Neofolkbandet Rome tillhör storhertigdömet Luxemburgs mer framträdande bidrag till den europeiska kulturen, enmansbandet är ett av de mer kända i sin genre. Jérôme Reuter har snart varit aktiv i två decennier med Rome, och har under åren släppt ett imponerande antal album. Några har varit konceptalbum och tagit upp bland annat de spanska och rhodesiska inbördeskrigen. I likhet med många andra neofolkartister har Reuter intresse för historia, litteratur och esoterik. Han är i många avseenden en av Nietzsches ”goda européer” och har sagt att ”Ich sehe mich deshalb primär auch als Europäer, dann erst als Luxemburger” (”jag ser mig i första hand som europé, först därefter som luxemburgare”). Reuter fortsätter den långa dialog som kännetecknar vår civilisation. Det är en dialog där deltagarna sällan begränsats av etiketter, bland Reuters inspirationskällor och influenser har därför Genet och Burroughs en lika given plats som Jünger, Celine, Cioran och Kipling. Den tragiska livssyn som Unamuno gav ett namn är återkommande i Aftonlandet, den är framträdande hos Reuter. Det innebär att han intresserat sig för historiens ”förlorare” och deras kamp, ett lyckat exempel på detta är A Passage to Rhodesia där den rhodesiska utbrytarstatens på förhand dömda men inte desto mindre dödsföraktande strid skildras på ett inkännande och hederligt sätt. Rhodesianernas inställning av me ne frego fångas i vackra Hate Us and See If We Mind.
A Passage to Rhodesia är en av mina favoriter med Rome, inte minst på grund av hur det tragiska och heroiska förenas men också då den innehåller flera musikaliskt starka spår. Överhuvudtaget är Rome ett av de musikaliskt mer lättillgängliga neofolkbanden. Genrens kombination av intresse för förbjudna teman och ambivalens inför dem har under åren väckt både misstänksamhet och sympatier i mer politiska kretsar. Så kallade antifascister tolkar exempelvis ibland användandet av förbjudna symboler eller gestalter bokstavligt. Samtidigt har det funnits neofolkband som haft en tydligt antiliberal världsåskådning, som Von Thronstahl, man kan också misstänka att en och annan artist av högst praktiska skäl tonar ner kontrahegemoniska åsikter. Oavsett det politiska är det många i den mer genuina högern som delar neofolkens intressen och sensibiliteter, det finns också många i den mer genuina vänstern som gör det. Reuter uttalar sig sällan särskilt politiskt men har oftare beskrivits som en man av mitten eller vänstern än en högerman. I intervjuer har han beskrivit sig själv som pacifist och tagit upp sådant som ”a general cultural decline” och den utbredda ångesten. Det är teman som förenar tänkande människor oavsett etiketter, Reuter har också konstaterat att ”in their critique of capitalism, both the right and left might have more in common than they’d want to admit.” Ett bra exempel på hans intresse för Europa och hennes öden är Le Ceneri di Heliodori, med inspirerande sånger som One Lion’s Roar och The West Knows Best. Den sistnämnda kan i förbigående sagt vara en studie i en mentalitet snarare än ett försvar av den. One Lion’s Roar är oavsett vilket en av mina favoriter, så här effektivt uttrycker man för övrigt inte en mentalitet man är alldeles främmande för.
Ett intressant album i sammanhanget är även The Lone Furrow från 2020, där mer traditionella och hedniska teman behandlas. Reuter har under åren haft flera intressanta samarbetspartners, bland annat den likaledes gode europén Thåström, och The Lone Furrow är inget undantag. Här dyker Aki Cederberg upp, författaren till värdefulla Journeys in the Kali Yuga (som tidigare tagits upp på Motpol). Så även musiker som Alan Averill från irländska blackmetalbandet Primordial och amerikanske King Dude, liksom musiker från Behemoth och Harakiri for the Sky. Musikaliskt är det ett bra album, inledande Masters of the Earth låter oss också veta att ”this man of progress is a decrepit man, a defeated, crepuscular man, in the dark as to whence and whither, he is moving from nothing to nothingness, he has neither shape nor form, neither grace nor purpose”. Reuter är inte lika mystiskt lagd som en del andra neofolkartister och erbjuder få lösningar, men den kritik av den moderna världen som förs fram på albumet leder tankarna till Evola, Jünger och Guenon.
Om Rome med The Lone Furrow tydligare tog ställning mot framstegstro och en ”despiritualized modern age” fortsatte det med The Gates of Europe från 2024 där Reuter helhjärtat ställde sig på Ukrainas sida mot Ryssland. Han har beskrivit hur både de många besöken och vännerna i landet och kopplingen till Europa spelat in, resultatet har varit en mer politisk skiva än tidigare där intäkterna går till den ukrainska militären. Musikaliskt är det oavsett vilket ett bra album, ödesmättat och martialiskt, där distans och ambivalens på gott och ont lagts åt sidan. The Lone Furrow är som helhet bättre, men det är oavsett hur man ser på kriget intressant att möta en Reuter som fullt ut väljer en sida. Det tydliga ställningstagandet har bland annat gjort att han kunnat uttala sig kritiskt om både vänstern och högern.
Sammantaget är Rome en givande bekantskap. De teman som tas upp är ofta intressanta och Reuter är bildad, samtidigt som musiken är stämningsfull och medryckande. Det är en bra introduktion till neofolkgenren för goda européer.
Om skribenten: Joakim Andersen
