SD:s vitboksprojekt framstår med facit i hand som en missräkning, redan utan facit var det svårt att förstå resonemanget bakom det hela. Ett parti som har större delen av offentligheten mot sig bör inte ge sig i kast med vitböcker, oavsett vad slutsatserna blir i stort kommer det finnas negativa stycken som kan citeras till leda och sedan göras till vedertagen sanning. Det är för övrigt precis vad som hänt, den bild som just nu etableras genom en strid ström av ledartexter och hånfulla inlägg på sociala medier är att SD har ”nazistiska rötter”.
Den som läser vitbokens första delrapport kan snart dra slutsatsen att SD:s beslut om att vitboken ”ska erbjuda en grundlig utvärdering av akademisk kvalitet kring partiets bildande och ideologiska utveckling under perioden 1988-2010” kommer på skam. Bland annat tycks författaren ha en tendens att utlämna ordet ”han” i meningar, ingen korrekturläsare har åtgärdat ovanan vilket ger det ett hafsigt intryck. Det är som ”delrapport” antyder också bara en första del av ett pågående arbete. De 61 sidorna ägnas åt en kort historik över partiets grundande 1988 och en genomgång av 30 av grundarna med fokus på i vad mån de hade ”radikalnationalistiska, fascistiska eller nationalsocialistiska” kopplingar. Slutsatsen är dels att det fanns en organisatorisk kontinuitet från invandringskritiska BSS, Bevara Sverige Svenskt, till Sverigedemokraterna. Dels att det i ”grundargenerationen” fanns ett antal personer med ovan nämnda ”kopplingar”. Av de 30 har bakgrunden hos 22 kunnat fastställas, bland dem rör det sig om nio eller tio personer. ”En betydande del av grundargenerationen hade sin bakgrund inom nazistiska, rasistiska eller odemokratiska sammanhang” skriver Tony Gustafsson i vitbokens första delrapport.
Om vi utgår från att ”mediet är budskapet” är det samtidigt svårt att undgå slutsatsen att vitboksformatet som sådant i detta sammanhang leder snett. Fokus på ”kopplingar” leder till en ahistorisk analys, samtidigt som människosynen blir statisk. Gustafsson tar visserligen upp att människor som rört sig i kretsen kring nationalsocialistiska Nordiska Rikspartiet även kunde röra sig bort från dem och rentav bli misshandlade som följd av det (”det är inte utlänningarna som är ute efter att slå ner oss, det är nazisterna” som en SD-aktivist beskrev relationen). Men fokus på ”kopplingar” leder ofta till en statisk människosyn, där mänsklig och ideologisk utveckling utesluts för vissa grupper. Detta i synnerhet om det knyts till dikotomin renhet-orenhet, vilket ”nazism” de facto gör i vårt samhälle. Den politiska orenheten inte bara består, den smittar dessutom genom kopplingar. I förbigående sagt är detta ironiskt, givet den centrala ställning renhet-orenhet haft i ”anti-rasistiska” försök att beskriva rasismens världsbild.
För frågan om SD:s kopplingar äger inte rum i ett politiskt och klassmässigt vakuum. Samma etablissemang som såg BSS som en fiende ser idag SD med samma ögon. Det innebär att diskursen blir ideologisk snarare än historisk. En historisk förståelse av de miljöer Gustafsson beskriver skulle kunna dra slutsatsen att det på många sätt rörde sig om tidiga försök att organisera motstånd mot massinvandring utanför etablissemanget, att det av historiska skäl fanns en ”organisatorisk knapphet” som gjorde att många unga aktivister passerade miljön runt NRP, och att ungdomsrevolter per definition sällan är tilltalande för vuxenvärlden. Men frågan är ideologiskt laddad och försök till en historisk förståelse kommer därför att stämplas som förbjudna sympatier. Sannolikt är även Gustafsson väl medveten om detta, men spelreglerna är bland annat att man inte sätter ord på spelreglerna.
”Radikalnationalistiska, fascistiska eller nationalsocialistiska” idéer och rörelser har en särställning i etablissemangets ursprungsmyt och vän-fiendedistinktion, de kan därför inte omtalas rationellt. Istället får vi de på dikotomin renhet-orenhet grundade detaljstudier som vitboken och Expos arbete ofta är uttryck för. ”Han var där ihop med han och han var medlem i NRP och då har han kopplingar och även till han” och så vidare. Rent intellektuellt är det lika upphetsande som att äta singel men meningen är inte att det ska vara spännande, meningen är gränsdragning.
Klassperspektivet bidrar här till en historisk förståelse. BSS och det tidiga invandringsmotståndet var ett uttryck för populism, alltså vanligt folks försök att formulera och föra fram sina intressen i en konkret politisk fråga där deras intressen skilde sig från etablissemangets. Att dessa tidiga försök involverade människor med bakgrund i radikala miljöer borde inte förvåna någon, inledningsvis var det organisatoriska kapitalet begränsat. Det tog en viss tid att skapa nya former. Klassperspektivet påminner oss samtidigt om att den radikala vänsterns aktivister under 1960- och 1970-talet försvarade både revolutionärt våld och pedofili, men sedan utan krav på vitböcker kunde uppgå i socialdemokratiska och gröna partier.
Fokus på förbjudna kopplingar påminner oss samtidigt om ett metapolitiskt moment 22. Extremism är per definition sådana positioner som faller utanför den etablerade åsiktskorridoren. Det finns ofta en motsättning mellan vanligt folks världsbild och åsiktskorridoren, exempelvis vad gäller ett påstående som ”det finns ett svenskt folk och Sverige är deras land”. För ett populistiskt parti innebär detta en särskild utmaning och en inte avundsvärd balansakt, där målet måste vara att förskjuta åsiktskorridoren i riktning mot vanliga människors världsbild. För SD:s del innebär vitboksprojektet och de därpå följande ursäkterna och avståndstagandena från grundargenerationen att den balansakten försvåras ytterligare, och att man ”kastar ut barnet med badvattnet” genom att omöjliggöra en diskussion om vilka åsikter hos BSS som faktiskt var fullständigt normala och legitima. Projektet framstår fortfarande som besynnerligt givet partiledningens betydande erfarenhet av politik och offentlighet.
Vitboken finns att läsa här: Sverigedemokraternas vitbok
Om skribenten: Joakim Andersen
