När den amerikanske journalisten Tucker Carlson nyligen intervjuade den ryske presidenten Vladimir Putin illustrerade det åtminstone två samtidshistoriska tendenser. För det första att etablerad media smält samman till ett konformt skrå med tydliga regler för vad som får sägas, vem som får prata med vem, vem som överhuvudtaget får säga något, et cetera. Foucault beskrev på sin tid detta som diskursens ordning, den föreskriver mer konkret idag att det finns vissa journalister som är ”riktiga” medan alla andra är suspekta låtsasjournalister. Alain de Benoist har identifierat resultatet av en mer inskränkt diskursiv ordning som pensée unique, vad gäller allt från coronavaccin och BLM till invandring och geopolitik finns det en etablerad linje och från den avviker medlemmar av etablissemanget på egen risk, det vill säga snart sagt aldrig. Avvikande åsikter och fakta är ”desinformation” och ”påverkanskampanjer” som bäst hanteras av statliga myndigheter. Kopplingen mellan pensée unique å ena sidan och ett specifikt system och specifika elitintressen å den andra är uppenbara. Den andra tendens Tuckers intervju bekräftat är en nygammal geopolitisk verklighet som med kriget i Ukraina blivit synnerligen manifest, Väst står här mot bland annat Kina och Ryssland. Att båda sidor har sina respektive diskursiva ordningar torde inte behöva utvecklas närmare, det finns oavsett vilket en reell risk att det hela urartar i öppet krig på en ännu bredare front än idag.
Tucker Carlson är intressant i sig, bland annat illustrerar han begränsningarna hos den etablerade ”konservatismen”, eller Conservatism Inc. Han blev synnerligen populär under sin tid på Fox News, men hans populism och kritik av BLM, massinvandring och militär interventionism tycks i längden ha blivit för mycket för kanalens ägare. Carlson har istället blivit oberoende och har idag sin egen show på X, före detta Twitter. Som exempel på hur etablerade arenor utmanas av nya alternativ är det talande, likaså vad gäller den osunda och ensidiga relationen mellan Conservatism Incs ägare och konsumenter. Som oberoende journalist intervjuade Tucker alltså Putin, en intervju som fått massiv uppmärksamhet.
Intervjun är i grunden mer intressant som fenomen än som innehåll, diskursens ordning har varit att Putin är en illegitim ledare som inte ska intervjuas. Allmänheten kan inte hantera hans kraftfulla desinformation. Carlsons tilltag har därför väckt starka reaktioner, bland annat har han beskyllts för förräderi. Intervjun innehåller egentligen inte så mycket nytt för den som följt Putin de senaste åren, sannolikt har många av Tuckers följare dock inte gjort det. Vad som kan sägas är att det är en icke-konfrontativ intervju, Carlson är mer intresserad av att få Putin att utveckla sin syn på olika ämnen än att bemöta honom med sin egen. I fokus står kriget i Ukraina och dess möjliga konsekvenser, liksom Putins syn på USA.
Föga förvånande utmålar Putin Ukraina som en artificiell statsbildning, i synnerhet vad gäller dagens gränser men delvis vad gäller det ukrainska etnos som sådant. Han betonar också nazismens starka ställning i landet. Bortom retoriken anar man en både kluven och konfliktfylld inställning till det ukrainska etnogenesis, Putin säger sig å ena sidan acceptera deras oberoende men återkommer också till deras starka koppling till det ryska. Intervjun inleds med en längre historisk genomgång av rysk och ukrainsk historia, mot slutet uttrycker den ryske presidenten en övertygelse och förhoppning att de båda folken kommer återfinna varandra. Bland annat tar han upp att ett stort antal ukrainare talar ryska till vardags. Men intervjun kan också antyda framtida planer på en delning av dagens Ukraina efter historiska och etniska gränser, bland annat tar han upp den ungerska minoriteten.
Intressant är annars det perspektiv på internationella relationer Putin ger uttryck för i intervjun, det fokuserar på staters rationella intressen. Putin menar att det amerikanska ledarskapet i samband med Ukraina agerat irrationellt. Bland annat har de tvingat fram en konfrontation de inte kan vinna, genom att utnyttja dollarn som vapen har de underminerat det förtroende som är avgörande för en världsvaluta. Putin tar också upp hur den tyska ledningen agerar stick i stäv med landets ekonomiska intressen. Implicit löper som en röd tråd genom intervjun att den ryska ledningen under många år missförstått den amerikanska agendan, vilket inneburit att man haft förtroende för löften från en fiende. Samtidigt vill Putin inte stämpla den politiska fienden som moraliskt eller personligt förkastlig (med möjligt undantag för Ukrainas ”nazister”). Mindre implicit är beskrivningen av de ryska intressen som tvingat fram invasionen av Ukraina. Det handlar dels om den ryska minoritetens situation, dels om det existentiella hotet från en fientlig granne kontrollerad av USA.
Vid sidan av det maktrealistiska perspektivet uttrycker Putin också ett mer ekonomiskt materialistiskt, där han betonar BRICS-ländernas tillväxt och Västs relativa tillbakagång. Han säger då även att en sådan relativ tillbakagång kan hanteras mer eller mindre rationellt. Kopplat till detta är jämförelsen av dagens globala tudelning med en hjärna där de båda hjärnhalvorna ligger i krig med varandra, en uppenbart patologisk situation. Vad gäller förhållandet mellan folk och stat går det att identifiera en spänning i intervjun, där en identitet mellan folk och stat beskrivs i den ryska historien samtidigt som en möjlig motsättning uppstår när identiteten inte upprätthålls. Det gäller beskrivningen av den ryska minoritetens utsatta ställning i Ukraina, där en rysk stat ingriper för att skydda folket i en annan stat. Men vad gäller den ryska staten beskriver Putin ett annat möjligt alternativ, igenkännbart från Dugins tänkande, där flera folk samexisterar och gynnas i samma stat.
Intervjun innehåller också ett par självmotsägelser. Bland annat beskrivs den ukrainska ledningen både som självständig och som kontrollerad av Väst. Putin säger också vid ett tillfälle att avtal ingångna med amerikanska ledare kan omintetgöras av djupstaten, men när Carlson senare ber honom utveckla sin syn på amerikansk inrikespolitik säger han bara att det amerikanska valsystemet är svårt att förstå sig på. Överhuvudtaget pågår ett spel i intervjun där Tucker tycks mån om att Putin gör analyser av amerikansk inrikespolitik medan Putin av någon anledning endast ger allmänt hållna sådana. Inte heller vill han applicera en för Tuckers amerikanska publik mer bekant kristen tolkning av samtidshistorien, det är statscentrerad maktrealism vi möter i intervjun, kombinerad med viljan att framställa de ryska och ukrainska folken som i grunden brödrafolk. Inrikespolitik är nedtonat i Putins svar, det är de större geopolitiska och historiska sambanden som utvecklas.
Sammantaget är det en intressant intervju, även om den inte bjuder på så mycket nytt kan det för många vara givande att ta del av det ryska perspektivet. Det blir också intressant att följa Tuckers vidare öden. Nämnas kan även att oavsett det självklara inslaget av retorik, eller ”påverkan”, framstår Putin i två avseenden som en kontrast till vårt eget ledarskap. Dels är han uppenbart bildad, dels framstår hans vilja att försvara det ryska folket som genuin. Det innebär inte nödvändigtvis att våra intressen fullt ut sammanfaller med de ryska, men det kan innebära att det finns andra alternativ än fullt krig.
Om skribenten: Joakim Andersen
