I dagarna har den nya TV-serien The Rings of Power, synnerligen löst baserad på och i många avseenden diametralt motsatt Tolkiens verk, fått betydande uppmärksamhet på sociala medier. Många har reagerat på att serien tycks innehålla både svarta alver och svarta dvärgkvinnor, trots att sådana inte förekommer i Tolkiens verk. Tvärtom genomsyras hans värld av en närmast nordicistisk världsbild, kanske mest explicit i The Fall of Gondolin. Tolkiens mål var bland annat att ge England en egen mytologi, vilket gör hans verk svåra att förena med woke sensibilitet. Överhuvudtaget framstår TV-serien som ett övergrepp på en död mans verk. Talande är att Amazons Bezos ska ha sagt att han ville ha ”sitt eget Game of Thrones” och att teamet bakom serien innehåller en för den tolkienska sensibiliteten milt sagt främmande ”Intimacy Coordinator”. Det hela bekräftar att Peter Jacksons trilogi skapades under ett historiskt fönster som idag är stängt, ett fönster då filmer med europeiska skådespelare i större mängder ännu inte var tabu samtidigt som det fanns budget och teknologi som möjliggjorde filmatiseringen. Den kommande TV-serien är ett exempel på det fenomen som bland annat getts namnet spoliation, där äldre storverk retroaktivt görs om för att passa världsbilden hos underlägsna epigoner. Listan kan göras lång, från Many Saints of Newark som retroaktivt underminerar Sopranos till de nya Star Warsfilmerna. Spoliation är ett centralt inslag i kulturindustrin idag, ett inslag som innebär att det kräver en allt större ansträngning att kunna konsumera dess produkter utan en känsla av äckel. Att odla och sprida detta äckel är idag en obligatorisk plikt för varje sann europé, liksom för den delen att ifrågasätta den passiva konsumtion som breder ut sig i människors vardag.
En sfär som påverkats starkt av spoliationen är serietidningarna. Att dessa innehöll politiska undertoner var vanligt redan på 1990-talet, sannolikt även dessförinnan, men det var inte lika framträdande som idag. Inte minst handlar det nu om utraderandet av den vita mannen, där karaktärer med lång historia idag byter kön och/eller hudfärg. Oförmågan att skapa eget är här framträdande, liksom inslag av avundsjuka och symboliskt våld mot vita män, oavsett vilket betyder det återigen att ett växande antal serier blir oläsliga för ett växande antal läsare. För dessa återstår dels att vända sig till gamla klassiker, kanske rentav böcker istället för serier, dels att söka alternativ. Av betydande intresse är då projektet Arkhaven, kopplat till den ständigt produktive och djupt kristne författaren och entreprenören Vox Day. Vox har bland mycket annat skrivit läsvärda böcker som SJWs Always Lie, han har också positionerat sig starkt vaccinkritiskt. Man behöver inte instämma i alla hans ställningstaganden för att finna mycket av värde, inte minst rent praktiskt, hos Vox. Skapandet av egna institutioner och alternativ är ett exempel på det, där Arkhaven är ett snabbt växande projekt som samlat flera begåvade serieskapare.
Bland mina favoriter finner vi fantasyserier som Swan Knight Saga, baserad på John C Wrights böcker och klent uppdaterad den senaste tiden, och A Throne of Bones baserad på Vox egna böcker. Även Bodovar & the Bears har sin charm. För många torde komikern Stonetoss satir redan vara känd och uppskattad, Arkhaven har också rekryterat kända namn som Chuck Dixon. Sammantaget finner vi alltså att Arkhaven är en givande bekantskap för den som uppskattar serier, även om antalet är så stort att de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei omöjligen kan hänga med i alla.
Om skribenten: Joakim Andersen
