Christian Kracht är en av vår tids mer intressanta författare, det finns i hans författarskap likheter med både Houellebecq, Jünger, Easton Ellis och Coetzee. Inte minst har han ett historiskt intresse, han lyfter fram vändpunkter och halvt glömda epoker, han utforskar även kontrafaktiska möjligheter. Krachts historiska intresse överlappar i hög grad den mer genuina högerns, bland annat har han skrivit om kokovoren Engelhardts liv i det tyska Söderhavet och ihop med andra undergrundsgestalter försökt hjälpa ättlingarna till de tyskar som bildade Nueva Germania i Paraguays djungel. Kracht har beskrivits som ”estetisk fundamentalist”, hans känsla för miljöer och personer är välutvecklad. Det finns även filosofiska undertoner i hans verk, inte sällan riktade mot den moderna världen och inte sällan genomsyrade av ett visst vemod. I likhet med Mishima antyder han ofta en numinös dimension, hans karaktärer når dock inte ända fram till den. Krachts sinne för humor är även det återkommande men nedtonat. Sammantaget är han en givande och intelligent författare.
Krachts senaste verk, Eurotrash, finns översatt till svenska. Det rör sig i gränslandet till självbiografin, vi följer där en författare som påminner om Kracht själv. Samtidigt kan det läsas som en kommentar till oförmågan att skilja mellan självbiografi och roman som lånar självbiografins form. Oavsett vilket är det en underhållande berättelse. Huvudpersonen har en komplicerad relation till sin åldrade och tämligen speciella mor, samtidigt som vi snart anar att det kanske inte bara är modern som inte fullt ut lever i andra människors verklighet. Moderns kommentarer är ibland en källa till komik, hon framstår som en genuin och komplicerad personlighet. ”Bara den som levt före 1789 vet hur angenämt livet kan vara” är ett av hennes första konstateranden, ”om du tycker att jag är i dålig form, så ta dig en titt i spegeln” ett annat. Bitvis är hon bildad och klok, bitvis utsätter hon sonen för klassiskt matriarkala härskartekniker (”du fanns aldrig där för mig”). Förhållandet mellan son och mor är både komplext och infekterat, detsamma gäller sonens förhållande till sin familj. Han beskyller dem för både nazism och skrävleri, och framstår som inte alldeles balanserad i detta. Rädslan förföljer honom sedan barndomen, liksom besattheten av familjens förflutna. Hans världsbild summeras i orden ”vi är direkt skuld till hela världens elände”, Kracht antyder att detta inte är en helt igenom sund utgångspunkt. De av hans släktingar som inte varit nazister med tveksamma sexuella preferenser har istället varit strebers som inte accepterats i de kretsar de sökt sig till.
När mor och son beger sig ut på en road trip kommer de varandra närmare, för mycket ska inte sägas om huruvida de dessutom närmar sig en försoning eller faller tillbaka i gamla mönster. Fängslande är det att följa, psykologiskt trovärdigt likaså. Språket är klassiskt krachtskt, med meningar som ”den här familjens sönderfall, ja, den här familjens atomisering, som vars lägsta punkt man måste beteckna min mors åttioårsdag i allrummet på nervkliniken Winterthur, utmärktes av en bottenlös hopplöshet, jag säger det gärna en gång till, om och om igen.” Krachts förmåga att fånga miljöer, perioder och personer är också sig lik, i likhet med Easton Ellis gör han det ofta genom att notera deras konsumtion. Referenserna till Debord, Borges, Knausgård, Lampedusa, Bowie, den nationalsocialistiska glacialkosmologin och SS-konstnären Wilhelm Petersen är också typiska.
Sammantaget är det en fascinerande bok, den känns mer äkta än exempelvis Imperium. Huvudpersonen är inte Kracht men påminner troligtvis mer om honom än vad Engelhardt gjorde. Inte minst modern är så psykologiskt trovärdig och mångbottnad, skildrad med sådan ömhet, att det torde vara baserat på någon som står författaren nära. Samtidigt kan man givetvis sakna de mer spektakulära inslagen från vissa av hans verk, även om huvudpersonen berättar en del kontrafaktiska historier för modern. Relationen mellan mor och son är skickligt skildrad. Detsamma gäller temat som rör sig kring rädsla, ”hemska hemligheter” och ”direkt skuld till hela världens elände”. Det kan om man så önskar läsas som en kommentar till vår tids självhat och historiska skuld, det är ett känslokomplex som uppenbarligen gör huvudpersonen illa. Frågan om vad som är verkligt och vad som är inbillning och falska minnen är ett annat tema som löper genom berättelsen. För vänner av Kracht rekommenderas Eurotrash varmt, som första bekantskap kan Imperium vara att föredra.
Relaterat
Christian Kracht …im Sonnenschein und im Schatten
Nueva Germania
Christian Kracht – 1979
Christian Kracht – Imperium
Om skribenten: Joakim Andersen
