Hans Carling (1942-2017) var en framstående jazzmusiker, han var också nationalist och hade ett djupt intresse för vår historia. Ett fascinerande uttryck för detta är den skattkammare som är hans hemsida, där han studerade kopplingarna mellan språk, religion och astrologi. Carling förde fram en integral teori, där allt hängde samman (jämför Eliade och Guenon). Han skrev att ”djuren på himlen motsvarar den tid, då dessa djur föds i naturen. Zodiaken är en slags jägarkalender eller astrologisk kalender, ty astrologins ledande idé är just att ge akt på födelseögonblicket. Så som stjärnorna står då, så blir det sedan framöver. Himlen är en avbild av den jordiska världen”.
Intressant är att Carling sökte tidsbestämma den astrologiska stjärnhimlen, då den är av så hög ålder att solstånden förskjutits i förhållande till stjärnbilderna. Han fann att ”en så hög siffra som 8.200 år pekar på den yngre stenåldern… stjärnhimlen är mot denna bakgrund en jägar- och bonde-kalender. Den talar om när himlens alla djur är (eller troddes vara) födda i året. Detta är också astrologins kärna; hur står stjärnorna i födelseögonblicket?.. Stora björn och Lejonet ligger nu på hösten ty alla björnar är födda i ide om vintern/hösten. Lejonets stjärnbild avbildar det gamla europeiska grottlejonet som födde ungar på vintern i en grotta. Hästar (Pegasus) föds i april och fiskar leker i maj/juni.”
Carling sökte rekonstruera folktrons astrologiska år med utgångspunkt i bland annat runstaven, gudasagor, helgonlegender och bondekalendrar. Målsättningen var integral, alla dessa hänger samman. Runor och stjärnbilder motsvarar exempelvis varandra, Carling skrev bland annat att ”8:de stjärnbilden, Skorpionen ♏ motsv. runorna eolhx och sigel”. Han menade även att gamla folksagor i grunden var stjärnsagor, med koppling till folktrons år. En intressant resurs här är hans återberättade och illustrerade utgåva av Sven Sederströms Svenska Sagor och Sägner. Utöver att koppla sagorna till det astrologiska året utförde Carling där även en komparativ indo-europeisk analys, där nordiska sagor knöts till andra indo-europeiska motsvarigheter. Bland annat menade han att sagan om Drängen som red hem på trollets häst kan kopplas till ”Pegasus, himlens bevingade häst” (i norden; Sleipner). Likaså att den grekiska sagans Kekrops, sedernas instiftare, kopplas till Vattumannen och Rigstulans Heimdal. Även om man inte fullt ut delar Carlings integrala slutsatser är det läsvärda och bitvis tämligen okända sagor. Läsvärd är även hans genomgång av det västsvenska året, där vi får veta allt från att ”läkeörter samlas natten till St Hans, om de skall få sin rätta kraft” till att ”natten mellan dymmelonsdag och skärtorsdag är Oden ute och färdas och den natten hör honom till liksom julnatten”. Vi får veta mycket om stjärnbilder som bland annat Hades, om vilken Carling skrev att ”den tredje stjärnbilden, Hades, angavs av antika och medeltida författare såsom liktydig med Vintergatan och detta är orsaken till att nästan allt som kan föras till Hades; underjorden, Hel, också återfinnes vid jul och påsk. Vid dessa årstider finns förbindelse mellan himmel och jord. Då föds guden som kan stiga ner i denna världen. De döda strömma ut i den levande världen. Och levande, som äro gengångare från en annan tid, s.k. genier, kunna nu fara till sin himmelska hemvist, Valhall, Blåkulla, Blocksberg.”
Ett intressant exempel på kopplingen mellan astrologiskt år, folktro och världsbild är just tiden kring jul, knuten till myter om guldåldern innan gudarna lämnat människorna. Carling noterade här att ”julen firades som ett minne av guldåldern, då gudarna bodde här… under denna ålder fanns inte slaveri, krig, arbete och möda. Träd var inte nerhuggna, djur var inte förslavade. Allt fanns i överflöd.” Konkreta uttryck för detta var talesätt knutna till juletiden, som ”man fick inte slå kreaturen” (Lucia 125)”, ”man matade vargarna” och ”katt och hund åt med vid julbordet”. Sambandet mellan mikro- och makrokosmos var här tydligt, det astrologiska året motsvarade det makrokosmiska året. Carlings poetiska begåvning kom löpande till utryck i formuleringar som ”den 20:e april, en sköld, vilket betyder striden mellan sommar och vinter, d.v.s. att titanerna eller Tyfon bestormade Olympen; – i norden, att vanerna bestormade asarna. Pans son, Ägipan, hjälpte de antika gudarna att undkomma faran genom att förvandla dem till djur. Som tack för detta satte Zeus Ägipan på stjärnhimlen som Stenbocken.” Liksom informativa ”den 21:a september; en ängel med en kvist. Man vet från den 29 september, Mikael, att man kallade dagen ”alla änglars dag”. Människor menades ha skyddsänglar ända från födseln. Dessa påminde om nornor, hos grekerna, moirer. Stjärnbilden är ”de tre chariter”. Chariter var liksom moirer och horer; tre dansande jungfrur som tillhörde gudavärlden. De påminde en del om nornor och moirer.”
Sammantaget är Carlings hemsida en guldgruva, med sina hundratals sidor egentligen för rik för att göra rättvisa här. Bilderna är många gånger fantastiska, exempelvis på runstaven. Kopplingar mellan stjärnbilder och kroppsdelar tas upp i en kortare artikel om språk och astrologins historia. Det är fullt möjligt att hans komparativa ansats bitvis gick för långt, det innebär i så fall inte att detta inte är en veritabel skattkammare av information om våra förfäder. Den hugade kan till exempel undersöka vad den egna födelsedagen knöts till i folktrons år, för konstnärer, författare och ockultister torde Carlings fantasieggande och informativa artiklar vara potentiellt högst användbara. Carling och hans hemsida förblir en givande bekantskap.
Om skribenten: Joakim Andersen
