Steget från Edgar Rice till William S. Burroughs fångar både symboliskt och reellt något högst talande om Aftonlandets och Amerikas förfall. Båda hade reaktionära tendenser, i den sistnämndes fall bland annat antipatin mot fackföreningar, men där Edgar Rice var heroisk vitalist är det främst som transgressionens och sönderfallets poet William S. är känd. Därmed givetvis inte sagt att Aftonlandets vinter och kasternas regression inte går att spåra även hos Tarzans fader, den hugade kan jämföra hans berättelser med Seraphim Roses resonemang om just vitalism i Nihilism.
Oavsett vilket var Edgar Rice Burroughs (1875-1950) en intressant och synnerligen produktiv författare, i många avseenden underskattad (Lennart Svensson skriver dock i läsvärda Science Fiction Seen From the Right bland annat att ”his fantastic fiction about Mars is a shining beacon for archeofuturism”). Det finns såväl antiliberala som mytiska inslag i Burroughs verk. Tarzan är exempelvis en representant för den äldre indo-europeiska ”feral children”-myten, en aristokrat uppfostrad av vilda djur.
Ett intressant tema i sammanhanget är Burroughs som förmedlare av modernare myter. Han skrev flera böcker om ”the Hollow Earth”, här benämnd Pellucidar, han lät olika planetära ”strålar” spela en viktig roll i flera berättelser (jämför Philip K Dick och Serrano). En mindre framträdande modern myt berör ”the Hollow Moon”, Jason Reza Jorjani tar upp den i fascinerande Closer Encounters och Burroughs i flera böcker. Han skrev många berättelser om människor som hamnade på andra planeter, normalt i vårt eget solsystem. Dessa planeter visade sig vara bebodda av mer eller mindre märkliga djur och raser, Burroughs knöt dessutom ihop dem till en sammanhängande mytologi där både Pellucidar, Mars och Månen kunde dyka upp. I sammanhanget är kanske John Carter, krigsherre av Mars, den mest arketypiska, i skildringen av den före detta sydstatskrigaren som förflyttas till en värld med mer utrymme för genuin heroism och heder kunde Burroughs briljera. Mars, eller Barsoom, är dessutom en fängslande värld, bland annat för att Burroughs där kunde blanda teman och miljöer från vilda västern med mer spenglerskt anstrukna skildringar av en döende värld och dess uråldriga civilisationer.
Måntrilogin uppnår inte samma mytiska kvaliteter men är originell och intressant i sin egen rätt. I den första delen, The Moon Maid, följer vi en mindre grupp jordbor som upptäcker att Månen inte bara är ihålig utan dessutom har intelligent liv på insidan. Burroughs skisserar en framtidshistoria i verket, där ”the more than half-century of war that had continued almost uninterruptedly since 1914 had at last terminated in the absolute domination of the Anglo-Saxon race over all the other races of the World.” Den långa freden visar sig dock inte vara utan risker. I jämförelse med Barsoom är Månens, eller Va-nahs, insida inte alldeles engagerande, bland annat är den mer antropocentrisk då de två intelligenta raserna står i fokus för handlingen. Det rör sig dels om de djuriska va-ga, förvildade, fyrbenta slaktdjur som vänt sig mot sina forna herrar. Va-gakulturen framställs som synnerligen brutal och kannibalistisk. Vid sidan av va-ga finns människor, u-ga. Deras civilisation är gammal, men den gamla ordningen har brutalt kullkastats av revolutionärer. Vi möter här Burroughs som antikommunist, liksom i böckerna om Amtor eller Venus, där ”thoristerna” är föga kamouflerade bolsjeviker.
På, eller snarare inuti, Månen kallas thoristernas och bolsjevikernas motsvarigheter kalkar. Burroughs låter en icke-kalkar berätta att ”the Kalkars arose thousands of kelds ago, and destroyed the power of the nobles and the Jemadars, and all the civilization that was Va-nah’s. Only in Laythe, have we preserved a semblance of the old order”. Vi får bland annat veta att ”the Kalkars derive their name from a corruption of a word meaning The Thinkers. Ages ago we were one race, a prosperous people living at peace with all the world of Va-nah… there were ten great divisions, each ruled by its Jemadar, and each division vied with all the others in the service which it rendered to its people. There were those who held high positions and those who held low; there were those who were rich and those who were poor, but the favors of the state were distributed equally among them, and the children of the poor had the same opportunities for education as the children of the rich, and there it was that our troubles first started.”
Burroughs för här tankarna till en återkommande aspekt av den mer genuina högerns samhällsanalys, inteligentsians subversiva potential, ”there is a saying among us that ’no learning is better than a little,’ and I can well believe this true when I consider the history of my world, where, as the masses became a little educated, there developed among them a small coterie that commenced to find fault with everyone who had achieved greater learning or greater power than they. Finally, they organized themselves into a secret society called The Thinkers, but known more accurately to the rest of Va-nah as those who thought that they thought. It is a long story, for it covers a great period of time, but the result was that, slowly at first, and later rapidly, The Thinkers, who did more talking than thinking, filled the people with dissatisfaction, until at last they arose and took over the government and commerce of the entire world. The Jemadars were overthrown and the ruling class driven from power, the majority of them being murdered.”
