Det framstår i svensk offentlighet normalt som att etniska svenskar behandlar gruppen invandrare illa på olika vis. Detta tar sig uttryck genom allt från rasism och ”andrafiering” till diskriminering och hatbrott. Flertalet av dessa begrepp, från ”invandrare” till ”hatbrott” är egentligen djupt problematiska, och inget en sund människa tar på allvar annat än för att dekonstruera, men sådan är den offentliga diskursen. ”Four legs good, two legs bad” heter det i Animal farm, i Sverige kan man byta ut det mot ”svenskar dumma”. Denna diskurs återfinns i alla länder med europeiskättad befolkning, alltså även i USA. Det kan då vara intressant att undersöka hur relationerna mellan olika etniska grupper ser ut i verkligheten, exempelvis i skolans värld. Om diskursen överensstämmer med verkligheten kan vi misstänka att europeiskättade elever utsätter elever med annan etnisk härkomst för mobbning betydligt oftare än motsatsen. De flesta av oss har anekdotvägen flertalet exempel på att så inte är fallet, men ”political correctness is a war on noticing” enligt Steve Sailer, och våra anekdoter, iakttagelser och upplevelser har kort sagt inget värde överhuvudtaget. Vi vänder oss därför till vetenskapen.

Peer Victimization and the Intersectionality of School Diversity and Race

En sådan studie är Peer Victimization and the Intersectionality of School Diversity and Race från 2014. Där undersöktes vita och svarta ”middle school”-studenters erfarenheter. Närmare 4600 elever deltog, av dessa var 89,4% vita och 10,6% svarta. Resultatet indikerade att vita elever upplevde mer mobbning än svarta elever generellt, och i synnerhet när de var i minoritet på en skola. När mångfaldsnivån var konstant utsattes de vita eleverna för tre gånger så mycket rasbaserad mobbning som de svarta eleverna. I skolor med fler färgade elever utsattes även fler svarta elever för rasbaserad mobbning.

Studiens slutsatser är egentligen det som i vetenskapshistoria kallas en anomali, något som tyder på att den gängse verklighetsbeskrivningen inte stämmer. Om vita är så elaka och priviligierade, borde de då inte vara mobbare snarare än mobbade? Det är också svårt att förena studiens rön med att segregation är moraliskt fel, för vilken förälder, vit som svart, vill se sina barn utsatta för rasistisk mobbning? Studiens karaktär av anomali garanterar dock att den inte kommer lyftas fram, och att den inte kommer ligga till grund för någon offentlig debatt i vare sig Sverige eller USA. Vilket retoriskt mycket väl kan sammanfattas som att svenskarna offrar sina barn på mångkulturens altare. I den mån de alls har några.