Indiana Jones är sedan Raiders of the Lost Ark från 1981 en av populärkulturens mer långlivade arketyper. Han förenar i sitt väsen flera element som annars ses som motsatser, bland annat är han en våghalsig och dådkraftig professor i arkeologi, på samma gång en tänkare och en äventyrare med oxpiskan som vapen. Intressant är också att han är en företrädare för vetenskapen som gång på gång konfronteras med det övernaturliga. Jones förenar dessutom koloniala teman, han är en vit man som med kolonialismen som bakgrund rör sig i exotiska miljöer, med en så uttalad antinazism att det förstnämnda åtminstone en tid kunde förlåtas. Mycket amerikansk är även kombinationen av självcentrering och, ibland motvillig, altruism. Arketypen är dessutom nära knuten till skådespelaren Harrison Ford, även han synnerligen amerikansk. Inte sällan till den grad att europeiska arketyper och teman fylls med amerikanskt innehåll, överhuvudtaget är Ford en tämligen subversiv bekantskap.
Att följa filmerna om Indiana Jones ger samtidigt ledtrådar till Aftonlandets historia i närtid och det kollektiva omedvetnas skiftningar. Vi kan bland annat notera att även om Jones motståndare kunde ha valts ut av en teoretiker från den tyska antideutschemiljön har nazister alltid haft en särskild plats i hans fiendebild. De indiska kultisterna i The Temple of Doom från 1984 hade däremot varit tämligen osannolika antagonister idag. Noteras kan även att filmerna också följer en tendens som kan ges namnet ”Indiana Jones och världens avförtrollande”. I de tidiga filmerna är det övernaturliga högst närvarande, i The Crystal Skull har det ersatts av utomjordingar och i den sista filmen är Longinus spjut kraftlöst och i centrum står istället en ”mänsklig, alltför mänsklig” tidsmaskin.
Den sista filmen, Indiana Jones and the Dial of Destiny, är överhuvudtaget inte den bästa i serien. Den utveckling av huvudpersonen och hans relationer som inleddes i The Crystal Skull bryts abrupt. Jones har blivit gammal men han har inte blivit vis eller på annat vis förverkligat några av de åldrandets möjligheter som Jung beskrev, ålderdomen är kort sagt mycket modern i filmen. Mot bakgrund av avförtrollningen är miljöerna heller inte lika fängslande som i tidigare filmer. Det mest fantasieggande inslaget är den alternativa historieskrivning som filmen delar med Jason Reza Jorjanis Closer Encounters, en historieskrivning där ett idékomplex av forskare från Tredje riket, den amerikanska djupstaten och tidsresor står i centrum. Mads Mikkelsen gör i filmen en gedigen skådespelarinsats som tysk vetenskapsman rekryterad av NASA. Relationen mellan tyskt och amerikanskt är för övrigt en röd tråd i Jonesfilmerna, där Jones på många sätt är en fiktiv kopia av sina antagonister, en Otto Rahn för amerikaner. Vad gäller tidsresorna finns det, diplomatiskt uttryckt, stora luckor i logiken. Intressant är annars att den amerikanska djupstaten här implicit framställs som suspekt, även det ett uttryck för den populärkulturella tidsandan.
För den som helt enkelt inte kan få nog av texter om den senaste Indiana Jonesfilmen rekommenderas den längre, och kritiska, recension på Arkhaven Comics som bär namnet The Dark Herald Does Not Recommend: Indiana Jones and the Dial of Destiny. Det är en läsvärd text, summerad i stycket ”LucasFilm had a white, a male hero to destroy. Kennedy-era LucasFilm has never met an old white man they didn’t hate.” Som en röd tråd genom recensionen löper motsättningen mellan myt och ideologi, där den mytiska arketypen är oförenlig med den woke ideologi som driver filmskaparna, alldeles oaktat att båda är ”antinazister”. Resultatet är att både huvudpersonen och handlingen blir förstörda och osammanhängande.
Om skribenten: Joakim Andersen
