Philippe Rushton (1943-2012) var en av de verkligt kontroversiella forskarna under decennierna kring millennieskiftet. Den brittisk-kanadensiske psykologen strök, diplomatiskt uttryckt, den politiskt korrekta sensibiliteten mothårs när han presenterade teorin att inte bara djurarter utan även människoraser skilde sig åt och följde olika livsstrategier. Rushton utsattes för hot, fysiska angrepp och lika känsloladdade som slarviga angrepp från andra forskare. Samtidigt hyllades han som ett geni, jämförbar med Galileo, av både forskare och lekmän, inte minst i invandringskritiska kretsar.
En intressant studie av Rushtons Differential K-teori, mot bakgrund både av forskning och av hans egen biografi och livsstrategi, är Edward Duttons J. Philippe Rushton: A Life History Perspective. Ansatsen att använda Rushtons eget perspektiv för att bättre förstå hans kontroversiella teori äger en betydande charm, Dutton är överhuvudtaget väl lämpad att skriva boken eftersom han både rör sig i samma intellektuella tradition som Rushton och skrivit flitigt om just genier. Duttons böcker handlar ofta om originella men fängslande ämnen, från genier och för tidigt födda sådana till skillnader i etnocentrism mellan människoraserna och släktskapet mellan medeltida häxor och samtida feminister. Hans How to Judge People by What They Look Like är ett fascinerande exempel, där han tar upp nyare forskning som delvis stödjer fysionomins tanke att ledtrådar till personligheten kan ges av det yttre. Oavsett om man fullt ut delar hans slutsatser eller inte är det spännande ämnen, Dutton hänvisar dessutom regelbundet till nyare, intressant forskning.
I boken om Rushton presenterar Dutton hans mest kända teori, för den utomstående kryptiskt betitlad ”Differential-K”. Rushton utgick från en biologisk teori där olika arter antas skilja sig åt vad gäller hastigheten i deras livshistoria (Life History Strategy eller LHS). Vissa arter är snabba (r), andra är långsamma (K). Dutton summerar strategierna med orden ”the r-strategy involves high reproductive rates, low levels of parental investment and a fast life” och ”a K-strategy involves lower reproductive rates, higher parental investment and a slower life”. Rushtons bidrag var idén att detta även gällde de tre stora människoraserna, svarta, kaukasier och östasiater, och att det förklarade mängder av skillnader mellan dem. Dutton summerar Rushtons teori på följande vis, ”Blacks lead ”fast lives”, meaning they invest high levels of energy in sex, and promiscuous sex at that, grow up quickly, and invest very little energy in nurture. Due to the unpredictability of their ecology, argued Rushton, it is better to go for ”quantity over quality”, when it comes to offspring. In other words, blacks ”live fast, die young.” This makes them the most r-strategy. East Asians lead ”slow lives” (K-strategy). They invest relatively little energy in sex and have few sexual partners. They invest most of their energy in nurture, because the high stability of their environment means people are competing against each other and only the thoroughly nurtured will survive. Caucasians are intermediate but closer to East Asians.” Detta innebar varken att det inte fanns individuella skillnader inom de tre grupperna eller att någon av dem var ”bättre” eller ”mindre värd”. De flesta torde exempelvis ha träffat infödda svenskar med r-präglade livshistorier utan att ha upplevt dessa som ”sämre” människor.
Rushton menade att ett flertal skillnader mellan de tre människoraserna kunde förklaras med deras skilda livsstrategier. Han tog här upp sådant som att svarta oftare får tvillingar än östasiater, att de i genomsnitt har mindre hjärnor och lägre IQ än östasiater, får tänder tidigare, har en tidigare sexualdebut, tidigare blir såväl föräldrar som senila, oftare är psykopater, har mindre stabila äktenskap och större genitalier, et cetera. Att detta väckte starka känslor hos liberaler är lika logiskt som att det för andra kändes som Teorin som förklarade alla pusselbitarna. Att många akademiker bemötte Rushtons teori med känsloladdade angrepp misstänker Dutton hade att göra med den psykologiska mekanismen bakom uttrycket ”the lady doth protest too much, me thinks”. Medvetet eller omedvetet misstänkte de att det fanns obehagligt mycket substans i Rushtons teori. Samtidigt innebar dessa starka känslor att de hade svårt att identifiera de svaga punkter som faktiskt fanns i Differential K.
Dutton tar i boken upp upp nyare forskning som tycks stödja teorin. Det handlar bland annat om studier av förhållandet mellan pigmentering och livsstrategi, liksom existensen av en ”General Factor of Personality”. Dutton skriver här att höga värden på personlighetsdragen Tillmötesgående, Samvetsgrannhet, Extraversion och Öppenhet och låga värden på Neuroticism utmärker K-personligheten. Den är dessutom, vilket ligger i linje med Rushtons teori, i hög grad ärftlig. Dutton tar också upp skillnader i skönhetsideal mellan ”de tre stora”. Det är ett område Rushton inte själv tog upp men studier av skillnaderna stödjer hans teori. Dessa skillnader är fascinerande i sin egen rätt, Dutton tar dessutom upp studier som tyder på skillnader vad gäller både öronvaxets karaktär och kroppslukten mellan ”de stora tre”.
