Efter flera våldsdåd mot infödda irländare på kort tid har huvudstaden Dublin exploderat i protester mot invandringspolitiken. De inte sällan våldsamma scenerna har delvis fört tankarna till upploppen under Black Lives Matter för några år sedan, etablissemangets reaktioner har bekräftat att Irish Lives Matter däremot inte ses som en legitim fråga. Utökad repressiv lagstiftning och inskränkt yttrandefrihet planeras bland annat, ett område där Irland redan utmärker sig negativt. Det hela är intressant av flera skäl.
För det första påminner det oss om hur ett normalt samhälle reagerar på det onormala. Att en algerisk man begår våldsdåd mot irländare, på Irland, är egentligen inte normalt. Historiskt och globalt förväntar sig folk att deras företrädare försöker minimera riskerna för dem, och skydda dem mot potentiellt farliga främlingar. När så inte sker är raseriet en naturlig reaktion, den hugade kan fråga sig vad som hänt om rollerna varit omvända och en irländare försökt mörda oskyldiga algerier i Algeriet.
Under decennier har de styrande i flera västländer aktivt verkat för att neutralisera dessa normala reaktioner, genom allt från lagstiftning till kulturell manipulation (inte minst så kallad ”brunsmetning” där normala reaktioner associeras med underklassen). På Irland är situationen delvis en annan, vilket inte minst har att göra med tidsfaktorn. Massinvandringen är ett relativt nytt fenomen, vilket innebär att många irländare redan vet vad den lett till i andra västländer. Den är samtidigt djupt impopulär, en undersökning visade att 75% av de tillfrågade ansåg att landet tar emot för många flyktingar. 76% sade att de förstod ”the anger felt about asylum seekers being moved into local areas”, intressant är att kvinnor var mer förstående för vreden. Det sistnämnda är extra intressant givet att kvinnor i Frankrike visat liknande tendenser vad gäller att stoppa utomeuropeisk invandring (om detta skrev vi då att ”i svensk debatt associeras annars gärna kvinnor med politiskt korrekta positioner, Frankrike antyder att så inte behöver vara fallet bortom en viss punkt av samhällelig kollaps”). Tidsaspekten verkar här dock till irländarnas nackdel, de har ännu inte hunnit uppdatera det politiska landskapet för den nya situationen. Sverige antyder att sådant historiskt kunnat ta lång tid, nederländska BoerBurgerBeweging och argentinska Javier Milei antyder att det idag kan gå snabbare. Här finns eventuellt risker kopplade specifikt till rörelser som inte växt fram organiskt.
Oavsett vilket påminner den irländska situationen oss om ett bevingat citat av Antonio Gramsci vad gäller förhållandet mellan klasser och deras representanter. Gramsci skrev att, ”at a certain point in their historical lives, social classes become detached from their traditional parties. In other words, the traditional parties in that particular organisational form, with the particular men who constitute, represent and lead them, are no longer recognised by their class (or fraction of a class) as its expression. When such crises occur, the immediate situation becomes delicate and dangerous, because the field is open for violent solutions, for the activities of unknown forces, represented by charismatic ”men of destiny”. De irländska partier som representerade irländarna under kampen mot utländskt styre är inte nödvändigtvis lika lämpliga representanter när problemet istället är den massinvandring dessa partier själva genomdriver i strid mot folkviljan. Intressant blir då att identifiera möjliga nya representanter, här har MMA-utövaren Conor McGregor tagit en framträdande och stridslysten roll i samband med de våldsdåd som drabbat irländare den senaste tiden. Hans förmåga att sätta ord på det självklara men politiskt inkorrekta, som att ”vi är i krig” förvånar inte givet den thumotiska sfär han verkar inom, det är fullt möjligt att han blir en karismatisk företrädare för det folkliga missnöjet. I förbigående kan noteras att det är ett folkligt missnöje som är resultatet när den vänsternationalism bland annat Sinn Fein företräder visat sina inbyggda motsättningar, en process som idag pågår även i bland annat Skottland och Katalonien.
