De senaste åren har vi rört oss in i en ny historisk verklighet, vi har fått lära oss ett flertal nya begrepp för att fånga aspekter av den. Sådana termer, av varierande värde, är The Great Awokening, The Great Reset, The Storm och Mass Formation. Det sistnämnda är av betydande värde för att förstå de cykler av modererad masshysteri som svept över våra samhällen i form av bland annat klimatkrisen, BLM och pandemin de senaste åren. Det hela för tankarna till en boxare som matar sin motståndare med slag mot huvudet, så snart denne börjar återfå fattningen drabbas han av en ny smäll. Utan att på något vis ifrågasätta att ”Putins Ryssland” i detta nu planerar att invadera Gotland är det intressant att ”Ryssland” just nu förefaller ersätta den ”pandemi” som börjat ebba ut.
Oavsett vilket, cyklerna av modererad masshysteri har samtidigt muterat mycket av det politiska landskapet. Många känner sig hemlösa, inte minst i den gamla vänstern, och de vänder mer eller mindre diskret sitt gamla hem ryggen. Ett, sannolikt mindre livskraftigt, begrepp som lanserats för att fånga denna tendens är the Turn. Termen må vara efemär men fenomenet är intressant att bekanta sig med, inte minst för den som vill kunna underlätta för vänner och bekanta som börjar bryta med masshysterin. Bland annat är det av värde att kunna identifiera vilka egenskaper och faktorer som bidrar till ”the Turn”, liksom hur omgivningen kan ge rätt stöd under processen.
En intressant bekantskap är då Liel Leibowitz, som i How the Left Became Illiberal och The Turn försökt beskriva sitt eget uppvaknande. Leibowitz identifierade sig under många år tryggt som en del av vänstern, ”truth and justice, I believed, leaned leftward”. Politiken, karriären och det sociala livet överlappade dessutom varandra, ”I embraced my people, and my people embraced me”. Leibowitz ger oss här en värdefull inblick i den incitamentstruktur som gör att många mer eller mindre självklart anammar den världsbild som dominerar på deras arbetsplats.
Men sedan råkade han ut för the Turn, en gradvis process av växande obehag. Han beskriver det som att ”I began to notice those little glitches. I began to notice that there were things that you simply weren’t allowed to say, that the notion of free and fettered thought or inquiry wasn’t exactly right.” Det tycks i hans fall i hög grad ha berott på att hans politiska miljö förändrades så snabbt att han inte hängde med. Gamla värden som yttrandefrihet och Israel var plötsligt överspelade, till detta kom en känsla av att ärlighet kunde kosta både socialt och yrkesmässigt. Här kan man notera att detta inte var ett fullt så nytt fenomen som Leibowitz upplevde, ”vänstern” var aldrig särskilt tolerant, däremot hade han inte själv upplevt det under de år då hans åsikter sammanföll med de hegemona. Oavsett vilket, hans beskrivning av hur det hela kändes är träffsäker. Han skriver bland annat att ”if you’ve felt yourself unable to speak your mind, if you have a queasy feeling that your friends might disown you if you shared your most intimately held concerns, if you are feeling a bit breathless and a bit hopeless and entirely unsure what on earth is going on, I am sorry to inform you that The Turn is upon you.” Kostnaderna för oliktänkande som Leibowitz var både sociala och yrkesmässiga, vilket antyder varför många undviker att bryta med åsiktskorridoren och vad man bör försöka erbjuda dem om de gör det (gemenskap och karriär). Leibowitz lägger till detta ytterligare en vinst, nämligen frihet. Här tvingas man dock notera att frihet är viktigt för vissa och oviktigt för andra, den senmoderna världen producerar i hög grad undersåtar.
Leibowitz berör detta i intervjun med Epoch Times, han tar där upp att när Upplysningen utraderat samhällets traditionella grundvalar hade det konsekvenser vi idag lever med. Han talar här om hotet som existentiellt snarare än enbart politiskt, och för tankarna till Evolas ruinmetafor med ord som ”the destruction has already happened. We now live in Dresden in the year 1945. Everything has been bombed out. We do not have functioning institutions anymore. Institutions of government, institutions of intellectual creation, art. Look at Hollywood and the dribble it produces. We have none of that.” Ett existentiellt underskott måste fyllas på ett eller annat sätt, Leibowitz jämför också den nya ”vänstern” med en religion och konstaterar att det är en dålig ersättare.
Sammantaget är det ett par läsvärda artiklar som ger en inblick i den pågående, ofta omärkliga och många gånger individuella, rörelsen bort från masshysterin. Intressanta i sammanhanget kan även diskussioner på temat vara i sociala medier som Twitter. Intrycket man får är många gånger ett av förtvivlan och fruktan, ”I don’t dare talk about anything with my friends or on FB. That was also a huge “aha” for me… seeing how angry they all get”. De eliter som varit med och konstruerat en sådan situation bär ett tungt ansvar på sina axlar och är uppenbart olämpliga som eliter. Ett växande antal människor, inte minst från deras eget läger, tycks lyckligtvis vara i färd med att genomskåda aspekter av manipulationen.
Om skribenten: Joakim Andersen
