Sedan tre nätter skakas flera franska städer av omfattande protester, upplopp, plundringar och strider. Byggnader bränns ner, fängelser stormas, butiker plundras och poliser angrips. Den utlösande faktorn var dödsskjutningen av 17-årige Nahel i samband med ett polisingripande, men det franska samhällets inbyggda motsättningar kan i sammanhanget liknas vid snustorrt fnöske. Det behövs sällan mer än en gnista för att ett sådant samhälle ska explodera.
Noteras kan här att flera västerländska samhällen delar de franska motsättningarna, den politik som förs inte bara kring invandringen tycks ha som avsikt att föra dem alla i samma riktning. Motstridiga länder som Polen och Ungern pekas ut som problematiska. Vilka är då de motsättningar som konstant är latenta i Frankrike och nu blivit högst manifesta? Vi kan fokusera på två av dem.
Prekära proletärer
För det första kan man fokusera på dessa samhällens socioekonomiska struktur, där en stor del av befolkningen de facto är överflödig. De saknar de kvalifikationer som kunde göra dem attraktiva på dagens arbetsmarknad och de ”enkla jobb” som förekom under industrialismen och förekommer i politisk retorik är inte tillräckligt många för att räcka för dem. Detta är en följd av avindustrialiseringen och utlokaliseringen av arbeten till Tredje världen, det är också ett tungt argument mot den migrationspolitik som förs. Det är fullt möjligt att anlägga perspektivet att ”de matas med bidrag”, och detta är förvisso ett övergrepp på de människor som tvingas finansiera bidragen ifråga genom skatt, men normalt fungerar människor inte så att bidrag är nog. Den tyske filosofen Peter Sloterdijk utvecklar en mer nyanserad antropologi i Zorn und Zeit, han påminner där om att människan inte bara drivs av strävan efter saker och sex utan också vill ha ära. Sloterdijk talar här om thumos, för att citera en äldre text kan vi konstatera att ”detta thumos ligger bakom strävandet efter ära, viljan att omge sig med ärofulla vänner, viljan att agera på ett sätt som inte leder till skam, et cetera. Den som har thumos kan också bli rasande.” På samhällelig nivå betyder detta att bidragssamhället är en krutdurk, ”om människan inte bara drivs av ”begär” finns det problem som inte kan lösas med politisk korrekthet. En människa som känner sin thumos, sin värdighet, kränkt kan aldrig köpas, tvärtom leder antagandet att problemet kan lösas med mutor till ytterligare raseri. Om stora befolkningsgrupper anar att de är socialt överflödiga kan inte allmosor lösa problemet. Eftergifter kan också leda till ökade krav, utifrån antagandet att den som utan motstånd ger med sig saknar thumos.”
Sloterdijk kombinerad med politisk ekonomi identifierar den motsägelsefulla situation som är det senmoderna, etniska proletariatets (och då lika mycket i den äldre betydelsen som den marxska, både statligt understödda ”alstrare av barn” och ”egendomslösa”). Det fyller en central roll i den officiella ideologin, oavsett om vi fokuserar på dess libidinala eller politiska aspekter, och det försörjs i hög grad av resurstransfereringar. Men transfereringarna är varken särskilt stora eller trygga, detta är samtidigt ett prekariat. Ett prekariat vars tillvaro är otillfredsställande utifrån den thumotiska dimension Sloterdijk, och normala människor historiskt och globalt, identifierat som central för att ens vara människa. Detta i synnerhet då många av dem härstammar från samhällen med betydande patriarkala drag. Man behöver inte sympatisera med upploppen för att delvis förstå varför de äger rum. Det moderna samhället har begränsad plats för krigare och pirater, men det går att plundra butiker och leka katt och råtta med polisen. Här finns givetvis också ett inslag av det Sloterdijk kallar ”mörk thumos”, hatet och viljan att skada människor och se allt brinna.
Även den samtida vänstern identifierar delvis denna faktor bakom upploppen. Samtidigt har vänstern idag ett begränsat thumos, vilket gör analysen förvirrad. Där finns inslag av krav på utökade transfereringar, primitiv identifikation med ”uppror”, omvänd rasism och liknande. Nämnas i förbigående kan även göras att de socioekonomiskt överflödiga grupperna i det avindustrialiserade samhället är så stora att de reformer, investeringar och transfereringar som skulle krävas för att inkludera dem i den produktiva ekonomin är orealistiska. Den politiska ekonomins grunder upphävs heller inte för att man går från ”marknadsekonomi” till centralplanerad dito, människor vars arbetsinsats producerar mycket lite värde på marknaden gör det även i planekonomin. Om detta sedan beror på kulturella eller genetiska faktorer är på kort, men inte på lång, sikt irrelevant.