Nämnas kan även att det var med material från just Irland som Karl Marx, och delvis Friedrich Engels, skrev sina mest träffsäkra iakttagelser angående dialektiken mellan folk och klass. Här hittar vi välkända resonemang om förhållandet mellan klasskampen i England å ena sidan och den koloniala relationen mellan England och Irland å den andra, vi finner också Engels inte alldeles politiskt korrekta men i fallet McGregor kanske passande stycken om ”wild gaels” och deras stridslystna natur. Men i den åldrade Marx anteckningsböcker finner vi även mindre kända historiska analyser av hur överklasser bjuder in främlingar att ta del av det gemensammas resurser för att flytta fram sina positioner gentemot det övriga folket. Medeltida irländska hövdingar bjöd in främlingar, ”outlaws and broken men”, och lät dem bosätta sig på klanens mark. Dessa ”fuidhirer” hade ingen lojalitet med övriga klanmedlemmar, deras relation var till hövdingen. Om detta skrev Marx på sin omisskännliga anglo-tyska att ”D. interests really injured were those of the tribe… which suffered as a body by the curtailment of the waste land available for pasture”, de intressen som skadades var stammens, vilken drabbades som en helhet genom att marken för bete minskades. I det moderna Irland är det snarare bostäder, sjukvård och välfärd än betesmark det handlar om, men i grunden är det en högst liknande logik.
Irländarna är ännu en organisk gemenskap, ett folk med en lång historia av trauman och motstånd, vilket innebär att de reagerar naturligt på ovan nämnda politik. Historiskt har detta varit något som tilltalat många i vänstern, särskilt i kombination med att de är kelter snarare än germaner och att de fört en väpnad kamp under lång tid. Det återstår att se hur bilden i vänstern påverkas när irländarna istället vänder sig mot överklassernas nya metoder.
Avslutningsvis noterar vi att Irland bekräftar att vithet och manlighet intar en central plats i den hegemona teorin och praktiken, i synnerhet i kombination med kollektivt handlande. De män som tagit över delar av Dublin i strid med polisen är i grunden det som i andra sammanhang kallas braves, de representerar sina lokalsamhällen på liknande vis som vi sett under intifadan och under olika indianstammars kamp mot nybyggarna. De är en återkommande och högst normal social företeelse, i Sverige förekom de för ett antal decennier sedan under namnet skinheads (generationsteorin förklarar för övrigt attribut som kan upplevas stötande, det var ett gen X-fenomen). Kombinationen av vithet och manlighet är något ideologins vakthundar med kraft vänder sig mot och söker misstänkliggöra. I Sverige underlättades det av att en naturlig reaktion på folkutbytets tidiga konsekvenser kombinerades med specifika politiska attribut, men demoniseringen hade ägt rum oavsett. På Irland befinner sig demoniserings- och neutraliseringsprocessen ännu bara i sin linda, vilket återigen påminner oss om tidsfaktorn. Samtidigt pågår den demografiska förskjutning som i flera europeiska städer gör infödda braves till minoritet även på Irland, vi kunde se att en del plundring av butiker i Dublin utfördes av unga utomeuropéer.
Sammantaget kan vi konstatera att sådana upplopp som vi bevittnat i Dublin nu är en del av vardagen i Väst. Det har att göra med att de styrande för en impopulär och skadlig politik, samtidigt som de försvårar eller omöjliggör debatt och partipolitiskt motstånd. Och idag har det pågått så länge att de drabbade ofta är väl medvetna om vad som pågår, det mesta talar för att den infödda reaktionen kommer äga rum snabbare än det folkutbyte som potentiellt omöjliggör en sådan reaktions framgång. Även om just upplopp som de i Dublin inte kommer vara annat än ett tämligen marginellt fenomen under processen som helhet.
Om skribenten: Joakim Andersen
