En grupp som inte kan sätta ord på saker dess medlemmar ser med sina egna ögon, oavsett om det handlar om liberalkonservativa eller vita män, är underordnad. Ett exempel på det är trenden i marknadsföring, filmer och barnböcker, där vita män och pojkar i allmänhet, och blonda sådana i synnerhet, försvinner och ersätts av mer eller mindre mörka motsvarigheter. Det är ett historiskt anmärkningsvärt fenomen och rent intuitivt kan man förvänta sig att det skulle debatteras flitigt. Detta inte minst då det inte bara är historiskt anmärkningsvärt utan även på kort tid blivit något som, oavsett ”normkritikernas” öronbedövande tystnad, liknar en ny norm.
Samtidigt är det en norm som är omgärdad av så många språkpolitiska tabun att den kan beskrivas som minerad, rentav som en fälla avsedd att förgöra de otillräckligt politiskt korrekta. Den som öppet noterar fenomenet riskerar att skada sin sociala ställning, detta i synnerhet då det bär på en central motsättning i det senmoderna samhället. Motsättningen mellan teori och praktik, mellan retorik och verklighet. För detta samhälle påstår sig anse att raser inte finns, vilket innebär att fenomenet ”vit kvinna + svart man i reklamen” inte kan identifieras utan att förbjudna termer används. Samtidigt som detta samhälle egentligen är besatt av ras, vilket förklarar fenomenet. Att analysera det hela är därför att bege sig in i ett minfält de flesta liberalkonservativa av goda skäl undviker. Det hela kompliceras ytterligare av att det saknas en begreppsapparat för att förstå det hela (därav tidiga funderingar kring att döpa denna text Parlör för liberalkonservativa).
En sådan begreppsapparat finner vi i gränslandet mellan den nya vänstern och den heterodoxa höger den i hög grad lånade från, där vi stöter på namn som Barthes, Foucault, Klages och Lawrence. En central insikt här, ursprungligen klagesiansk, är att ett stort antal till synes apolitiska fenomen är materialiserad ideologi. Det gäller även reklamer, de kan dechiffreras som bärare av ideologier. Samtidigt som ideologibegreppet ofta är alltför ytligt, snarare än tydliga påståenden om världen har vi att göra med bild- och associationssystem. Eller mytologier om man så önskar.
Av detta följer att mönstret ”vit kvinna + svart man i reklamen” sannolikt uttrycker aspekter av en ideologi, där både ”vit”, ”kvinna” och kombinationen av dem kan tolkas som delar av ett språk. De betyder olika saker. När man börjar utforska detta språk finner man snart att ras idag är laddat med betydelser, liksom att vårt samhälle är besatt av ras. Bland annat associeras vita män fortfarande med de egenskaper och värden som gjorde Västerlandet framgångsrikt. Men idag är dessa egenskaper och värden istället demoniserade. Vilket i förbigående sagt inte är alldeles förvånande under en historisk dekadensfas, det är då andra värden som värdesätts och de med vit manlighet associerade egenskaperna allvar, viljestyrka och förmåga att dra gränser väcker associationer av ondska och tråkighet.
1800-talets rasideologi har kort sagt ställts på huvudet, associationerna mellan vissa raser och vissa egenskaper finns i mycket hög grad kvar men värderingen av dem har skiftat. Homogent vita sammanhang skaver exempelvis mot den nya normen, samtidigt som kombinationen av vit man och våldskapacitet väcker associationer till fascism. Återigen rör det sig om bild- och associationssystem, det är sällan bärarna av dessa ideologier sätter ord på dem. Associationssystemet kan ses som en uppsättning algoritmer som leder fram till att bärarna av dem är obekväma i sin egen vithet. Kopplat till detta finner vi ett fenomen Jung summerade med orden ”den lägre människan utövar en väldig dragkraft på de civiliserade som är tvungna att leva med honom, eftersom han fascinerar lägre skikt i vårt psyke.” Vi behöver inte gå in på diskussioner om huruvida svarta är mer primitiva än vita, det relevanta är att det bild- och associationssystem vi försöker kartlägga utgår från att så är fallet och att det är något gott. 1900-talet kan rentav betraktas som en historia om den i hög grad virtuella relationen mellan vita mellanskikt och svarta, en relation där fascination är ett användbart begrepp. I en dekadensfas kommer betydande vita mellanskikt att fascineras av sådana värden och egenskaper de associerar med ”svarta kroppar”, i förbigående sagt ett tämligen avslöjande ordval, vilket är en delförklaring till reklamerna. Som Lawrence på sin tid konstaterade associerar de vita med sterilt mind-consciousness och svarta med vitalt blood-consciousness.
Detta är hur som helst inte hela förklaringen, det finns också ett utbrett animus mot vita män kopplat till det faktum att stora delar av eliterna vänt sig mot dem. Vad som är hönan respektive ägget här är inte alldeles enkelt att avgöra, det är inte heller nödvändigtvis relevant. Av betydelse är att dessa eliter uppmuntrar och tillåter olika former av angrepp på och osynliggörande av vita män, samtidigt som den officiella ideologin alltmer otidsenligt påstår att dessa vita män är privilegierade på gränsen till allsmäktiga. Att den hegemona ideologin blir så uppenbart osann utan att det bemöts effektivt hänger samman med den bredare förvandlingen av våra samhällen i totalitär riktning. De flesta vet vilka associationer den som har invändningar väcker, och att denna någon i bästa fall går samma diskreta försvinnande till mötes som blonda män i reklamerna.
Sammantaget finner vi alltså att den nya norm vi noterar i reklamer, filmer och barnböcker behöver förklaras men att det är högst riskabelt att göra det. En möjlig infallsvinkel utgår från att det rör sig om materialiserad ideologi, att effektiva ideologier oftare uttrycks i bilder och associationer än i ord, och den hegemona ideologin idag är besatt av ras. I sådan grad att rasistiska associationer utgör kärnan i det föregivet antirasistiska samhället, och att dessa associationer på samma gång sätter likhetstecken mellan vita män och ondska och mellan svarta män och primitivitet. Det är kort sagt ingen tilltalande ideologi. Detta inte minst då man fortsätter med en klass- och maktanalys. För ideologin ifråga hänger samman med vissa vita, och omanliga, mellanskikts praktik, och den tjänar bland annat till att dölja systemets och eliternas ogärningar bakom anklagelserna mot vita män. Samtidigt som dessa män reduceras till högproduktiva men politiskt och kulturellt neutraliserade skatteslavar, medan den hegemona ideologin döljer superprivilegier bakom ideologiskt tal om ”vita privilegier”. Om det går som en anka och ser ut som en anka är det antagligen en anka, och om den hegemona ideologin leder till resultat vad gäller både invandringspolitik och reklamer som är riktade mot vita män så är den antagligen riktad mot vita män. Att identifiera en fiende såsom just en fiende är avgörande.
Om skribenten: Joakim Andersen
