Streamingtjänsterna är i grunden ett negativt fenomen, deras funktion är att stjäla människors tid, döva deras medvetande och underlätta övergången till den post-fysiska ekonomin. Trots detta säger deras produktioner en hel del om vår samtid, till och från kan de också vara mer positiva än negativa. Intressant i sammanhanget är Netflixserien Clark. I likhet med Den osannolika mördaren tar den upp historiska händelser och personer, medan Robert Gustafsson i den senare produktionen spelar Stig Engström så är det i Clark istället Bill Skarsgård som spelar bankrånaren Clark Olofsson. Båda serierna präglas av samma etiska problem, genom att levande och döda människor av ett storföretag framställs på ett sätt de inte kan försvara sig mot. Stig Engström målas de facto ut som Palmemördare, flera av Olofssons kumpaner blir lyteskomik. Samtidigt är båda serierna ett uttryck för att många svenskar längtar tillbaka till det gamla Sverige, före ”mångfalden”, och gärna konsumerar serier och filmer som utspelar sig där (jämför Barrling och Garmes bok Saknad). Detta oavsett om de är medvetna om att de ”vantrivs i mångkulturen” eller inte, en lukrativ snuttefilt i form av fler serier från samma tidsperiod är därför något vi kan förvänta oss även framöver.
Eftersom TV-serien skildrar en kriminell kändis har den fått en hel del kritik, en kritik lika tveksam som när Pär Hulkoffs inspirerade texter användes av borgare för att tvåla till hans socialdemokratiska sambo. För metapolitiskt är Clark ett både komplext och intressant fenomen. Seriens skapare, Jonas Åkerlund, har tidigare bland annat spelat trummor på metalbandet Bathorys första skiva, han har gjort musikvideor åt allt från Madonna till Satyricon, och filmer om bland annat Mayhem. Vi anar här kort sagt en inte alldeles typisk personlig ekvation, med en dragning till kvalitativ metal. Clark Olofsson blir mot bakgrund av det logisk som föremål för en serie, givet hans atypiska bana och personlighet. Liknande filmer har gjorts om andra kända brottslingar från samma era, bland annat Winding Refns Bronson och Mesrine: Public Enemy No. 1. Av dessa är Bronson den mest intressanta men Mesrine av kuriosaintresse genom kopplingen till Guy Debords sfär och det ikoniska ”Vive le Québec libre”. Det handlar i alla tre fall om ovanliga personligheter, begåvade men svåra att fås att fungera i det moderna samhället.
Den Olofsson vi möter i serien är inte nödvändigtvis identisk med verklighetens, oavsett vilket är det en högkapabel, på samma gång intelligent och karismatisk, r-selekterad huvudperson med drag av psykopati, narcissism och PTSD (en närmare introduktion till begreppet r-selektion finner vi i en äldre text om Philippe Rushton, högintelligent och r-selekterad även han men med en annan social bakgrund än Clark). Han rymmer från fängelser, blir fångpolitisk talesman, rånar banker, vinner lojala kumpaner och har sex med ett betydande antal kvinnor. På så vis kan serien sägas glorifiera en brottsling, samtidigt framställs kumpanerna och de flesta av kvinnorna som utnyttjade vilket gör att det är mer komplext än så. Bitvis framställs Clark som en amoralisk urkraft som lämnar mänsklig förödelse efter sig.
Talet om ”glorifiering av kriminella” missar också en idag väsentlig distinktion. Glorifierar vi våra egna brottslingar eller några helt andra? Det är en fundamental skillnad mellan att idolisera sina egna och att idolisera ”den andre”, även om båda fallen kan vara infantila är groupieinslaget mindre i det förstnämnda. Att Åkerlund gjort en hel serie om en svensk brottsling blir mot bakgrund av detta intressant, inte minst i en samtid där vi dagligen påminns om följderna för ett folk som förlorat kontrollen över den undre världen. Oavsett om det handlar om förnedringsrån, ovanliga i det homogena Sverige, eller advokater som byter sida, så är detta ett betydelsefullt område. Man kan rentav fråga sig vad som händer psykologiskt, sociosexuellt och kulturellt när ett folk konkurreras ut från stora delar av den kriminella ekosfären och vissa nischer görs otillgängliga för dem. Det svenska psyket pendlar sedan åtminstone Lasse-Majas dagar mellan ett intresse för brottslingar som ställföreträdande rebeller mot staten, oavsett hur lämpade dessa egentligen varit för rollen, och en mer klassisk skepsis till regelbrytande i alla former. Vilken kombination av dessa extremer som är mest lämplig varierar både historiskt och mellan samhällsklasser.
Serien om Olofsson är hur som helst välgjord. Att Åkerlund gjort flera musikvideor är uppenbart, det är ofta snabba scenbyten och musiken används för att skapa tidskänsla och stämning. Vi bjuds på allt från Philemon Arthur and the Dung och Eilert Pilarm till Ted Gärdestad (även om det växande inslaget av musikvideo i filmer inte nödvändigtvis är en positiv utveckling). Serien är både spännande och underhållande, bland annat med en variant på partyillern Göran och Olofssons språkliga mönster. Överhuvudtaget genomsyras det hela av en viss munter distans, allvaret tränger främst igenom i återblickarna på en traumatisk barndom. Intressant är den röda tråd som löper genom serien, där Clark utnyttjar politiskt engagerade människor genom att anamma deras språk, och sedan gör dem besvikna. Den tidstypiska romantiska synen på ”fången” blir här ett stycke lyteskomik i mötet med karismatisk men egocentrisk huvudperson. Socialdemokratins toppskikt framstår också som fullt villig att offra gisslan under Norrmalmstorgsdramat. Skådespelarna gör överlag bra insatser, det gäller inte minst Bill Skarsgård i huvudrollen.
Sammantaget är det alltså en välgjord serie om ett stycke samtidshistoria, allt från Norrmalmstorg till tidig knarksmuggling dyker upp. Känslan av det gamla Sverige där både Olofsson och Åkerlund växte upp och var aktiva fångas skickligt. Att Åkerlund inte gjort serien politiskt korrekt, snarare tvärtom, är också en fördel. Det enda negativa är seriens längd, bitvis kan det kännas repetitivt. Men som helhet är det ett bra alternativ för den som vill fylla sin tid med streaming.
Om skribenten: Joakim Andersen
