Att Tolkiens Arda i hög grad utgick från hans konstnärligt skapade språk som quenya och sindarin torde vara välkänt, så även att han ansåg det avgörande att skapade språk hade egna sagoskatter. Ett konstruerat språk utan skönhet och legender var enligt Tolkien jämförbart med en fabriksprodukt. Hans resonemang kring detta utvecklas i fascinerande A Secret Vice, vilken tagits upp tidigare på Motpol.
I A Secret Vice berörs det Tolkien kallade fonematiska klasser, alla människor har medfödda lingvistiska preferenser och de sammanfaller inte nödvändigtvis med det språk vi genom uppväxten anammat. Själv fann han bland annat finska och walesiska vackra, men franska mindre så. De fonematiska klasserna kan förklara uppkomsten av pidgin- och kreolspråk, liksom dagens sociolekter, det är vad som händer när människor från en viss fonematisk klass tvingas anamma ett främmande språk och sedan förändrar det i riktning mot sitt fonematiska ideal. Det hela kan ses som en aspekt av det Evola kallade den personliga ekvationen, intressant här är för övrigt möjliga kopplingar mellan fonematik och sådant som skriftspråk och världsbild. Något spekulativt kan man exempelvis fråga sig om det finns ett samband mellan kinesisk fonematik, tecken och filosofi. Det är inget tema Tolkien utvecklar även om det finns implicit i försöken att utveckla ”onda” språk i hans verk.
Resonemangen kring fonematiska klasser och medfödda språkliga preferenser återfinns även i English and Welsh i antologin The Monsters and the Critics. Tolkien resonerar där kring walesiskans historia och förändringar över tid, liksom förhållandet till engelska och relationerna mellan språk och politik. Men han tar också upp den fonematiska aspekten av den personliga ekvationen, med ord som ”language is related to our total psycho-physical makeup” och ”we each have our own personal linguistic potential: we each have a native language”. Hans anti-utilitaristiska inställning till språkstudier summeras också i slutsatsen att ett språk bäst studeras av kärlek, för dess eget skull. Mot detta ställs statens, ”far-seeing civil servants from Thomas Cromwell onwards”, strävan efter språklig likriktning.
Här möter vi för övrigt en Tolkien som befinner sig nära den nya högerns syn på identitet och historia. Målet för staten är medborgare som förlorat ”any effective tradition of a different and more independent past”. Tolkiens sympati för små folk som försvarat sitt språk och sin särart, som walesare och islänningar, är tydlig i texten. Samtidigt finns det kopplingar till det C.S. Lewis beskrev som ”northernness”, kärleken till norra Europa och dess folk (inklusive de finsk-ugriska). Tolkien skriver angående detta att ”the northwest of Europe, in spite of its underlying differences of linguistic heritage – Goidelic, Brittonic, Gallic: its varieties of Germanic; and the powerful intrusion of spoken Latin – is as it were a single philological province, a region so interconnected in race, culture, history, and linguistic fusions that its departmental philologies cannot flourish in isolation.”
Intressant är att Tolkien knyter sina känslor för walesiskan till delade, nedärvda minnen. Han konstaterar att walesiska är ”the senior language of the men of Britain” och att de nedärvda preferenser som gör att han själv finner språket så vackert också finns, slumrande, hos många andra engelsmän. De härstammar från samma folkstammar som han själv. Samtidigt tangerar Tolkien en koppling mellan fysisk antropologi och fonematik när han nämner att ”the inhabitants of Britain are made of the same ‘racial’ ingredients, though the mixing of these has not been uniform. It is still patchy”. Det är inte alldeles givet att känslorna för walesiskan är lika starka i de delar av landet där det skandinaviska arvet är mer framträdande. Men nu rör vi oss återigen i den mer spekulativa sfären.
Oavsett vilket är det ett intressant ämne Tolkien berör i A Secret Vice och English and Welsh. Det är fullt möjligt, och potentiellt fruktbart, att tillämpa resonemangen även på vårt eget språk. Vilka fonematiska klasser finns i den svensktalande världen, vad säger exempelvis nyansskillnaderna om det finlandssvenska kynnet? Går det att urskilja en mental degeneration med utgångspunkt i det talade språket, och går det att återfinna samma slumrande längtan efter ett vackrare ursprung här som hos Tolkiens landsmän? Hade Hermelin rätt när han vände sig mot 1906 års stavningsreform? Et cetera.
Om skribenten: Joakim Andersen
