Den senaste tiden har begreppet ”folkutbytet” tagits upp i etablerad media, bland annat av Moa Berglöf, Fredrik Reinfeldts gamla talskrivare, i en artikel i Sydsvenskan. Ytligt betraktat kan detta möjligen tolkas som att teorierna om folkutbytet, Renaud Camus Grand Remplacement, bemöts av etablerade skribenter med mer eller mindre hållbara argument. En sådan tolkning är emellertid svagsint, uppenbart så snart man sätter Berglöfs och andras inlägg i ett sammanhang är att logiken inte är ”utbyte av argument” utan den mer repressiva ”folkutbytesbegreppet=högerextremism=förbjudet”. Det handlar kort sagt om ideologins vakthundar som genom inlägg riktade till övrigt etablissemang markerar nya gränser och nya tabun, om systemets monolog med sig självt. För detta talar inte minst det faktum att inläggen inte är begränsade till Svedala utan ingår i en internationell kampanj.
Denna kampanj antyder inte minst att folkutbytet nu blivit en så uppenbar och impopulär del av människors vardag att begreppet riskerar att spridas okontrollerat. Detta får ses som politiskt positivt, här finns en potential inte minst då det visat sig frestande för relativt etablerade aktörer i både USA och Europa att anamma begreppet och perspektivet. Att etablissemangets grindvakter här ser ett hot betyder omvänt att här finns potential.
Samtidigt är det intressant att fördjupa sig i de psykologiska mekanismerna bakom motståndet mot folkutbytesbegreppet, utöver de rent realpolitiska. Vi kan här identifiera en motsättning mellan två av de roller den senmoderna människan lever. Efter att det civila samhället brutit samman, och distinktionen mellan offentligt och privat likaså, måste vi identifiera de nya roller som tagit de högmoderna rollernas plats. En central sådan roll är Konsumenten, i synnerhet konsumenten av kultur- och reklamindustriernas aldrig sinande flöden av bilder, associationer och känslor. Givet hur stor del av livet många människor spenderar i en halvmedveten trance med dessa flöden som sällskap är deras effekt värd att undersöka närmare. Inte minst är det på sin plats att utsätta dem för en ideologianalys, och identifiera de budskap och den världsbild de förmedlar. Vi finner då att dessa budskap konsekvent verkar för att få den samtida västerlänningen, i egenskap av konsument, att understödja och identifiera sig med folkutbytet. Budskapen förmedlas lika ofta av bilder som av ord, och blir därför svårare att identifiera medvetet och bemöta kritiskt. De starkaste ideologierna tenderar att vara omedvetna. Till detta kommer den samtida ”högerns” inställning att ”det är ju bara film ju”, i sig lika mycket en reaktion på 1970-talsvänsterns kulturkritik som en följd av begränsade teoretiska verktyg.
Några återkommande teman i film, reklam et cetera är oavsett vilket ”vithet som brist”, ”det är deras tur nu”, ”vitalitetsdiskrepansen” och ”antagonistlogiken”. Homogen vithet framställs som en brist i ett växande antal bilder och sammanhang, inte minst som en följd av kvoterings- och mångfaldspraktiken. ”Det är deras tur nu” förmedlas av bilder med få och gamla vita människor och många, unga icke-vita. Samt filmer där en äldre vit man symboliskt eller reellt ”lämnar över nycklarna” till en yngre icke-vit person (jämför En man som heter Ove och Gran Torino). Vitalitetsdiskrepansen är en förlängning av äldre rasistiska stereotyper, inklusive den om ”den ädle vilden” och ”rytmen i blodet”, och innebär att domesticerade vita projicerar diverse fantasier på mer ”äkta” icke-vita. Här finns en sociosexuell aspekt förmedlad av det som kallats IKEA-normen (vit kvinna med icke-vit man). Vad gäller antagonistlogiken är den sannolikt det många reagerar snabbast på, det handlar kort sagt om att det idag finns vissa roller som inte spelas av icke-vita (bland annat degenerater). Vita män med våldskapital blir gradvis alltmer problematiska i kulturindustrins associationsmönster. Summerar man dessa teman kan man konstatera att ”vi är dåliga, vi tillhör gårdagen, vi är tråkiga och vi är onda”. Bakom dessa teman och den ideologi de förmedlar anar vi känslor, både fientliga sådana riktade mot vita, positiva och ibland paternalistiska gentemot icke-vita, och en lika ambivalent som nervös relation till vithet överhuvudtaget (vithetsängslighet?).
Effekten av dessa teman, budskap och känslor är att konsumenten av kultur- och reklamindustriernas flöden, lika frikopplad från verkligheten som från sitt kritiska medvetande, drivs att identifiera sig med och understödja just folkutbytet. ”Folkutbytet är önskvärt, oundvikligt och rätt åt er(/oss)”. Detta sägs dock endast undantagsvis högt, ett av skälen är att den senmoderna västerlänningen även möter vardagen i egenskap av Statist. Statisten är något mer aktiv och aningen mer medveten än den själsligt neddrogade konsumenten, han eller hon har dessutom internaliserat omgivningens moralsystem för att kunna delta i jakten på status. Detta moralsystem har ännu inte uppdaterats till att erkänna folkmord som något positivt, vilket innebär att det blir obehagligt att inför sig själv och andra sätta ord på de impulser och känslor kulturindustrin format. Självbilden tar skada, till detta kommer att den samtida västerlänningen trots allt också är en människa av kött och blod och det uppstår en konflikt då det är just detta kött och blod som kulturindustrins udd är riktad mot. Både självbild och självbevarelsedrift kan här provoceras om konsumtionsindustrins dolda budskap görs alltför explicita. Därav pendlandet mellan ”folkutbytet är önskvärt” och ”folkutbytet är hittepå”.
När ”konspirationsteorin om befolkningsutbytet” angrips i avsikt att tysta den handlar det därför både om realpolitik och en förvirrad psykologisk cocktail där motsättningen mellan konsument, statist och kött och blod står i centrum. Det sistnämnda påminner oss inte minst om hur osunt det rådande narrativet är, ”ni är dåliga, ni tillhör gårdagen, ni är tråkiga och ni är onda” är inget positivt budskap att sprida i någon befolkning avsett om det just nu råkar vara tabu att ens identifiera det. En konstant kulturkritik med starka inslag av ideologianalys och psykologi är därför högst aktuell. Att identifiera motsättningen mellan konsument och statist, mellan kulturindustri och kött och blod, kan här ge vissa ingångar, sannolikt finns det en potential i att göra kulturindustrins outtalade budskap explicita och att tala till självbild och självbevarelsedrift. Spridningen av den gamla cuck-memen är ett näraliggande exempel som talar för det.
Om skribenten: Joakim Andersen
