I dagarna har den dansk-svenske politikern Rasmus Paludan hamnat i händelsernas centrum på grund av sin turné genom svenska städer. Turnén präglas av att Paludan antingen bränner Koranen eller säger att han kommer göra det, kravaller utbryter sedan med skadade poliser som följd. Kravallernas omfattning har tagit det officiella Sverige på sängen, även många poliser är chockade av försöken att döda dem och av att både kvinnor och barn deltar. Sannolikt kommer debatten ebba ut lika snabbt som efter polismordet i Göteborg för en tid sedan, etablerad media tenderar att hantera nyheter som varken understödjer den officiella ideologin eller är möjliga att tysta ner helt på det viset. Pliktskyldigt men kortvarigt.
Man kan ha olika åsikter kring det som skett, relativt vanligt vid sidan av den rena konformismen tycks vara att människor respekterar Paludans mod och mer eller mindre delar hans problembeskrivning samtidigt som de är tveksamma till behandlingen av Koranen. Oavsett vilket blottlägger hans turné ett antal motsättningar i det svenska samhället, man kan jämföra med hur Nyans skickligt identifierade en sådan vad gällde frågan om den svenska LVU-praktiken.
För det första blottlägger Paludan samma motsättning som Nyans, den mellan socialdemokratin och vissa av de invandrargrupper som röstar på dem. Socialdemokratin har ett flertal väljargrupper, aktivister och samarbeten, partiet verkar dessutom i en svensk idétradition där yttrandefrihet har ett inte bara retoriskt värde. Det betyder att partiet i frågan om Paludans turné delvis är låst i ett kostsamt moment 22. Att på kort tid förändra praxis och förbjuda Paludan är inte möjligt utan betydande konsekvenser, men att tillåta hans agerande har också kostnader. Inte minst kan utmanare som Nyans här träda fram som bättre representanter för muslimer än socialdemokratin, något etablerad media delvis underlättat. Kravallerna utgör också en utmaning för den hegemona ideologin där svenskar framställs som problematiska och invandrargrupper som oskuldsfulla offer för diskriminering et cetera. Ett hundratal skadade poliser är svårt att förena med den bilden, det hela riskerar även att orsaka debatter som underminerar den hegemona ideologin ytterligare. Inte minst som det finns en hel del liberalkonservativa, borgare och andra som väntat länge på en sådan möjlighet och känsloläget är påverkat av kriget i Ukraina.
För det andra tydliggör nämligen Paludans turné och kravallerna att det svenska etablissemanget inte är lika enat i alla frågor. I ”värdegrundsfrågor” är borgerligheten snart sagt lika subaltern som socialdemokratins invandrarväljare, men reaktionerna på upploppen låter ana att komplexet kring yttrandefrihet, invandring och lag och ordning inte är oomstritt. Det tycks inte bara vara Ebba Busch som här dels är genuint förbannad, dels vädrar blod. Bakom sig har de en omfattande opinion som under lång tid tystats, det är dock oklart i vad mån Busch med flera kommer företräda dem med mer än retoriska utspel.
För det tredje gör Paludan det latenta manifest. Marx jämförde samhällelig förändring med hur ”den gamla mullvaden” under perioder grävde sina gångar och utan att det märktes underminerade markytan. Det som ägt rum omärkligt och under ytan blev därefter dramatiskt synligt. På liknande vis har svenskar diskret anpassat sig till ett samhälle med förändrad demografi, bland annat genom att reell och formell yttrandefrihet inte överlappat. Många har vant sig vid att det kostar att angripa islam eller bära Sverigeflaggor offentligt och därför låtit bli, men det är inget det talats om och när det tagits upp har etablissemangsvänner därför också kunnat ifrågasätta det (”men hur ofta händer det?”). Det hela har bland annat formulerats som att det svenska etablissemanget har byggt in ett inbördeskrig i vårt samhälle, när mullvaden sakta men säkert gräver sina gångar märks det inte men det behövs inte särskilt mycket för att det ska explodera. I förbigående innebär detta att de som just nu personifierar den sista tidens händelser till att bero på Paludan är fel ute, i ett samhälle med latenta etniska konflikter kommer de olika grupperna till och från att producera stridbara, extrema eller rentav galna representanter. Att föra en invandringspolitik som inte ens räknar med den möjligheten framstår som bortom det naiva.
Det är kort sagt sannolikt att den pågående dramatiken blåser över, alternativt att återkommande upplopp ”där ingen dör” gradvis normaliseras. Men på samma sätt som mullvaden förändrar Sverige demografiskt bidrar det som just nu sker till en liknande förändring av många svenskars, inklusive polisers, världsbild. Det återstår att se om det riktas mot muslimer eller mot den förda politiken och intressena bakom den.
Om skribenten: Joakim Andersen
