”Framtiden tillhör dem med längst minnen” är ett av den nya högerns mest kärnfulla uttryck, av det följer att vårdandet av dessa minnen är en välgärning och orsakandet av minnesförlust en aggressionshandling. Historiskt delade européer åtskilda av århundradena en gemensam mytologi, baserad på både indo-europeiska och bibliska gestalter, teman och begrepp. Denna gemensamma mytologi och symbolvärld ersattes under 1900-talet av en ny, kopplad både till det Debord kallade skådespelet, till kulturindustrin och till medvetna angrepp från kretsar inom akademin. Ibland fortlevde äldre arketyper delvis i nya former, jämför Hulk och Herakles eller Pettsson och Oden, inte sällan fanns det även då ett inslag av trojansk memetik där subversiva och inversiva budskap följde med dessa nya former. Vissa kulturindustriella kreationer slog an strängar i det kollektiva omedvetna och blev nya arketyper. Inte sällan hade dessa intressanta saker att säga om det samhälle som anammat dem (jämför Alien och Gremlins med den då ännu försiktigt påbörjade invasionen av det gamla Väst på flera fronter).
Bland dessa arketyper finner vi den utomjordiske krigaren och troféjägaren i Predatorfilmerna. Den första filmen utspelade sig i Centralamerikas djungel, där en grupp amerikanska militärer skulle frita en minister som hölls fången av sovjetstödd gerilla. Militärerna leddes av Vietnamveteranen ”Dutch”, spelad av Arnold Schwarzenegger, även Jesse Ventura och Carl Weathers spelade två av krigarna i den lilla gruppen. Vietnamkriget var ännu ett färskt trauma i det amerikanska medvetandet när filmen släpptes 1987, Schwarzenegger representerade samtidigt den närmast arkaiska aftonländska krigaren på ett sätt få andra skådespelare kom i närheten av. Detta både genom sin tyska brytning och sin fysik. Likheten mellan Vietnams och Sydamerikas regnskogar bidrog till filmens djupare effekt, till dess aspekt både av flashback eller repetition av ”Nam”, och av resa in i ”mörkrets hjärta” (jämför Apocalypse Now från 1979). Men här fanns samtidigt ett inslag som snarare förde tankarna till H.P. Lovecrafts berättande, där krigarna gradvis upptäckte att något demoniskt var ute efter dem. Under ytan av det konventionella militära hotet lurade något världsfrämmande, men då ännu begränsat till en främmande regnskog.
Mot en så effektiv bakgrund hade utomjordingen i Predator goda förutsättningar att bli arketypisk, till detta bidrog dess karaktäristika. Fysiskt nästan lika främmande som Gigers Alien var den en fasansfull humanoid, kraftfull, intelligent och i besittning av överlägsen teknologi. Dess avsikter utforskades inte på djupet, vilket bidrog till ett kusligt främlingskap. När den i slutet imiterade ”Dutch” och därefter skrattade åt undergången kunde det bland annat ses som en fråga om i vad mån monstret var en spegelbild av oss själva. Den extrema krigaren och storviltjägaren var delvis en ”mörk tvilling” till Schwarzeneggers karaktär, genom sin primitiva heders- eller jägarkod i någon mån möjlig att respektera. Detta samtidigt som miljön gjorde att tankarna kunde föras till mesoamerikanska demoner och von Dänichens mytologi.
Att Predator blev en kultklassiker torde kort sagt inte förvåna. Den följdes därför upp av fler filmer. I Predator 2 från 1990 förflyttades handlingen istället till det då lika symboltunga Kalifornien, där en predator söker sina byten under ett gängkrig mellan jamaicanska och kolombianska karteller. Den andra filmen är något sämre än den första även om den inte är dålig (”this is not about money, you f-ing puto, this is about power” är ett citat man burit med sig). Detta samtidigt som den utomjordiska krigarrasens väsen blir något tydligare och, genom att dess hederskod skisseras, något mer mänskligt. För att citera de Benoist så tillåts ”the Other” sällan att förbli verkligt främmande under någon längre tid, utan måste fås att närma sig ”the Same”. Detta är en process som varit högst uppenbar vad gäller Predator. Inte minst efter att Predator och Alien fördes samman i filmer som Alien vs Predator och samarbete mellan människor och predators blev nödvändigt mot de genuint ”other”. Detta antyder samtidigt en del av predatorarketypens attraktionskraft.
Vi förbigår därför filmer som Predators och The Predator, och rör oss direkt till Herrans år 2022 då Prey hade premiär. Filmen utspelar sig 1719 på den nordamerikanska prärien. Huvudpersonen är den unga comanchekvinnan och helaren Naru som vill bli en respekterad jägare som sin bror Taabe. Relationen dem emellan är filmens motor och psykologiskt i huvudsak trovärdigt skildrad, till detta kommer relationen mellan Naru och hennes hund Sarii. Men fiender i form av både franska pälsjägare och en predator rör sig in i stammens hemtrakter. Ett dödligt triangeldrama tar sin början, där utomjordingen slaktar både comanchekrigare och fransmän. Naru har hånats för att hon är mindre och svagare men använder sig av snabbhet och list för att utmanövrera monstret. Som helhet är det en spännande film, actionsekvenserna är välgjorda och människojägaren påminner mer om ursprungsversionen i Schwarzeneggerfilmen.
Samtidigt erbjuder filmen en inblick i ett antal samhälleliga och kulturella processer. 1987 befann sig Aftonlandet i en tillfällig renässans vad gällde självförtroendet, filmen utspelade sig i Centralamerikas djungler och huvudpersonerna var västerländska krigare. Utan Schwarzenegger är det tveksamt om den uppgått i den moderna mytologin. 1990 var det istället jamaicaner och kolombianer som invaderade Kalifornien, och 2022 har vi att göra med en fullständig inversion. Vita västerlänningar, här representerade av pälsjägare, porträtteras som smutsiga och tämligen illvilliga främlingar. Huvudpersonerna är istället comancher, deras språk representeras i filmen av engelska medan pälsjägarnas är rotvälska. Samtidigt kan man notera att indianer spelar en synnerligen underordnad roll i den samtida mytologin, att huvudpersonerna är comancher och att betydande ansträngningar gjorts för att representera deras kultur korrekt blir därför ett originellt grepp. Detsamma gäller könsaspekten, där comanchekulturens könsroller framställs som ett hinder för Naru. Här finns en politiskt något inkorrekt dimension. Samtidigt finns det ett inslag av senmodern vilja att retroaktivt skriva om historien genom att låta Naru övertrumfa comanchemännen, här anar vi gynekokratins inflytande.
Oavsett vilket är det en av de bättre Predatorfilmerna, även om den bakomliggande mytologin som ovan antytts skiljer sig rejält från Schwarzeneggerfilmens. Då handlade det bland annat om Vietnamkriget, om manliga krigararketyper och om ”mörkrets hjärta” i regnskogens omänskliga inre. I Prey handlar det istället om en mytologi med starkare och mer explicita inslag av rasideologi än 1980-talets, samtidigt som den demoniska predatorkrigarens arketyp både finns kvar och närmar sig ursprunget. Även om den utan Schwarzenegger aldrig uppnår sin fulla mytiska potential.
Om skribenten: Joakim Andersen
