De senaste åren har många reagerat på att inslaget av utländska flaggor på studenten stadigt ökat. Vissa nationer förefaller stoltare än andra över sina rötter, det gäller bland annat irakier och albaner. Detta väcker blandade känslor hos många svenskar, det belyser också det komplex av motsättningar för vilket den svenska flaggan är ett tydligt uttryck. Det handlar kort sagt om att samma ord, ”Sverige”, används om två skilda företeelser, företeelser som i vissa avseenden hänger intimt samman och i andra står i direkt motsättning till varandra. Sverige är dels den organiska helhet av svensk kultur, svenskt folk, svensk historia, svensk natur et cetera som utgör de flesta svenskars självklara livsvärld. Men ”Sverige” är också namnet på det system som en gång skapats av svenskarna men nu i hög grad frigjort sig från, och vänt sig mot, dem. Den senare processen, där folket skapat ett rike som sedermera övergått i en stat som vänt sig mot folket, har många aspekter. ”Vänstern” känner vissa av dem under namn som nedskärningar, vårdkris och fallskärmsavtal, ”högern” andra som yttrandefrihetens nedmontering, bränslekris, massinvandring och sedernas förfall. Framträdande är invandringen, då den möjliggör för systemets representanter att förneka och misstänkliggöra folkets anspråk på stat och system. ”Mina föräldrars arbete skapade välfärden, ska jag inte ha råd att bo längre” och ”du och jag tillhör samma folk, socionomen, vi är egentligen jämlikar” går då från att vara påminnelser om en verklighet till att definieras som uttryck för ”rasism”. Man behöver inte vara marxist för att kunna se hur brutalt användbar den ideologiska överbyggnaden är här för vissa elitintressen, eller hur ett kollektivt ägande av landet diskret flyttats över från folk till system.
Samtidigt innebär denna process att Sverige i organisk mening nedmonterats och misstänkliggjorts, det gäller även flaggan. Från att ha representerat ett folk med en unik historia, en unik kultur och en unik särart har flaggan tömts på innehåll samtidigt som stolthet över den kommit att associeras med känslor som är om inte förbjudna så tveksamma. Att studenter med rötter i exempelvis Irak eller Albanien skulle attraheras av en sådan flagga är osannolikt. Det organiska Sverige bakom flaggan förmedlas numera oftast informellt, i familj och liknande, och denna tradition stöter relativt få invandrare på. De som gör det upplever heller inte nödvändigtvis att de ingår i sammanhanget, inslaget av etnos är ofta outtalat men det finns där ändå. Att få invandrare attraheras av det officiella ”Sveriges” symboler får i sammanhanget ses som ett sundhetstecken, här är EU- och regnbågsflaggan dessutom tydligare val ”om systemet självt får välja”. När det officiella Sverige ännu använder sig av den svenska flaggan är det i hög grad en eftergift åt ett folk som ännu inte fullt ut insett att etablissemangslojaliteterna flyttats över till nya enheter.
Samtidigt är det lika naturligt att många svenskar reagerar negativt på det flitiga viftandet med utländska flaggor på studenten som att få invandrare anammar den svenska flaggan. Det hela blir ett tydligt uttryck för pågående demografisk förskjutning, i synnerhet när det sker i kombination med inslag av dominansbeteende. Det bekräftar även den komplexa och asymmetriska relationen mellan det svenska folket och det officiella ”Sverige”. Svenskarna är folket som inte kan erkännas, annat än när det talas om ”hets mot folkgrupp”, deras intressen och symboler omges av en outtalad men inte desto mindre tydlig nimbus av negativa associationer. De flesta är kognitivt kapabla att identifiera denna nimbus i det officiella samtalet, även om många inte låtsas om det talar deras handlingar ett tydligt språk. Det är inte slumpen som gör att medlemmar av sociala skikt knutna till systemet så gott som aldrig bär Torshammare, för att ta ett något övertydligt exempel. Vissa regler behöver inte vara nedskrivna eller formella.
Resultatet av det hela är att Sverige blivit ett terra nullius, ett ingenmansland där olika folk kan konkurrera med varandra och vifta med sina flaggor. Förutsättningen för detta, själva den ostadiga grund på vilken korthuset byggts, är att svenskarna är undantaget, folket som inte kan erkännas. Oavsett om det sägs att ”alla som åkt tunnelbana är svenskar” eller ”vad är egentligen svenskt?” är det djupare motivet, politiskt såväl som psykologiskt, att förneka svenskarnas existens. Detta är pudelns kärna.
Av det följer två mer konkreta saker. För det första att det officiella ”Sveriges” ideologi har en akilleshäl, närmare bestämt synen på det svenska folket. Finns detta folk överhuvudtaget? Finns det när svenskar begår hatbrott men inte annars? Finns det kurder men inte svenskar? Varför det? Varför är det så viktigt för systemsympatisörer att det inte finns ett svenskt folk på samma sätt som det finns ett samiskt? Har vi att göra med en psykopatologi eller bara en outtalad konflikt? Et cetera. Detta är en motsättning i den officiella ideologin som med fördel kan utnyttjas i både samtal med bekanta och andra sammanhang. För det andra leder systemets praktik till att flaggan över tid kommer associeras alltmer med folket snarare än med staten. Den blir då en lojalitetssignal, något som inte är av ondo, samtidigt som den bär på omfattande historisk och psykologisk mening och betydelse. Denna process kan komma att motverkas till och från av etablissemanget, i tider av krig kan exempelvis flaggan plockas fram tillfälligt, men tendensen över tid är relativt tydlig. De till systemet knutna skikten har i grunden en skeptisk inställning till folkets och nationens historiska symboler. Detta är normalt outtalat men ju oftare det uttalas och tydliggörs desto bättre är det. För den officiella ideologins motsägelsefulla förhållande till folk och flagga utgår från både en psykopatologi och en outtalad konflikt, och ju fler som känner till det desto bättre är oddsen i konflikten ifråga.
Om skribenten: Joakim Andersen
