En aspekt av woke-kapitalismen är undanträngningen av vita män, såväl symboliskt från reklamer som reellt från arbetsplatser. För den marxistiskt influerade är det ett fenomen som är svårt att förklara, många gånger svårt att ens uppmärksamma då det tycks bekräfta det högern säger, inte minst då det blottlägger en motsättning mellan kapitalismen som klassamhälle och kapitaletlogiken som omvandlat och omformat samhällen i sin avbild under århundraden. Hur wokekapitalismen kan hänga samman med klassamhälle och klasskamp är inte alldeles svårbegripligt, gruppen vita män överlappar i så hög grad de mellanskikt som vissa överskikt vill kuva, avväpna och utplundra att klasskampen gärna kamoufleras som ”antirasism”. Hur kapitaletlogiken skulle kunna gynnas av att meritokrati ersätts av rasmytologier riktade mot vita män är något svårare att se, möjligen kan vi här identifiera en latent konflikt mellan parasitära elitskikt å ena sidan och mer entreprenöriellt inriktade motsvarigheter som Musk, Thiel med flera. Vi kan givetvis också våga oss på en syntes, där kapitaletlogiken gynnas av att Västerlandets under- och mellanskikt tvingas ner på den globala fattigdomens och rättslöshetens genomsnittsnivå.
Oavsett vilket, en intressant artikel i sammanhanget är If No One’s Hiring White Guys, What Are They Doing With Themselves? Bakom texten finner vi den pseudonyme skribenten John Carter, vars substack Postcards From Barsoom är en inte sällan givande bekantskap. I artikeln går han igenom en rapport från Bloomberg, där de i sin tur gått igenom statistik om nya anställningar i S&P 100, företag med fler än 100 anställda, under åren 2020 till 2021. Slutsatsen är slående, av dessa nya anställningar i USA fick vita 6%. Carter skriver att ”during the Year of the Blessed Floyd’s Coronation, those companies hired 323,094 people … of whom just 6% were White”.
Det hela är intressant av flera skäl. För det första illustrerar det en tydlig tendens till systemisk rasism riktad mot vita. Att den officiella monologen samtidigt tjuter om ”vit rasism” bekräftar snarare än motsäger detta faktum, åtminstone för den som läst sin Marx och vet vad ideologi är för något. Det är inte alldeles ovanligt att samhällen har en lögnaktig självbild som råkar sammanfalla med vissa härskande skikts intressen, utmålandet av vita som mäktiga, farliga och privilegierade är inget undantag.
För det andra belyser statistiken en oväntad bieffekt av den politik som ytterst bottnar i amerikansk fixering vid relationen mellan svarta och vita. Snarare än att leda till jämlikhet mellan grupperna finns det tydliga tendenser till att i skuggan av fixeringen flyttar andra grupper snabbt fram sina positioner. Dessa grupper är i förbigående sagt inte nödvändigtvis lika upptagna av svartas väl och ve som vita amerikaner varit. I Bloombergs statistik rör det sig om kineser och indier som är överrepresenterade, vi kan bevittna liknande tendenser på de brittiska öarna där ledande politiker nu bär namn som Sadiq Khan, Rishi Sunak och Humza Yousaf. Carter skriver angående detta att ”the big winners were Hispanics and Asians, respectively comprising 40% and 22% of new hires. Relative to their respective 18.9% and 7% fractions of the population, they were over-represented among new hires by factors of about 2.1 and 3.1. Blacks, while over-represented among new hires, were ‘only’ over-represented by a factor of 1.9”.
För det tredje finns det en klassaspekt som Carter kommenterar med orden ”diversity for thee, but not for me”. Undanträngningen av vita var tydligast på lägre nivåer och minst tydlig på chefsnivå. Det innebar för övrigt att det ofta var vita chefer som stängde dörrarna för andra vita, inte minst på lägre nivåer. Carter tar här även upp de sociala effekterna för fattiga vita, som droger, förtvivlan och överdoser.
Sammantaget är det en intressant och läsvärd text. I vad mån det hela bottnar i ideologi eller klassmotsättningar är oklart, tendensen till systemisk rasism riktad mot vita är tydlig oavsett vilket. Intressant är för övrigt även att Carter tar upp hur den drabbade gruppen hanterar situationen, från förtvivlan till att gå i exil eller starta eget. Man kan även tänka sig att en grupp vars män ”inte har något att förlora förutom sina kedjor” kan bli ett hot mot systemet, historiskt har europeiska män utmärkt sig inom allt från sjöröveri till frikårer.
Om skribenten: Joakim Andersen
