De senaste decennierna har hallicken i populärkulturen gått från föraktad förbrytare till glorifierad, rentav avundad, gestalt. Både bilar och kläder kan ”pimpas”, ett begrepp som i förbigående sagt främst tycks ha anammats av kvinnor, snarare än verklighetens ofta misogyna kvinnomisshandlare framställs hallicken som ett under av förfining och smak. Detta är ett exempel på en bredare trend av ytlig materialism, politiskt mindre korrekt kan det också beskrivas som en aveuropisering av Europa. Europeiska ideal kring sådant som romantik, könsrelationer och estetik ersätts med mer primitiva motsvarigheter.
Samtidigt speglar det förändringar i den bland marxister så omtalade materiella basen, i de så kallade produktionsförhållandena. En intressant analys av detta erbjuder John Michael Greer i ett par artiklar. Greer är en mångsidig och produktiv herre, bland annat är han druid och författare och har skrivit om allt från ekologi och samhällskollaps till ockult historia och praktik. Hans perspektiv är tilltalande, bland annat märks inflytandet från Spengler i Greers historiska distans till det amerikanska imperiet. Greer har också myntat termen lenokrati, herravälde av hallickar, för att beskriva hur den samtida västerländska politiska ekonomin fungerar. Hallicken beskrivs här ekonomiskt, ”his role is wholly parasitic. He inserts himself into the transaction between the sex worker who provides the service and the customer who wants it, and takes a cut of the price in exchange for allowing the transaction to happen.” Det finns ekonomier där liknande parasiter är ovanliga, det finns ekonomier där de breder ut sig. Greers tes är att det samtida Västerlandet är ett exempel på det senare.
Statens och byråkratins roll är här central, en uppsjö av regler som bara de stora företagen kan hantera är en av lenokratins förutsättningar. Horder av parasiter placerar sig oavsett vilket resolut mellan köpare och säljare och kräver en del av kakan. Resultatet är en ekonomi där ”lenocracy is not effectively counterbalanced by market forces, and so when unchecked it can quite readily expand until it strangles productive economic activity altogether.” I likhet med bland annat Michael Hudson menar Greer att den produktiva ekonomin förtvinar under den finansiella, om man räknar bort ”finance, insurance, and real estate” har USA inte haft tillväxt på flera årtionden. Detta har givetvis konsekvenser för reallönerna och inkomstfördelningen i landet. Långt gångna lenokratiska tendenser innebär också att en stat inte längre kan försvara sig mot fientliga stater, Greer bedömer att USA är på god väg i den riktningen med en mycket dyr försvarsmakt sett i relation till dess effektivitet. Lenokratin förlitar sig också på en kombination av hot och mutor, det senare idag inte minst i form av reklam som talar till mer primitiva drifter. Det innebär att lenokratin underminerar kultur och människoideal inte bara för lenokraterna själva. ”Fisken ruttnar från huvudet”.
En intressant fallstudie i sammanhanget rör förläggarbranchen i USA, dominerad av ett fåtal stora aktörer. Greer finner att dessa är förvånansvärt ineffektiva, de har fokus på böcker av kändisar och böcker av kända författare. Penguin Random House gör vinst på en tredjedel av sina böcker. Detta förklarar Greer från ett klassperspektiv. Han skriver här att ”the social class to which upper- and midlevel corporate employees belong — the managerial caste, as I’ve called it — preens itself on being as distinct from ordinary Americans as possible… What too often gets identified as virtue signaling in today’s society thus might better be described as class signaling, part of the ongoing process of social display by which members of the managerial aristocracy (or, even more loudly, aspirants to that status) signal that they don’t belong to the rabble.” De varken kan eller vill ge ut de böcker vanliga amerikaner vill läsa (jämför politiserad reklam och film).
Intressant är även Greers användande av Spenglers mindre kände anglosaxiske motsvarighet, Toynbee. Toynbee beskrev hur samhällen hanterade kriser och utmaningar med hjälp av kreativa minoriteter. När eliterna eller de härskande klasserna istället för att hantera kriser för hela samhällets bästa började fokusera på sina egenintressen talade Toynbee om dominerande minoriteter. Sådana ”klägg” kunde inte längre leda genom karisma och exempel, utan fick förlita sig på andra metoder. Greer skriver här att ”since it can no longer inspire loyalty and trust, it turns to bribery, coercion, and sheer institutional inertia to maintain its control over the society it once led and now merely exploits.” Parallellerna till vårt eget ”etablissemang” och de elitintressen som snarare ”verkar utan att synas” är uppenbara. Sammantaget är Greers resonemang kring lenokratin givande, och bidrar också till att förklara varför hallicken gått från föraktad till accepterad eller glorifierad. Dels för att lenokraterna har ett konkret intresse av att förvandla oss till degenerater, dels för att parasiter känner igen andra parasiter. Greer rekommenderas hur som helst varmt.
Mer läsning
Beyond Lenocracy
The Secret of the Sages
Lenocracy in Extremis: The Case of Publishing
Om skribenten: Joakim Andersen
