För en knapp vecka sedan, den 23:e juli, höll den ungerske premiärministern Viktor Orban ett tal i transsylvanska Tusnádfürdő. Staden är belägen i dagens Rumänien men befolkas främst av etniska ungrare. Orbans tal kom att väcka negativ uppmärksamhet i det ”västerländska” etablissemanget och han har bland annat jämförts med Goebbels. Det hela är intressant av flera skäl.
Orban analyserade i talet samtiden som en era av faror. Samtidigt noterade han att han vid förra besöket, 2019, varken hade förutspått pandemin eller kriget i Ukraina. Lakoniskt tillade han att ”this teaches us to be modest, as there are strict limits on our predictive abilities.” Beskrivningen av den nuvarande ”eran av faror” för tankarna till Guillaume Fayes snart två decennier gamla analys av en kommande ”katastrofernas konvergens”. Faye menade att den liberala ordningen skulle komma att ställas inför flera katastrofer samtidigt och att den inte skulle klara det. Där Fayes fokus låg på hur de europeiska folken och deras genuina företrädare skulle kunna överleva kriserna och ersätta dagens parasitära eliter, ligger Orbans snarare på hur ett litet gränsland som Ungern ska hantera en farofylld era. Men likheterna är betydande och Orbans beskrivning av ”eran av faror” är läsvärd. Inte minst tar han upp Västs nedgång vad gäller kontrollen över råvaror, ”the decline of the Western world’s power and material resources”. Det påminner om Burnhams skildring av Västs reträtt i Suicide of the West, men uppdaterat till 2022. Nedtonat tar Orban också upp intressekonflikten mellan USA och Europa, där exempelvis sanktionerna mot Ryssland skadar Europa betydligt mer än USA. Detta utan att han slår över i ”putinism” eller liknande, i de geopolitiska resonemangen är Orban saklig och utgår i hög grad från de utmaningar de innebär för Ungern.
Den kritik som riktats mot Orban, goebbelsanklagelser och dylikt, har dock främst handlat om att han talat klarspråk vad gäller demografi, Västeuropas ledning och familjepolitik. Egentligen är det självklarheter han sätter ord på, men diskursens ordning är sådan i Väst att dessa självklarheter ofta är tabu att uttrycka. Det gäller den demografiska aspekten, där Orban noterade att ”the peoples of the world can be divided into two groups: those that are capable of biologically maintaining their numbers; and those that are not, which is the group that we belong to”. I någon mån har denna fråga rört sig in i Overtonfönstrets/åsiktskorridorens utkanter, givet utspel av Elon Musk, Anna Björklund med flera. Implicit i dessa utspel ligger att migration egentligen inte är en lösning, men hos Orban var detta istället explicit. Han lyfte fram Jean Raspails Camp of the Saints som en rekommendation ”to anyone who wants to understand the spiritual developments underlying the West’s inability to defend itself”.
För Orban leder massinvandring nämligen till att en nation upphör att vara en nation. Återigen är det en etnologisk, rentav matematisk, självklarhet. Ett folk är ett folk. Två eller fler folk är inte ett folk. Orban beskrev Västeuropas invandringsländer som ”the post-Western world” och konstaterade att ”these countries are no longer nations: they are nothing more than a conglomeration of peoples”. Till detta lade han att om det fortsätter som nu kommer dessa länder runt 2050 att ha en majoritet invånare med utomeuropeisk härkomst, återigen en matematisk självklarhet men inte en som är uppskattad att uttrycka. Kärnan i den hegemona ideologin, inte minst dess psykologiska kärna och motor, har att göra med ras. Det är en ideologi där ras på samma gång möts med förnekelse och besatthet (”det finns inga raser/svarta är bättre/framtiden är icke-vit”). Denna kärna utmanade Orban direkt när han sade att de europeiska folken ofta blandats med varandra men inte med de utom-europeiska. ”We are willing to mix with one another, but we do not want to become peoples of mixed-race.” Återigen var det en självklarhet men en förbjuden sådan. Om det finns vita är det uppenbart att den pågående utvecklingen leder till deras försvinnande på sikt. Av olika anledningar får detta dock inte sägas högt, än mindre beskrivas som något icke önskvärt eller tragiskt.
Orbans frontalangrepp på den hegemona ideologin framstår mot bakgrund av detta som modigt, insatserna är höga från båda håll. Lyckas han få med sig andra Visegradledare kan overtonfönstret och den dominerande ideologin skakas. Men han utmanar samtidigt öppet krafter som redan vill få bort honom. Det går att identifiera åtminstone två faktorer som kan ha bidragit till att Orban vågar sig på detta just nu. Dels handlar det om Fidesz synnerligen starka valresultat, han sitter ovanligt säkert mot eventuella palatskuppförsök, färgrevolutioner och liknande. Dels handlar det om kriget i Ukraina, som blottlagt sprickorna i den västerländska ordningen och lagt fokus på annat än Orbans tal. Det blir oavsett vilket intressant att se hur det utvecklar sig, Orban är en skicklig politiker och har uppenbarligen valt tidpunkten med omsorg. Samtidigt är det en total anklagelseakt han riktar mot de ”post-västerländska” ledarna. De har öppnat Europas portar på vid gavel, de har svikit otaliga generationer av förfäder, sina egna grannar och sina egna barn. Orban sade här att ”this might not yet be a very important task for us, but it will be for our children, who will need to defend themselves not only from the South, but also from the West.”
Sammantaget är det ett givande tal. Det bekräftar, oavsett om man fullt ut delar hans analys exempelvis av Ukraina eller islam, att Orban är en europeisk ledare av en kvalitet vi inte är vana vid i den ”post-västerländska” regionen. Talet vävde samman samtidshändelser, historiska trender och referenser till Spengler, Raspail och det gamla ”hard times create strong men”-memet. Det innebar samtidigt en utmaning av kärnan i den hegemona ideologin i en historisk situation där ideologins vakthundar har händerna fulla och är allt sämre omtyckta av sina undersåtar. Samtidigt som Orban åtnjuter en folklig popularitet de post-västerländska ledarna bara kan drömma om.
Talet finns att läsa på engelska här: Speech by Prime Minister Viktor Orbán at the 31st Bálványos Summer Free University and Student Camp
Om skribenten: Joakim Andersen
