De flesta torde ha stött på olika tolkningar av ”nazismens ockulta rötter”, från Trevor Ravenscrofts fantasifulla Spear of Destiny till Nicholas Goodrick-Clarkes mer akademiska Occult Roots of Nazism. Populärkulturens fascination för ämnet antyder också att det kollektiva omedvetna gärna associerar nazister, tyskar och SS med ockultism och magi, i vad mån detta har att göra med flera nivåer av projicering, oförmåga att förklara vissa historiska fenomen rationellt, inverterade stereotyper av magiska germaner eller annat har vi här varken utrymme eller förmåga att utveckla närmare. Oavsett vilket är ämnet både intressant och fruktbart, inte bara nationalsocialismens ockulta rötter är värda att utforska närmare, även om det ofta förbehålls marginella eller demoniserade politiska och ideologiska traditioner. Liberalismens högst reella ockulta rötter i diverse hemliga sällskap är exempelvis ett område man snart kategoriseras som konspiracist om man intresserar sig för.
En politisk tradition som gärna betraktas som rationell, på eller över gränsen till känslokall, är bolsjevismen, av sina egna inte sällan förknippad med vetenskaplig istället för utopisk socialism. Samtidigt är relativt lite känt i Väst om bolsjevismens rötter, med möjligt undantag för ett antal skäggiga tyskars teorier. Precis som för nationalsocialism och liberalism är dessa rötter flera, och de ockulta rötterna är inte de enda eller ens de starkaste, men även bolsjevismen har ett antal intressanta ockulta sådana. Dessa rötter undersöks närmare av Stephen E. Flowers i The Occult Roots of Bolshevism, med undertiteln From Cosmist Philosophy to Magical Marxism. Flowers är en värdefull bekantskap, i egenskap av runolog, runmagiker och hedning torde han redan vara känd för Motpols mer inbitna läsare. Han är en produktiv författare, hans perspektiv och kunskaper gör honom också ovanligt väl lämpad att skriva om ämnet ockulta rötter. Flowers noterar inledningsvis att hans syfte med boken är att ge en saklig skildring av ämnet, vilket gör att den med fördel kan läsas även av kommunister.
Den ryska bolsjevismen hade tre huvudsakliga rötter, vid sidan av marxismen var det rysk nativism och rysk kosmism. Vad gäller nativismen lekte bolsjevikerna en tid med tanken att utnyttja den slaviska folktron, rodnovery, för sina ändamål. Flowers beskriver kortfattat ett antal ockulta inslag hos Marx, bland annat hans ungdomliga ”sympathy for the Devil”, inflytandet från hermetismen genom Hegel, och inslaget av ”mystisk materialism”. Det sistnämnda är idag så normaliserat att vi lätt missar det, men tanken att historien drivs av dolda/ockulta, materiella krafter i en viss riktning är på många sätt en både radikal och mystisk innovation. I ansatsen att identifiera den ”röda magins” kärna konstaterar Flowers att den kan summeras i orden ”Power- – Time – Power+”. Den grupp som inledningsvis saknar makt, exempelvis proletariatet, vinner över tid makt. Detta är snarare än en profetia en ”sorcerous incantation”. Den döljer också de ledare och ordmagiker som driver och vinner på processen.
Tämligen okänd i Väst, men väl så inflytelserik för bolsjevismen som ariosoferna var för nationalsocialismen, är kosmismen. Det var en decentraliserad idétradition där bland annat Nikolai Fedorov spelade en viktig roll. Kosmismen tog form ungefär samtidigt som marxismen. Den var futuristisk och siktade till ”aktiv evolution”, människans dödlighet identifierades som roten till mycket av det onda i världen. Mänsklighetens gemensamma uppdrag var därför att bekämpa och besegra döden, både genom medicin, forskning, kontroll över naturen och kolonisering av andra planeter. Här ingick även återuppståndelse av tidigare generationer genom bland annat genetisk forskning och överföring av minnen, kosmisterna intresserade sig för allt från kloning, blodtransfusioner och rymdfärder till biosfär och noosfär. Mycket framstår som aktuellt även i vår tid, noosfären för tankarna till internet och AI, forskningen för att stoppa åldrandet är också en sorts kosmism. Samtidigt var det fullt möjligt att vara både kosmist och ortodox, Fedorov bröt exempelvis med vännen Tolstoj när den senare kritiserade staten och kyrkan. Men inflytandet från den antropo- och kosmocentriska kosmismen på bolsjevismen var betydande.
