen naivt som något av auktoriteter en gång för alla fastställt. Vaccinen är bra, NATO ökar vår säkerhet, SD har trollfabriker, et cetera.
Det för oss vidare till den tredje aspekten av reportaget och reaktionerna på det, det är en aspekt av klasskamp. SD representerar åtminstone delvis den grupp människor vi med post-marxistisk begreppsapparat kan kalla classi subalterni eller post-borgerliga proletärer (Gramsci respektive Francis). På vanlig svenska kan vi prata om vanligt folk, det rör sig oavsett om den stora grupp svenskar som varken tillhör den manageriella eller kapitalistiska eliten och heller inte de av dessa beroende underskikten (Marx fuidhirer). Det förklarar varför just SD infiltreras av en journalist, liksom varför vi förväntas låtsas att en liknande hantering av exempelvis Socialdemokraterna inte skulle renderat väl så spektakulära resultat. Det förklarar även den inledningsvis skisserade modellen med två offentligheter, där det bara är den ena som omsätts i politiska beslut. Liksom givetvis vilka argument som kategoriseras som desinformation, och vilka aktörer som har mandat att kategorisera. Eller för den delen varför alternativmedias medarbetare ogärna betraktas som ”riktiga” journalister. Mot detta invänder möjligen vän av ordning att det inte bara är etablissemanget som ifrågasätter alternativmedia, även vanliga människor gör det. Att en del vanliga människor anammar och internaliserar maktens budskap tillhör dock inte ovanligheterna historiskt, detta oavsett om de själva egentligen har något att vinna på det eller inte. De känslomässiga vinsterna bakom det som i den marxska traditionen kallas falskt medvetande ska inte förringas, det kan för vissa upplevas givande att vara med och håna maktens fiender.
Sammantaget är det hela ett stycke samtidshistoria. Åkessons hantering framstår som den enda rimliga, att kalla en påverkanskampanj för en påverkanskampanj. Partiet kommer inte att förlora väljare på det hela, möjligen mobiliseras rentav en del sympatisörer att rösta i EU-valet. Den potentiellt negativa följden rör istället samarbetet med Tidöpartierna och relationen till den borgerliga sfären i stort, där uppgifterna om att ”trollfabrikerna” även riktat in sig på partiets allierade framstår som särskilt skadliga. Å andra sidan är liknande beteende närmast normaliserat både inom och mellan partier idag, vilket talar för att realpolitiska avvägningar kommer väga väl så tungt.
Om skribenten: Joakim Andersen