Samtidigt noterar Dutton att det fanns svagheter i teorin. Påståendet om skillnader i genitaliernas storlek byggde bland annat på deltagares egenrapporterade uppskattningar av dem. Modern genetisk forskning tyder vidare på att det inte bara finns tre människoraser, eller kluster, utan tio (där Rushtons ”kaukasier” dessutom delas upp i européer och nordafrikaner/sydasiater). Bland annat bushmän och pygméer, subsahariska afrikaner, nordöstliga asiater och infödda amerikaner. Fokus på ”de tre stora” kan bero på en historiskt nordamerikansk utgångspunkt. Nordöstliga asiater passar inte alltid in i modellen. Givet att ”omvårdnad för omvårdnadens skull” förknippas med K-strategin kan de antas vara mest positiva till adoptioner och husdjur, men så är inte fallet. I USA är både vita och svarta mer positiva än asiater till dessa två K-präglade sätt att utvidga familjen. Asiater är dessutom mer fientliga till andra grupper, så kallad negativ etnocentrism, än både svarta och vita i USA. Detta stämmer inte överens med vad man skulle förvänta sig utifrån teorin, även om det finns möjliga förklaringar som kan komplettera Differential K.
Dutton tar upp frågan om Rushton var ett geni, och besvarar den negativt. Han hade både den höga intelligens och den ovanliga personlighet som krävs för att presentera en originell ny teori, men han var inte en ny Galileo. Med utgångspunkt bland annat i sina egna studier och i Rushtons egen definition skriver Dutton att ett vetenskapligt geni kombinerar extremt hög intelligens med särskilda personlighetsdrag. Geniet har relativt låga värden på Samvetsgrannhet (impulskontroll och förmågan att följa regler) och Tillmötesgående (altruism). Detta är nödvändigt för att kunna föra fram nya idéer som stör ett äldre paradigms anhängare. Det vetenskapliga geniet kan i någon mån beskrivas som en högintelligent r-strateg. Problemet för Rushton var enligt Dutton att han var för mycket r-strateg för sin intelligens, han var dessutom narcissist och mentalt något instabil. På så vis befann han sig närmare det konstnärliga geniet som arketyp än det vetenskapliga.
Dutton gör en djuplodande studie av människan Rushton, bland annat med hjälp av genealogi och fysionomi. Rushtons fysionomi tyder på högt testosteron och narcissistiska drag (bland annat genom hans muskulösa nacke, relativt mörka hy och tjocka ögonbryn). Hans livshistoria framstår som ”snabb”, bland annat var han en tid en ”drop-out”, han var heller inte främmande för att försvara sin förebild Hans Eysenck fysiskt när denne angreps av vänsteraktivister under en föreläsning. Rushton hade flera förhållanden, ofta med kvinnor utanför den egna etniska gruppen, eventuellt även med en svart, gift, kvinna. Det finns alltså drag som stämmer överens med en r-strategi, med flera förhållanden, även utometniska sådana, och en tendens att ta risker. Men Dutton beskriver också K-drag, Rushton var till exempel ensamstående pappa och engagerade sig i sonen till en annan man. Han beskrivs av många som en genuin gentleman och tycks inte ha hyst negativa känslor gentemot icke-vita. En av hans kvinnor, tysk-judiska professorskan Elizabeth Weiss beskrev honom med orden ”in all the years that I was married to him I never heard him say something personally racist, never saw him treat someone poorly due to their race, and I never felt that he was a racist.” Däremot tycks han ha trivts i rollen som sanningssägare och utmanare av invanda föreställningar. Detta till den grad att han oombedd skickade sin bok till tusentals akademiker. Bitvis framstår Duttons analys av Rushtons historia som underlig. Att han fysiskt försvarade sin förebild Eysenck behöver exempelvis inte vara ett exempel på en r-strategi, även K-strateger kan hamna i situationer där deras övertygelser får dem att agera fysiskt.
Dutton avslutar hur som helst boken med att förklara varför även liberaler borde tolerera människor som Rushton, det handlar kort sagt om att genier varken är överdrivet trevliga eller särskilt vanliga. Men vi behöver dem, Dutton nämner här Turing och den moderna datorn som exempel, om vi vill ha kvar vår civilisation. Det krävs en ovanlig personlighetstyp för att både kunna och våga framföra nya teorier om verkligheten, inte minst i ett samhälle som vårt. Rushtons mindre sympatiska drag, som hans narcissism och hans provokativa sida, var då inte sekundära utan förutsättningar för att han skulle skaka om den akademiska världen med sin ”Differential-K”-teori. Även om den visade sig ha svagheter hade den också styrkor och har inspirerat till vidare forskning. Det är i förväg omöjligt att veta vilken intelligent men komplicerad forskare som kommer visa sig vara ett historiskt geni, men ett intolerant, översocialiserat och genombyråkratiserat samhälle kommer sålla bort de flesta av dem.
En värdefull aspekt av Duttons bok är för övrigt att den påminner oss om existensen av olika personlighetstyper, och dialektiken mellan dem och samhället i stort. Dissidenter kommer exempelvis oftare att ha vissa specifika personlighetsdrag än befolkningen i gemen, det gäller bland annat testosteron, autism, idealism och narcissism. Man kan ha olika åsikter om det men i grunden är det oundvikligt givet att avvikande åsikter i vårt samhälle medför risker. Att vara medveten om det och att kunna identifiera de inte sällan atypiska men samtidigt högst olikartade personlighetstyperna är ofta det mest konstruktiva man kan göra. Sammantaget är det i varje fall en fascinerande bok som presenterar både Rushton och ett intressant forskningsområde. Som första bekantskap med Dutton är den mer tveksam, då kan sannolikt Race Differences in Ethnocentrism eller Witches, Feminism, and the Fall of the West vara av större intresse.
Om skribenten: Joakim Andersen