Flowers beskriver även den ryska ”silveråldern”, runt 1890-1914, då dekadenter och symbolister var framträdande i det konstnärliga och kulturella avantgardet. Där dyker upp både svartmagiker och bolsjeviker som Bryusov, teosofiskt influerade musiker som Scriabin, mystiker som Soloviev och konstnärer som paret Roehrich, men även den av kosmismen tydligt influerade bolsjeviken och framträdande raketforskaren Tsiolkovsky. Flera av bolsjevikerna rörde sig i eller kring dessa kretsar. Lenin lärde känna esoteriker under exilen i Schweiz, bland dem ariosofen Lanz von Liebenfels, och odlade en persona som fick både vänner och fiender att kalla honom Antikrist. Hans sekreterare Bonch-Bruevich var inte bara intresserad av förföljda, ryska religiösa sekter, han ansåg även att de hade revolutionär potential, intervjuade Rasputin och levde en tid med doukhoborerna. Alexander Bogdanov, en tid Lenins rival om posten som ledare för bolsjevikerna, var med och utvecklade Proletkult, ansatsen att skapa en ny, proletär kultur. Projektet var påverkat av kosmismen, Bogdanov skrev även science fiction som Röd stjärna 1908. Hans svåger, Lunacharsky, var både frimurare och marxist, hans intresseområde var ”god-building”. Ateismen var otillräcklig, ett socialistiskt samhälle behövde en socialistisk gud, socialistiska riter och böner. Intressant, och suspekt för mer ortodoxa bolsjeviker, är att han identifierade de religiösa eller mystiska inslagen hos Marx, som revolutionens oundviklighet. Han vände dock inte dessa insikter mot marxismen, utan använde dem i projektet att bygga en ny ”religion”. Flowers följer hur denna ansats influerade sovjetisk politik vid flera tillfällen.
Intressant i sammanhanget är även gammalbolsjeviken Gleb Boky, som både var brutal tjekist, möjligen gulagsystemets arkitekt, och intresserad av parapsykologisk forskning. Han var bland annat involverad i experiment med buddhistiska tekniker, i NKVD:s hemliga laboratorier, och planerade en resa till Centralasien för att finna Shambala. Bokys försök att kombinera kalachakra tantrism och marxism-leninism fick ett brutalt slut 1937 när Stalin lät skjuta honom. Stalin framstår i sammanhanget som inte alldeles atypisk. Han var kritisk till kosmismen, men han var vidskeplig, hade en personlig häxa och kände sannolikt Gurdjieff som ung. Flowers lyfter också fram hans besatthet vid språk och ord som en sorts ordmagi.
Avsnitten om det post-stalinistiska Sovjet och det post-sovjetiska Ryssland är korta men kärnfulla. Den snabba renässansen för den ortodoxa tron, rodnovery och kosmismen förklaras delvis med att även många partimedlemmar höll fast vid dem under Sovjettiden. Vi får veta att Putin haft med flera kosmister på läslistor för lokala guvernörer, liksom en kort presentation av Alexander Dugin. Även den för vänner av Arktos bekante Askr Svarte dyker upp som hastigast.
Sammantaget är det en både spännande och värdefull studie av bolsjevismen, där Flowers lyckas i ansatsen att ”decoding its deep-seated cultural and ideological ”DNA”. Inte minst blir den högst aktuell, eftersom den ”röda magi” bolsjevikerna utvecklade genom bland annat symbolism, ordmagi och formeln ”Power- – Time – Power+” idag genomsyrar betydande delar av Väst. Flowers skriver att ”the patterns of operation used by the bolsheviks have seeped into all aspects of culture”, detta ägde inledningsvis rum genom att NSDAP kopierade delar av metoderna hos den rörelse de i många avseenden var en motreaktion på. Men idag har både världsbilden och metoderna blivit normaliserade i stora delar av de västerländska institutionerna, även om Flowers noterar att ”Power- – Time – Power+” och den röda magin idag appliceras på etniska, religiösa och sexuella minoriteter snarare än på arbetarklassen. Den enda nackdelen med boken är att den är kort, 128 sidor. Fascinerande ämnen, som vår tids tendenser till ”magisk marxism”, kan därför många gånger bara summeras eller rentav antydas. Den information boken innehåller, ihop med Flowers analys och perspektiv, gör den dock klart läsvärd.
Mer Stephen E Flowers
Edred Thorsson och futharken
Goternas mysterier
Guido von List och runorna
The Secret King
Edred Thorsson – Northern Magic
Om skribenten: Joakim Andersen
