Edward John Moreton Drax Plunkett, lord Dunsany (1878-1957), är idag mest känd som en av Lovecrafts stora inspirationskällor och en av fantasygenrens fäder. Vid sidan av Lovecraft har han lästs och uppskattats av bland annat Howard, Gaiman, Tolkien, Ashton Smith, Borges och Eddings. Den anglo-iriske aristokraten var en mycket produktiv författare som hemtamt rörde sig mellan allt från deckarnoveller och små psykologiska studier till gudasagor och drömresor. Några återkommande teman går att identifiera, bland annat magiska svärd, älvfolket och elefanter. Hans fantasymiljöer har ofta en orientalisk atmosfär, vi möter inte lika ofta de nordiska miljöer och teman som förknippas med Tolkien och Lewis (Polstjärnan och Nordanvinden är däremot återkommande hyperboreanska inslag hos den anglo-irländske lorden). Ett återkommande tema är även städer som plötsligt går under, här kan nämnas att Dunsany hade en kritisk inställning till maskinernas och storstädernas civilisation och även förutspådde Londons undergång. Ett framträdande inslag i hans berättelser är drömmar, likheterna med Lovecrafts ”dreamlands” är uppenbara. I en epok där drömmen och det oneiritiska marginaliserats lyfte Dunsany fram deras betydelse.
Flera av hans berättelser utspelade sig i världen Pegana, där vi möter återkommande inslag som floden Yann och staden Perdondaris. Det är en sagovärld som är vagare i sina konturer än Tolkiens, men med en orientalisk och drömlik karaktär. Det mytiska är levande i Pegana, bland annat invaderar kungen av Alatta själva Tidens rike (med mindre lyckosamt resultat). Lord Dunsany var en av de första som utvecklade ett panteon av gudar för en fiktiv värld, det är en poetisk teogoni med flera kopplingar till germansk och indisk myt (Dunsany hade läst både bröderna Grimm och Kipling). Temat med världen som ”en dröm i en dröm” känns igen från vissa indiska traditioner, i andra traditioner möter vi en ”ur-monoteism” med en skapargud som är för avlägsen för att dyrkas. I Pegana är det Mana-Yood-Sushai som skapat gudarna och därefter somnat. En del tror att världarna och solarna är hans drömmar, när han vaknar kommer de att gå under och han kommer att skapa nya gudar och nya världar. Till dess trummar Skarl på sin trumma så att han fortsätter sova.
Gudarna skapade bland annat en komet, månen (”with his face wrinkled with many mountains and worn with a thousand valleys, to regard with pale eyes the games of the small gods”) och polstjärnan. Därefter skapade de Pegana. Kib skapade sedan djuren att leka med, vilket väckte gudarnas oro. ”What are these things that move upon The Earth yet move not in circles like the Worlds, that regard like the Moon and yet they do not shine?” Gudarna fruktade att Kib skulle skapa människor, guden Mung blev svartsjuk och sände döden till dem. Men mycket riktigt skapade Kib människor. I likhet med indologen Alain Danielou betonade Dunsany skapelsens aspekt av gudalek, ”we are the gods; We are the little games of MANA-YOOD-SUSHAI that he hath played and hath forgotten”.
Om Kib skapar liv och Mung sänder död så blev Dunsany kosmologiskt intressant när han utvecklade tidens roll i skapelsen. Guden Sish, ”the destroyer of hours”, är kopplad till tiden. I germansk myt beskrivs Fenris ibland som tiden/”slukaren”, hos Dunsany hette det att ”Time is the hound of Sish”. Poetiskt uttryckte han att ”before Sish is Kib, and behind him goeth Mung. Very pleasant are all things before the face of Sish, but behind him they are withered and old.” Jämför här även Benjamins ”historiens ängel”, även om Dunsanys och Benjamins sensibiliteter skiljer sig kraftigt från varandra. I likhet med Fenris kommer även Tiden att vända sig mot gudarna, ”Time is the hound of the gods; but it hath been said of old that he will one day turn upon his masters, and seek to slay the gods.”
Andra intressanta teman hos Dunsany är bland annat Peganas motsvarighet till Edens lustgård och Elysium, Wornath-Mavai, vid vars gränser såväl Mung som Sish gör halt (”Wornath-Mavai still lieth looking towards the south, a garden among gardens, and still the flowers grow about its slopes as they grew when the gods were young; and even the butterflies live in Wornath-Mavai still. For the minds of the gods relent towards their earliest memories, who relent not otherwise at all”). Han beskriver också gudar som vatten- och havsguden Slid, glädjens och musikens gud Limpang-Tung, drömguden Yoharneth-Lahai, de tusen små hemgudarna och Roon (”the god of Going” som sätter både människor och planeter i rörelse). En serie profeter dyker upp i Peganas historia, liksom den delvis heterodoxa syn på den sista tiden som förknippas med de för nordmän intressant benämnda ”saigotherna”. I A Legend of the Dawn beskrev Dunsany hur Inzana, gudarnas dotter och Gryningen, genom att leka med och förlora sin gyllene boll gav upphov till sådant som daggen.
Sammantaget är det en intressant teogoni med ett visst djup och beröringspunkter inte minst med germanska och indiska motsvarigheter. Dialektiken mellan drömmen och tiden är ett fängslande tema kring vilket Dunsany tycks ha reflekterat en hel del. Samtidigt finns det områden som inte utvecklas nämnvärt, det gäller bland annat människornas öden och förutsättningar. För den som har litterära ambitioner på världsbyggarnivå är The Gods of Pegana en givande bekantskap, Dunsany var dessutom en ordkonstnär och berättare med ett färgrikt och fängslande språk. Vi möter sällan Howards action eller Lovecrafts skräck hos Dunsany, även om berättelser som The Two Bottles of Relish och The Sword of Welleran visar att han även behärskade dessa områden.
Om skribenten: Joakim Andersen
