Efter mordet på rapparen Einár har flera texter producerats, många av dem förutsägbara och mest av intresse som inblick i hur åsiktskorridoren rör sig. Ett undantag är ”Suedi var ett skällsord när jag växte upp” – Einár och wigger-fenomenet av Mohamed Omar. Mohamed är en av våra mest intressanta samtidsbetraktare och har varit det under många år. I ”Suedi var ett skällsord när jag växte upp” rör han sig bortom ytliga, ofta liberala, analyser i stil med ”gangsterrappare glorifierar brott” och genomför istället en givande ideologianalys av de föreställningar kring svenskhet, ”orten” et cetera som ligger bakom bland annat vita medelklassliberalers många gånger pinsamma förhållande till ”grabbarna från förorten” och till sig själva.
Det finns vissa användbara begrepp och perspektiv i både intersektionell och vithetskritisk teori, bland annat rasifiering och intresset för föreställningar och konstruktion av det ena och det andra. Dessa begrepp används ofta selektivt och förutsägbart, eftersom teoretikerna har en anti-vit tendens. Men Mohamed gör, utan att använda termerna, en spännande och högst relevant analys av bland annat hur vita svenskar ”rasifieras” och hur föreställningar och stereotyper kring svenskar och invandrare konstrueras. Bland annat noterar han att ”på TikTok, YouTube, Instagram med flera plattformar förekommer en populär kortfilmsgenre. En amatörskådespelare, oftast en ung man, spelar växelvis blatte och svenne. Utan undantag skildras blattetypen som macho, cool och lite farlig – en alfahanne, medan svennetypen skildras som töntig och tråkig – en ”sojapojke”. Blatten pratar mustig rinkebysvenska medan svennen pratar korrekt och stel svenska. Blatten är hård och kriminell, medan svennen är mjuk och skötsam. Blatten skiter i plugget, svennen är plugghäst och så vidare.”
Uppenbarligen rör vi oss här i gränslandet mellan rasifiering och klass, föreställningarna om svensken konstrueras utifrån en specifik medelklass som långt ifrån alla svenskar ingår i eller ens sympatiserar med. Men den kultur- och teoriproducerande svensken gör det i hög grad, och det är den svensken som kontrollerar kommunikationsmedlen. Mohamed rör sig här delvis inom en outforskad marxistisk sfär, han kopplar vissa vita medelklasskikts svärmande för ”orten” till deras livssituation eller ”vara”. Jämför den marxistiska inställningen att ”det samhälleliga medvetandet härleds ur det samhälleliga varat”. Mohamed skriver här om en vit akademikers beskrivning av hiphopens betydelse för honom att ”vad Ethan Hein säger är att han i sin inrutade småborgerliga tillvaro genom den aggressiva rappen kan släppa sina hämningar och bejaka ”vilden inom sig”.” Värt att notera är att det här ofta handlar om ett pendlande mellan inrutad och hårt styrd verklighet och korta utbrott av infantila fantasier, vilket inte leder till någon utveckling eller syntes.
Sammantaget är det en värdefull text, där Mohamed inte minst påminner oss om att ideologier har minst två plan. Där finns den uttryckliga och medvetna nivån, lättillgänglig genom bland annat texter. ”Alla är lika värda”, ”vem är egentligen svensk”, ”vi bör lyssna på vad ortens poeter har att säga” och vad det nu kan vara. Ofta är detta retorik och floskler. Men där finns också den djupare, ofta omedvetna, nivån. Här rör vi oss nära det mytiska tänkandets och djuppsykologins domäner, inblickar får vi ofta genom bilder, felsägningar och liknande. Vad gäller föreställningarna kring svenskar och invandrare hos vita medelklassliberaler rör vi oss uppenbarligen i en grumlig och problematisk soppa. Frånsett att man bör undvika vita liberaler som sjunger Einárs texter med sina barn i bilen, eftersom det är ovärdigt snarare än ”farligt” och antyder en psykologisk ytlighet, så kan man göra en intersektionell analys utifrån klass, ras och kön. Att det handlar om i hög grad överdomesticerade, översocialiserade och historielösa mellanskikt som generaliserar sina tillkortakommanden på hela gruppen ”svenskar” är uppenbart, liksom att de projicerar sina mer infantilt primitiva fantasier på ”orten” (”bust a cap in yo ass” för att summera inställningen). Av intresse är även hur polerna ”svensk” och ”invandrare” konstrueras i relation till kön. Den vita medelklassliberalen, inklusive biologiskt manliga musikjournalister, utgör här en feminin pol, medan ”orten” konstrueras som en maskulin pol. Detta är för den vita liberalen normalt omedvetet, det är därför också vad Chateau Heartiste på sin tid kallade en ”id shiv”. En id shiv är en betydligt mer ovälkommen självinsikt än det mer tilltalande ”ni hyllar kriminella” (”ni är nästan kriminella själva”). Den som läst för mycket intersektionell teori är vid det här laget böjd att upprepa att det faktiskt tvärtom är vita som konstruerar färgade som kvinnliga, en invändning som avslöjar inte bara att man regurgiterar det man läst utan även att man har en förenklad världsbild. Vad man här alltså missar, de dialektiska pretentionerna till trots, är att det sällan är antingen/eller i verkligheten. Det är både-och och det gäller allt från ”strukturell rasism” till frågan om hur etniska grupper ”könas” under rasifieringsprocessen. Kort sagt finns det ett element av sanning i att en del föreställningar associerar ”rasifierade” med stereotypt kvinnliga egenskaper. Men det finns också en sanning i att andra föreställningar associerar vita med sådana egenskaper. Liksom för den delen att det kan förändras över tid vilka grupper som ”rasifieras” på vilket vis, även vita ”rasifieras”.
Oavsett vilket, Mohameds text är läsvärd och förhoppningsvis ett första steg mot en klarsyn kring det problematiska förhållandet mellan vita medelklassliberaler och ”orten”. För den hugade har jag själv skrivit om D.H. Lawrences analys av området både mer allmänt och mer konkret kopplat till vita medelklassliberalers motsägelsefulla självbild.
Om skribenten: Joakim Andersen
