Under årens lopp har Hegel, Nietzsche och Heidegger, tidvis rentav Jünger, Schmitt och Dumezil, ägnats betydande intresse från vänster, ett intresse inte sällan avsett att stöpa om dem till vänstertänkare. Tämligen motståndskraftig mot sådana projekt har Julius Evola varit, föga förvånande givet att hans verk utgör en sammanhållen helhet svår att dekonstruera och att han kritiserade såväl fascism som nationalsocialism från höger samtidigt som han gav dem ett villkorat stöd. Det innebär exempelvis att en bok som Evola von Links författats av herrar som enbart med god vilja kan kategoriseras som vänster.
Samtidigt är det intressant att göra en läsning av Evola ”från vänster”. Frånsett släktskapet mellan viss anarkism och den traditionella organiska stat, uppbyggd kring personliga relationer av trohet, som Evola beskriver finns det beröringspunkter med Marcuses tankar kring ”den endimensionella människan”. Evolas traditionella antropologi ger här tillgång till en begreppsapparat och en precision som innebär att hans flitigt använda term ”promiskuöst” blir passande för att beskriva Marcuses mer förvirrade verk. Även Marcuse är endimensionell för den som utgår från traditionen, dessutom infantil och naiv i sin syn på den polymorfa perversionens potential.
Intressant i sammanhanget är annars Paul Lafargue, svärson till Karl Marx och mest känd som författare till arbetskritiska Rätten till lättja. Lafargue utgick där i hög grad från det förakt för lönarbete och köpmän som uttrycktes av antika tänkare som Cicero, ”whoever gives his labor for money sells himself and puts himself in the rank of slaves”. Som kuriosa kan även nämnas att han beskrev de germanska stammarna som kommunister och talade om ”the Germans of the communist tribes which invaded the Roman empire”.
I förbigående kan nämnas att Lafargue också tog upp de intellektuella, på ett sätt som föregriper dagens situation. För Lafargue var problemet deras bristande engagemang för socialismen, idag är det akademins vänstervridning som behöver förklaras. I båda fallen döljer sig pudelns kärna, relationen till makten, bakom fagert tal av olika slag. Lafargue skrev här att ”since 1789 governments of the most diverse and opposed character have succeeded each other in France; and always, without hesitation, the intellectuals have hastened to offer their devoted services”, han noterade att ”it is not in the circle of the intellectuals, degraded by centuries of capitalist oppression, that we must seek examples of civic courage and moral dignity. They have not even the sense of professional class-consciousness” och jämförde författare och konstnärer med gycklare, ”the intellectuals of art and literature, like the jesters of the old feudal courts, are the entertainers of the class which pays them”. Ofta är Lafargue underhållande att läsa, han skrev om de intellektuella att ”they are true imbeciles — if we restore to this word its original Latin meaning of unsuited for war”. Samtidigt identifierade han delvis ointresset för den då systemhotande socialismen i deras utbildning, ”they think their education confers on them a social privilege, that it will permit them to get through the world by themselves.. they imagine that their poverty is transitory”.
I förbigående kan också noteras att Lafargue använde sig av degenerations- och dekadensperspektiv i sin kritik av kapitalismen, den kapitalistiska eliten var såväl degenererad som sedeslös, den romerska eliten rentav med tendenser till pederasti (”unbounded luxury, spicy indigestibles and syphilitic debauches”). Oaktat sin egen delvis judiska familjebakgrund kunde han även avseende lånekapitalismens nyvunna respektabilitet skriva att ”the Christians have become Jews” och lyfta fram Rothschilds som fiender, vilket påminner oss om vissa idag nedtonade aspekter av socialismens historia.
Samtidigt finner vi samma begreppsmässiga distans mellan Lafargue och Evola som mellan Marcuse och Evola. Lafargue vände sig mot arbetet, delvis med ett antikt människoideal som utgångspunkt. Fria män ägnade sig där åt krig, politik och filosofi. Men hos Evola finner vi en betydligt mer utvecklad begreppsapparat, i Recognitions skiljer han mellan labor, otium och opus. Detta i kombination med de skilda nivåer av verklighet som är genomgående i Evolas verk, exempelvis initiering, krigets metafysik och transcendens, ger tillgång till distinktioner som Lafargue saknade. Detta samtidigt som Lafargue generellt befann sig närmare otium och opus än passiv konsumtion vad gällde alternativet till lönearbetet, vilket får ses som positivt. Han identifierade sig mer med krigaren och medborgaren än med konsumenten, men han saknade Evolas begrepp och perspektiv vilket gör hans alternativ flackare och mer endimensionellt. Det antyder att en läsning av Evola från vänster tenderar att hamna i högern.
Om skribenten: Joakim Andersen
