Vi lever i en era med tydliga inslag av det Julius Evola beskrev som gynekokrati, ett samhälle präglat av såväl feminina sentiment som inversion. Det hela är motsägelsefullt, snarare än ”patriarkat” kontra ”matriarkat” kan man notera dialektiska processer där kvinnor blir ”manligare” och män ”kvinnligare” samtidigt som det inte nödvändigtvis är de bästa formerna av manlighet och kvinnlighet som imiteras. Detta dessutom utan att transfenomenet behöver vara en del av det hela, även om skeendet givetvis kompliceras ytterligare av det. Processerna drivs bland annat av konsumtionssamhället och den översocialiserade byråkratin, jämför Eva Illouz, de är också tydliga i kulturindustrin. Vi finner där en tendens till ”retroaktiv kolonisering”, där äldre verk tolkas på nytt och ges nya innebörder. Ett exempel bland flera är TV-serien Willow, baserad på George Lucas film från 1988.
I jämförelse med Star Wars är filmen Willow inte lika känd, den är heller inte lika mytiskt kraftfull. Men filmen innehåller flera mytiska teman och arketyper, prinsessan Elora Danan har drag av både Moses och Jesus som barn. Förhållandet mellan Madmartigan och Sorsha känner vi igen från sköldmöer och Schwarzeneggerfilmen Red Sonja. I jämförelse med Härskarringen är det underhållning snarare än myt, men det är ingen dålig underhållning och det mytiska inslaget finns där. Jag uppskattade filmen som liten parvel, även om det delvis kan ha berott på att utbudet av fantasy var begränsat och flera inslag var tilltalande för barn. Lucas intresse för det feminina i myten är också tydligare i Willow än i Star wars, de två egentliga kombattanterna är en ond drottning och en god prinsessa (även om en ung nelwyn också spelar en viktig roll). Att filmen bjudit in till en fortsättning är inte förvånande.
Lucas inblandning i serien framstår som synnerligen perifer. Avsaknaden av en detaljerad bakgrund har gett manusförfattarna tämligen fria händer i jämförelse med exempelvis Tolkiens verk. Ett inslag av mångfald blir därför inte lika forcerat, även om genomförandet ändå ger oss vissa inblickar i den hegemona ideologin. Serien äger rum många år efter händelserna i filmen, den utvecklar också filmens geografi, historia och mytologi. Den onda drottningen sätts bland annat i ett större sammanhang, det visar sig att faran ingalunda är över. Ondskan hotar åter världen och en oväntad grupp äventyrare måste försvara den.
Som fantasyserie betraktat är det både spännande och underhållande. Vi vet från början ganska lite om hotets karaktär, gradvis lär huvudpersonerna känna det. De utforskar flera fantasymiljöer, där inte minst den uråldriga ruinstaden är estetiskt slagkraftig. Musiken är passande genom inslaget av hårdrock (covers av klassiska låtar av kvinnliga artister talande, även om Money for Nothing är aningen malplacerad genom kylskåpsreferensen). Det påminner om en generisk Dungeons and Dragonsvärld, Fritz Leiber snarare än Tolkien och Lewis. Allvaret från de båda sistnämnda saknas, tvärtom är det underhållning med en viss självdistans. Karaktärerna är också som hämtade från ett fantasyrollspel, här finns tjuven, magikern och krigaren. I vissa fall flera stycken av dem. Karaktärerna utvecklas också under sina äventyr, inte minst vad gäller den svärdbärande prinsessan Kit finns ett inslag av ”monomyten”, den av Joseph Campbell urskilda berättelsen om ”hjältens resa”.
Samtidigt är det ett exempel på amerikansk fantasy. Vi påminns bland annat om att samma relation som europeisk fantasy har till medeltiden och skogen har amerikansk till vilda västern och prärien. Det finns också ett ahistoriskt och postmodernt förhållande till namn, smärtsamt tydligt i jämförelse med Tolkien. Här lånas friskt och urskiljningslöst olika verkliga namn som låter bra, från ”Kashmir” till ”Tuatha”. Vi känner också igen ett tämligen anti-traditionellt tema från den samtida filmindustrin, ”ju argare Hulk blir desto starkare blir han”. I den ursprungliga Star wars var starka känslor en väg till den mörka sidan, för Ren och många andra samtida protagonister är de istället varken mer eller mindre än en väg till ökad kraft.
Det kan vara intressant att identifiera den hegemona ideologin i serien. Vi finner då inte bara etnisk och sexuell mångfald, denna mångfald följer också en viss logik. De flesta torde känna igen uttryck för den logiken, eller semantiken om man så önskar, som att verkligt onda karaktärer sannolikt är vita och att relationer över etniska gränser sannolikt involverar en vit kvinna och en icke-vit man snarare än tvärtom. Vi har här att göra med sannolikheter och associationssystem, ytterst är det ett teckensystem där ras och kön och deras kombinationer bär på betydelser. Att lära sig läsa det teckensystemet är nödvändigt om man vill förstå samtiden och dess outtalade mytologi.
Så finner vi att vita män bland äventyrarna i serien är gamla, tveksamma eller icke-existerande. Det mytiska temat med prinsessan som ska räddas av en prins ställs på huvudet. Men några genuint maskulina karaktärer finner vi egentligen inte överhuvudtaget, den ena har en mjuk framtoning och den andra är en tjuv. Rollen som krigare och hjälte spelas istället av en prinsessa. Det betyder inte att tjuven inte är en underhållande karaktär eller att hans utveckling är ointressant, men det erbjuder en inblick i ovan nämnda teckensystem. Intressant är då också relationerna mellan tecknen, eller karaktärerna. Det gynekokratiska inslaget är här framträdande, Madmartigan och Willow representerar det gamla medan Elora och Kit ersätter dem. Noteras kan även de romantiska relationerna, vilka vi inte ens behöver fördjupa oss i. Mer intressant är en subtext som får betraktas som baksidan av den nya normen vad gäller relationer. Om kombinationen icke-vit man+vit kvinna framställs som positiv norm går det i kreationer som War of the Worlds, Wednesday och Willow att identifiera en annan kombination där vit man+vit kvinna=katastrof. Samtidigt som den nya normen utmejslas kort sagt ett tabu.
Som underhållning att ”dygna” är det kort sagt spännande, även om själva ”dygnandet” i sig är ett tveksamt sätt att använda tiden. Som inblick i den hegemona ideologin är det intressant.
Om skribenten: Joakim Andersen
