Ett intressant tema hos Julius Evola är den historiska analogin, där liknande komplex av såväl inre som yttre egenskaper kunde återkomma åtskilda av långa tidsspann. Den historiska analogin är framträdande i hans introduktion till Bachofen, Do We Live in a Gynaecocratic Society, där han använde sig av dennes skildring av den antika gynekokratin för att analysera tendenser i det moderna Västerlandet. Evola skrev där explicit att Bachofens verk ”often offer important points of reference for understanding the most profound meaning of some aspects of our own modern civilisation, through often astounding relations of analogy”. Vanligtvis var hans ansats på samma gång analytisk, kritisk och konstruktiv, ambitionen var både att förstå och kritisera, i grunden tidlösa men i det moderna samhället ovanligt starka, tendenser och att beskriva de sundare alternativen för person och civilisation. Ett exempel på detta är Rome Against Etruria från 1938.
Evola genomförde där en historiestudie med fokus på djupare och inre aspekter. Han fann avgörande skillnader mellan det romerska och det etruskiska, skillnader som lett till en utdragen historisk konflikt både realpolitiskt och andligt. Den etruskiska anden karaktäriserade Evola som fatalistisk, att jämföra med den heroiska romerska. Synen på eftervärlden skilde sig också åt, för etruskerna var den demonisk men för romarna heroisk. Andligheten och förhållandet till det mer än mänskliga, det Evola kallade race of spirit, var fundamentalt olika. Evola noterade också matriarkala tendenser, kompletta med ”lunär-matematiska” inslag i de etruskiska riterna. Han knöt dessa skillnader till olika civilisationer och olika rasliga inslag. Etruskerna såg han som en del av ”a whole cycle of Mediterraneo-Meridional civilisations, spreading from the ancient Columns of Hercules to Syria, resuming the ancient Iberic civilisations, a part of the Italic ones, the pre-Hellenic-Pelasgian ones, and so on”, romarna istället som ”bearers of the specifically Indo-European spirit”.
Konflikten mellan dessa två fundamentalt olika sätt att uppleva världen och livet utspelades på det världsliga planet, med den politiska striden för romersk självständighet. Men den fördes också i det inre, och där var den etruskiska anden mer framgångsrik. Evola skrev här att ”the story of the Monarchic period is that of a seesawing struggle between warlike Roman aristocracy and the hegemonistic attempts of Etruscan and sacerdotal elements or similar forces. Externally destroyed, the Etruscan element crept into the inner life of Rome”. Jämför Wittfogels skildring av Roms senare ”orientalisering”, Evola erbjöd här en viktig komplettering genom fokus på processens inre aspekter. Han menade även att en liknande kamp upprepade sig under det tidiga 1900-talet (”that between the forces of Romanity and the forces of anti-Romanity: Rome and Etruria”). Redan symboliken var distinkt olika, med Roms örn och varg och Etruriens mödrar.
Det finns flera värdefulla teman i Evolas korta text. Om han gjorde etruskerna rättvisa eller inte är i sammanhanget relativt irrelevant, vi vet att D.H. Lawrence hade en betydligt mer positiv syn på den etruskiska anden. Evolas fokus på historiens inre dimensioner är värdefulla, både i beskrivningen av olika civilisationer och i jämförelsen dem emellan. En sådan analys är idag tabu, om inte resultatet på förhand är givet och framställer det europeiska som underlägset eller bristfälligt. Men som Ekelund, Spengler, Evola, Simmel med flera visade är det en fruktbar ansats och dess avsaknad antyder en repressiv psykopatologi. Evola gav i den korta texten en tydlig introduktion till sin infallsvinkel, istället för att fokusera på ytliga detaljer (”these are like the letters of the alphabet : the same ones can be found in sentences which, nevertheless, have different meanings”) var målet ”to grasp the soul of a civilisation and of a race in order to interpret accordingly each of its aspects”.
Intressant är även slutsatsen av denna ansats, Evola menade att de etruskiska elementens påverkan på den romerska anden ”weakened the true Roman civilisation more than it strengthened it”. Vi rör oss här nära Spenglers begrepp pseudo-morfos, ”those cases in which an older alien Culture lies so massively over the land that a young Culture, born in this land, cannot get its breath and fails not only to achieve pure and specific expression-forms, but even to develop fully its own self-consciousness” och Yockeys närliggande men inte identiska term Culture Distortion. Konsekvenserna för det mångkulturella projektet är uppenbara. Vi kan vidare identifiera en vagt primitivistisk ådra hos Evola här, tydlig även annorstädes. Han menade att ett folk kunde vara bärare av ”a clear, solid and virile style of life and of a direct awareness of spiritual forces” även utan yttre former av ”refinement, erudition and culture”. De senare ofta ett förspel till dekadens.
Som kuriosa kan nämnas att Evolas samtida Werner Sombart såg Florens kommersiella äventyr och praktik som en fortsättning på etruskernas arv. I The Quintessence of Capitalism skrev han att ”certainly Etruscan blood flowed in the veins of very many Florentines. Now the Etruscans, possibly even more than the Phoenicians and Carthaginians, were the trading people of antiquity, and their commercial policy, so far as can be judged, was much like that of the Florentines in a later day.” Som än mer kuriosa noterar vi att Carleton Coon i sin Races of Europe misstänkte att de bolognesiska kvinnornas skönhet var ett arv från just etruskerna. Vi skulle osökt kunna knyta ihop säcken och återvända till Lawrence här, istället nöjer vi oss med att konstatera att Evolas historieskrivning har ett bestående värde oavsett om tesen om det anti-romerska Etrurien är fullt ut korrekt eller inte.
Om skribenten: Joakim Andersen