Den etniska faktorn
Fokus på den socioekonomiska faktorn är förenligt med åsiktskorridoren, även om Sloterdijks namn kan få ideologins vakthundar att spetsa öronen. Den andra centrala motsättningen får dem däremot att börja tugga fradga och gå till attack, vi har då att göra med den etniska faktorn. Den etniska faktorn spelar i förvrängd form en central roll i den hegemona ideologin, med ständigt fokus på ”vit rasism” och liknande. För en mer verklighetsförankrad bild av den etniska faktorn kan man vända sig till en professor i sociologi och antropologi, Pierre van den Berghe. van den Berghe har bland annat skrivit The Ethnic Phenomenon, där han konstaterar att ”ethnicity and ”race,” I will argue, are extensions of kinship, and, therefore, the feelings of ethnocentrism and racism associated with group membership are extensions of nepotism between kinsmen.” Det är kort sagt ett uttryck för den biologiska ”basen”, och etniska gruppers relationer präglas inte sällan av konkurrens. Det kan vara konkurrens om territorium, om respekt, om kvinnor och om resurser. Metoderna kan variera även de, men våld är en av dem.
I Frankrike finns det bedömare från höger som tagit upp den etniska aspekten av de upplopp som är snubblande nära inbördeskrig. Guillaume Fayes postumt utgivna Ethnic Apocalypse analyserade den etniska konflikt som redan är högst närvarande i Frankrike. Han tog upp sådant som det ständigt ökande våldet mot franska poliser, liksom den politiska ”radikaliseringen” av de senare. Faye tog även upp den starka kopplingen mellan kriminalitet, otrygghet och etnisk konflikt. Bland annat noterade han att 200,000 minderåriga anklagades för brott 2017, dubbelt så många som 1990. Han beskrev hur vardagslivet för fransmän förpestas av brott och osäkerhet, och jämförde detta med livet under en ockupation. För inte så länge sedan ansågs hans bok hisnande och extrem, i samband med upploppen 2023 har istället den fransk-berbisk-judiske författaren och självutnämnde reaktionären Eric Zemmour beskrivit dem som uttryck för ett raskrig. Noteras här kan för övrigt att Zemmour i det senaste presidentvalet bara fick 7% av rösterna, men att hans väljare var ”more educated, often in white-collar and management positions, and were more motivated. They are concentrated in the prosperous southeast of France, where there are many retirees and a few descendants of the European settlers who fled Algeria. But he even had a few supporters within some of the wealthier neighborhoods of Paris”. Vi noterar här en begynnande spricka i de mellan- och överskikt som normalt stödjer den förda politiken, även dessa kan få nog.
Detta för oss osökt över till en intressant enkät som gjorts i samband med upploppen. 70% av de tillfrågade var för att använda militären mot upploppen, könsaspekten var här något oväntad då 74% av kvinnorna var för det och endast 66% av männen. I svensk debatt associeras annars gärna kvinnor med politiskt korrekta positioner, Frankrike antyder att så inte behöver vara fallet bortom en viss punkt av samhällelig kollaps. I en annan fransk enkät var kvinnor mer positiva till att stoppa utomeuropeisk invandring än männen (66% respektive 61%).
Avslutningsvis kan vi nämna att upploppen i Frankrike påminner om de omfattande protesterna och kravallerna i USA runt 1960-talet. Dessa ledde till flera eftergifter och kompromisser för att bevara den sociala freden, både reella och symboliska. I vad mån detta blir resultatet även i Frankrike återstår att se. Å ena sidan har president Macron och det franska etablissemanget investerat både prestige och annat i den hegemona ideologin, å andra sidan finns det en historik av franska politiker med en mer repressiv retorik riktad mot banlieues (jämför Sarkozy). Väljarnas position antyds av de ovan nämnda enkäterna. Det är dessutom osäkert om det ekonomiska överskott som amerikanska politiker under efterkrigstiden hade möjlighet att investera i kompromisser och reformer ens finns tillgängligt för Macron idag. Det innebär att även om han just nu pratar om dataspel som en viktig faktor bakom upploppen så är det inte säkert att det är hans sista ord i frågan. I annat fall finns det andra som står redo att ta hans plats.
Om skribenten: Joakim Andersen
