Med jämna mellanrum möter man påståendet att svenskarnas problem beror på att vi har varit ”ängsliga”, ”naiva” eller drivna av ”snällism”. Det är normalt en felaktig och politiskt skadlig historieskrivning. För att förstå såväl historia som samtid måste detta ”vi” preciseras och dekonstrueras samtidigt som diffus psykologism kompletteras med intresse för strukturer och makt. I en sådan dekonstruktiv aktivitet är två karlar ett bättre sällskap än de flesta andra, det handlar naturligtvis om Carl Schmitt och Karl Marx. Schmitt påminner oss, utöver sina under pandemitider synnerligen träffsäkra resonemang om undantagstillståndet, om att vän-fiendedistinktionen är central i politiken, Marx påminner oss om klasskonflikter och klassintressen dolda bakom tal om idealism och gemenskap. ”The more powerful the class, the more it claims not to exist” för att citera Debord. Av detta följer att talet om ett ”vi” som gjort det ena och det andra är språkpolitiska dimridåer, det döljer högst konkreta undergrupper och konflikter i detta påstådda ”vi”. Att börja tala om dessa konflikter faller samtidigt utanför det Foucault kallade diskursens ordning, ”alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst, och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst”. Att detta ”vi” består av grupper med olika intressen och olika tillgång till både kunskap, organisering, pengar och makt är språkpolitiskt inte alldeles enkelt att beskriva.
Av detta följer att debatten aldrig var ”ängslig” i första hand, debatten var kontrollerad. Det fanns en outtalad men högst konkret incitamentsstruktur och en lika outtalad hierarki, vissa debattörer var ängsliga på grund av att centrala aktörer upprätthöll en hård styrning av vad de fick säga. Det fanns väl kända och i viss mån dessutom oförutsägbara konsekvenser kopplade till den diskursens ordning Foucault talade om. Vilket i sin tur berodde på realpolitiska intressen snarare än naivitet eller ”snällism”, det fanns en koppling mellan politik, narrativ och etablissemang. Invandringspolitiken drevs både för att det ansågs gynna delar av etablissemanget och för att detta etablissemang legitimerade sin ställning med en invandringsdrivande ideologi. Och vice versa. Sådana komplex av idéer, politik och eliter kan förändras när de uppenbart är till skada för aktörerna men det är ingen alldeles enkel process. Oavsett vilket är det mot bakgrund av ett sådant komplex rasistanklagelserna mot exempelvis SD bör förstås, det handlar om att underminera en realpolitisk konkurrent minst lika mycket som att upprätthålla en, för vissa, lukrativ politik och en del av den ideologiska legitimiteten. Har man inte förstått detta kan det sluta med att man ser ideologin som det primära snarare än upprätthållandet av en regim.
Ängsligheten var därför följden av en maktbalans snarare än huvudorsaken, även om vissa egenskaper i det svenska kynnet kan ha underlättat och möjliggjort det hela skulle det ha rasat samman under trycket från argument i avsaknad av den ovan nämnda incitamentsstrukturen. Underordnade aktörer var, med rätta, ängsliga eftersom de mer eller mindre medvetet identifierade maktbalansen, andra aktörer tog ideologin så bokstavligt att de var både ”naiva” och ”snälla”. Det kan vara frestande att kategorisera de sistnämnda som nyttiga idioter, det är dock inte alltid politiskt optimalt att förolämpa potentiella sympatisörer. Vad vi finner är att talet om ett ”vi” kamouflerar reella intressemotsättningar i denna grupp, liksom skillnader i politiska resurser. Det gör det svårare att identifiera centrala realpolitiska konflikter mellan folk och vissa eliter i frågor som invandring, kriminalpolitik, elpriser och så vidare. ”Vi” sitter kort sagt inte i samma båt, etablissemanget utgör ett separat ”vi” vars intressen bara delvis överlappar övriga samhällets och många gånger står i direkt motsättning till det.
Avslutningsvis och i förbigående noterar vi att ängsligheten med verkligt historisk slagkraft egentligen har mer att göra med försöken att skjuta ifrån sig misstankarna om att överheten sannolikt ljuger, är inkomptetent och inte vill en väl. Felaktig hantering av gnagande ångest leder till uppslutning bakom auktoriteter och av dem utsedda experter, liksom till konstruktionen av kritiker som ”konspirationsteoretiker” och ”påverkan”. Beteendet kan liknas vid att kissa på sig för att bli varm, det kan kännas bra på kort sikt men är mindre lyckat på längre sikt.
Om skribenten: Joakim Andersen
