Den europeiska högern har historiskt varit lika kritisk till den amerikanska kontrollen över Europa som vänstern, skillnaden har främst varit att högern konsekvent vänt sig även mot sovjetisk kontroll av Aftonlandet. Detta grundar sig i en analys av USA och Sovjet som mynnar ut i att de inte var ännu ett par i raden av europeiska stormakter som axlat vår civilisations ledarskap, som bland annat Spanien och Storbritannien. USA och Sovjet var istället, av både historiska och geopolitiska skäl, något väsensskilt, USA och Sovjet var i avgörande avseenden Anti-Europa. Båda var bland annat ideologiska nationer och av geopolitiska skäl hade de intressen oförenliga med de europeiska folkens (jämför deras agerande mot de europeiska kolonialväldena). Att de två världskrigen ledde fram till att Europa ockuperades av två utomeuropeiska makter istället för en inomeuropeisk konflikt som ledde fram till tysk hegemoni blir för den mer genuina högern en tragedi. Många i den genuina högern såg också relativt tidigt på det amerikanska konsumtionssamhället och dess kultur med lika delar förakt och förskräckelse.
Till den mer geopolitiska, kulturkritiska och idéfokuserade analysen av USA har gradvis tillkommit en med utgångspunkt i klass- och elitteori, när USA gått från republik till imperium har hennes eliter vänt sig också mot den egna befolkningen. Finanskapitalismen och massinvandringen är bara två aspekter av detta, ett Europa integrerat i amerikanska institutioner och elitnätverk har anammat även dessa fenomen. Det innebär att det svenska NATO-medlemskapet främst framstår som en uppsättning bekräftelser.
För det första bekräftar medlemskapet formellt det som redan var faktisk verklighet. Svenska eliter är redan väl integrerade i, och lojala med, den amerikanska ordningen. Ambitionerna på en självständig linje tillhör historien för snart sagt hela det etablerade Sverige. Att detta inte sammanfallit med ett formellt medlemskap inte bara i EU utan även i NATO har framstått som en anomali. Inte minst nedrustningen av det svenska försvaret kan ses som ett första steg på vägen mot NATO-medlemskapet, oavsett om det var medvetet eller inte. Gemensamma övningar och liknande hade de facto redan gjort den tvåhundraåriga alliansfrihet som hållit Sverige utanför två världskrig överspelad.
För det andra bekräftar medlemskapet militärt en icke-militär verklighet. Ekonomiskt, ideologiskt och politiskt ingår svenska institutioner och eliter redan i den amerikanska sfären. Vad man möjligen kan misstänka är att det svenska ”duktig flicka”-syndromet som fått landets etablissemang att följa EU:s regler mer ambitiöst än de flesta andra EU-länder också kommer göra sig påmint i NATO-medlemskapet, med allt från utplacering av kärnvapen till deltagande i insatser i Tredje världen. Flera av dessa kan mycket väl minska snarare än öka svensk säkerhet.
För det tredje bekräftar det sätt på vilket medlemskapet drivits igenom karaktären i den klubb det svenska etablissemanget nu även formellt blivit en del av. USA är idag ett imperium snarare än en republik, och detta förhållande präglar även de eliter som ingår i den transatlantiska alliansen. Att medlemskapet ägt rum utan nämnvärd debatt eller möjligheter till folkligt veto blir mot bakgrund av detta logiskt. Här antyds för övrigt en motsättning i den atlantiska alliansen, på samma gång en allians mellan länder och en institution av och för eliter. Det förstnämnda gör sig tydligast påmint i avvikare som Ungern och Turkiet, men även i flera östeuropeiska länder där medlemskapet primärt fungerar som en försvarspakt mellan länder. I förbigående sagt är denna motsättning det starkaste argumentet för ett NATO-medlemskap, en populistisk och nationalistisk våg i Aftonlandet kan i framtiden omvandla alliansen till en genuin försvarspakt av europeiska, och europeiskättade, länder. Men vad gäller det svenska medlemskapet har vi primärt att göra med en allians mellan eliter, även om retoriken säger annat är det en värld av skillnad mellan det ungerska och det svenska NATO-medlemskapet.
Sammantaget innebär detta att inställningen till det svenska NATO-medlemskapet för Sverigevänner ofta kommer utgå från synen på Ryssland. Bedömer man Ryssland som ett överhängande hot och en i grunden icke- eller anti-europeisk makt kan medlemskapet betraktas som ett nödvändigt ont. Gör man inte den bedömningen framstår medlemskapet istället som en tragisk händelse som minskar svensk säkerhet och bekräftar etablissemangets kluvna lojaliteter. Oavsett vilket bör det vara aktuellt att verka för att ett förödande storkrig i Europa kan undvikas, och att NATO rör sig i riktning mot en allians mellan länder snarare än en mellan eliter. Kort sagt att verka för europeiska intressen i en primärt amerikansk organisation. Alternativt att även verka för svenskt utträde.
Om skribenten: Joakim Andersen
