Under den realsocialistiska eran talades det ofta om ”Marx och Engels”, idag tycks den sistnämnda ha hamnat mer i bakgrunden. Detta är inte alldeles överraskande, Marx hade i sina analyser inte sällan ett djup som Engels saknade och detta var dessutom något som Engels själv flitigt betonade. Samtidigt är den moderna ”marxismen” i hög grad formad av Engels, han var dessutom en framstående tänkare i sin egen rätt. I förbigående kan noteras att även om både Marx och Engels med modern terminologi var såväl homofober som rasister så fanns det hos Engels en tysk nationalism som fördes vidare av den tyska socialdemokratin.
En intressant sida av Engels är hans militärteoretiska skrifter, även detta något som förts vidare i många delar av den politiska tradition han var med och formade. Engels hade erfarenhet av området från ett misslyckat uppror 1849, där han vunnit rykte om sig som en modig och kompetent militär ledare. Han studerade och skrev om ett flertal konflikter och uppror under sin levnad, från upproren 1848-1849 och kolonialkrigen till Krimkriget och det amerikanska inbördeskriget. När det gällde krigsteori var Engels snarare än Marx den erkände mästaren, vilket blir intressant givet de militära framgångar marxist-leninistiska gerillasoldater vann under 1900-talet. Engels var ”den förste röde Clausewitz” (han nämns 6 gånger i Carl Schmitts The Theory of the Partisan, Lenin 47 och Mao 40).
Major Michael A Boden utvecklar detta ämne i boken The First Red Clausewitz: Friedrich Engels And Early Socialist Military Theory. Han tar där bland annat upp sådant som att fokus ofta legat på Engels som strategisk teoretiker och att hans kunskaper på taktisk och operativ nivå gärna missats. Några intressanta teman i Bodens bok är det moderna kriget, krigsvetenskapen, nationen och gerillakriget.
Engels var föga förvånande intresserad av förhållandet mellan samhälle och krig, hur förändringar i produktionskrafter och produktionsförhållanden ledde till militära förändringar. Avseende det moderna kriget kunde han skriva att ”the modern warfare is the necessary product of the French Revolution. Its precondition is the social and political emancipation of the bourgoisie and the small peasants”. Han noterade att medborgarsoldaten var ett nytt fenomen, för övrigt ett fenomen som även återverkade på relationen och styrkebalansen mellan klasserna. Under en period hoppades Engels att ett europeiskt storkrig kunde leda till klasskrig. Samtidigt var han medveten om att moderna krig hade en tendens att bli mer omänskliga, givet inslag av klasshat och nationellt hat. Han beskrev också kriget som en ”social force having an inherent dynamic of its own”.
Engels såg krigsvetenskapen som en ny företeelse, han försökte aktivt och vetenskapligt utmejsla ett perspektiv och en uppsättning begrepp för den. Även här fanns en koppling till produktionsförhållandena, han skrev att ”the new science of war must be just as much a necessary product of the new social relations as the science of war created by the revolution and Napoleon was the necessary result of the new relations brought about by the revolution.” För Engels var sådant som arméers masskaraktär viktigt, likaså var rörlighet och snabbhet centralt för honom. Garibaldi var här ett föredöme, Engels skrev att ”in war, and particularly in revolutionary warfare, rapidity of action until some decided advantage is gained is the first rule”.
Kopplat till ansatsen att utveckla ett vetenskapligt förhållningssätt till kriget är Engels intresse för nationer och nationalism. I The Armies of Europe sammanställde och analyserade han olika arméers förutsättningar och resurser. Han tog upp faktorer som antal, disciplin, utrustning och utbildning. Men han tog också upp national- och raskaraktärer på ett sätt som idag vore fullständigt tabubelagt. Fransmännen beskrevs som ”a warlike and spirited nation, that feels a pride in its defenders.” Den österrikiska armén var med dagens vokabulär präglad av mångfald, Engels skrev att ”here it is that the weak point of this army lies”. Samma svaghet fann han vad gällde den danska armén med dess inslag av schleswig-holsteinare, och den turkiska armén. Tyskarna beskrev han som Europas givna krigarfolk, ”the deliberate steadiness of the Germans adapts them especially for the artillery service. They are, withal, among the most pugnacious people in the world, enjoying war for its own sake, and often enough going to look for it abroad, when they cannot have it at home. From the Landsknechte of the middle age to the present foreign legions of France and England, the Germans have always furnished the great mass of those mercenaries who fight for the sake of fighting. If the French excel them in agility and vivacity of onslaught, if the English are their superiors in toughness of resistance, the Germans certainly excel all other European nations in that general fitness for military duty which makes them good soldiers under all circumstances.” Ryska soldater beskrev han som både modiga och klumpiga, turkar som lata, fatalistiska och så rasistiska att de vägrade anamma europeiska metoder. Engels inställning till de slaviska folken, undantaget polackerna, torde vara känd.
Han såg nationalism som en stark källa till motivation, liksom ett betydande problem för mångkulturella stater. Engels skrev om flera nationella uppror och befrielsekrig, detta hängde samman med hans intresse för gerillakriget. Boden skriver att Engels var en av de som tidigt analyserade detta fenomen. Han skrev bland annat i The Defeat of the Piedmontese att ”mass uprising, revolutionary war, guerilla detachments everywhere — that is the only means by which a small nation can overcome a large one, by which a less strong army can be put in a position to resist a stronger and better organise one. The Spaniards proved it in 1807-12, the Hungarians are proving it now as well”. Redan 1852 skrev han om partisanledarens utmaningar, även här betonade han betydelsen av rörelse och initiativ (”the defensive is the death of every armed rising”). Samtidigt var han även här intresserad av förhållandet mellan klass och krig. Under det amerikanska inbördeskriget skrev han att de fattiga sydstatarna skulle kunna bedriva gerillakrigföring men att de då skulle få de forna slavägarna mot sig, ”there can be hardly any doubt, it is true, that the white trash, as the planters themselves call the “poor whites,” will attempt guerrilla warfare and brigandage. Such an attempt, however, will very quickly transform the possessing planters into Unionists. They will themselves call the troops of the Yankees to their aid”.
Sammantaget erbjuder Boden en läsvärd inblick i Engels som begåvad militärteoretiker, med referenser till flera givande artiklar tillgängliga på internet. Krigsteoretikern Engels framstår här heller inte som determinist, förhållandet mellan produktionsförhållanden och krig är komplext och dåliga ledare kan åtminstone på kort sikt förstöra objektivt sett goda förutsättningar. Som påminnelse om kontrasterna mellan ”Marx och Engels” å ena sidan och dagens ”vänster” å den andra är det också givande att läsa militärteoretikern Engels. Vad gällde national- och raskaraktärer som materiella faktorer stod han exempelvis närmare dagens alternativhöger än dagens ”vänster”. Analysen av de sociala relationerna i sydstaterna är också svårförenlig med dagens ”vithetskritik”. Men detta är kuriosa, den bestående behållningen är Engels metod där faktorer som nation, klass, motivation, rörlighet, ledarskap och teknologi inordnas i en helhet. Faktorernas relativa betydelse torde ha förändrats en del sedan 1800-talet, men ansatsens värde är bestående.
Om skribenten: Joakim Andersen