Resultatet var dock inte det klasslösa samhället utan en dysfunktionell diktatur, ”the Thinkers would not work, and the result was that both government and commerce fell into rapid decay. They not only had neither the training nor the intelligence to develop new things, but they could not carry out the old that had been developed for them. The arts and sciences languished and died with commerce and government, and Va-nah fell back into barbarism. The Va-gas saw their chance and threw off the yoke that had held them through countless ages. As the Kalkars had driven the noble class into the lofty mountains, so the Va-gas drove the Kalkars. Practically every vestige of the ancient culture and commercial advancement of Va-nah has been wiped from the face of the world. The Laytheans have held their own for many centuries, but their numbers have not increased.” Laythe är en spillra av den gamla, aristokratiska ordningen, jämför Vepaja på Venus/Amtor.
En individuell motsvarighet till kalkarernas kollektiva ressentiment lär dem jordisk teknologi, med resultatet att de invaderar Jorden. Den långa freden har möjliggjort för veklingar och pacifister att flytta fram sina positioner, med ödesdigert resultat, ”the weaklings of this country aided and abetted by the weaklings of Great Britain succeeded in cutting the peace fleet in two, one half of it being turned over to the merchant marine, in reducing the number of munition factories and in scrapping half the armament of the world”. Det är i det ockuperade Amerika som den andra boken, The Moon Men, utspelar sig. Burroughs hade egentligen skrivit en berättelse om ett USA invaderat av Sovjet, men förlagen hade inte velat publicera det. Han gjorde då om den till att handla om måninvasionen, även om ”teivos” är en uppenbar omskrivning av ”soviet” och kalkarerna för med sig ”the lunar theory”. Burroughs studerade här ockupationens mekanismer, som godtycket och samarbetsmännen, den ständiga rädslan för angivare och passiviseringen. Men han intresserade sig också för motståndets mekanismer, beroende inte minst av att traditioner och symboler kopplade till frihet och identitet fördes vidare. Noteras kan att konflikten mellan amerikaner och kalkarer har tydligt rasliga förtecken. Huvudpersonens far utbrister bland annat bittert att ”I bend the knee to every degraded creature that wears the authority of the beasts at Washington—and not one of them is an American—scarce one of them an earth man. To the scum of the moon I bow my head—I who am one of the few survivors of the most powerful people the world ever knew”. Särskilt negativa känslor väcker de amerikaner som går över till kalkarsidan, inte minst kvinnor som sover med fienden (”the woman who turned traitor to her kind to win ease and comfort and safety!”).
Kalkarstyret innebär såväl teknologiskt som socialt förfall. Amerikaner som flyr deras städer och byar återerövrar därför gradvis allt större delar av det forna USA. Burroughs övergår i The Red Hawk till närmast post-apokalyptisk fantasy, där de framtida ”yanks” utvecklats till ett nomadiserande stam- och krigarfolk som påminner både om indo-européer och indianer. Dessa krigare har gång på gång försökt driva de kaliforniska kalkar i havet, som avslutning på sin långa Reconquista. Intressant är att Burroughs här låter den intergenerationella logiken nå sin fullbordan. Konflikten mellan de ursprungliga huvudpersonerna, hjälten och förrädaren i The Moon Maid, har förts vidare av deras ättlingar i generationer. Men båda sidor är amerikaner, ”blod är tjockare än vatten”, och vilken lösning den mytiska logiken pekar mot lämnar vi osagt. Vad gäller de ättlingar till amerikaner som en gång samarbetade med erövrarna, inte sällan förblindade av ”the lunar theory”, lever de ännu oblandade bland månmännen och även här låter vi ana en mytisk lösning. Liksom i hur Laythes blod sent omsider får sin hämnd.
Sammantaget är måntrilogin ett fascinerande exempel på Burroughs som antikommunist med vissa mytiska dimensioner. Reinkarnation spelar en roll i berättelsen, jämför den nordiska föreställningen om återfödelse inom ätten. Burroughs manlighetsideal är tämligen tidlöst, uttryckt bland annat av John Carter med orden ”this time I grasped a mighty long-sword in my hand and in my heart was the old blood lust of the fighting man, and a red mist swam before my eyes and I felt my lips respond to my heart in the old smile that has ever marked me in the midst of the joy of battle”. Burroughs version av kasternas regression, med aristokratier som störtas av ressentimentdrivna ”kalkar” och deras nyttiga idioter, är något förenklad och endimensionell jämfört med Evolas och Spenglers, men överlägsen mycket av dagens populärkulturella motsvarigheter. Lika intressant som Barsoom blir inte Va-nah, men det är bitvis gedigen berättarkonst vi möter i måntrilogin.
Om skribenten: Joakim Andersen
