Mer påtagligt än den ökande men oberäkneliga brottsligheten och den genom skatter förmedlade och dolda invandringskostnaden är dyrtiden något som påverkar människors vardagsekonomi direkt. Dyrtiden kan betraktas både som en aspekt av övergången från en samhällsform till en annan och som en potential för förändring.
Vad gäller orsakerna till de höga el- och bränslepriserna är de flera. Där finns faktorer som kan vara svåra för en enskild nation att påverka, men där finns också följderna av tydliga politiska val. Israel Shamir och Daniel Greenfield beskriver från tämligen motsatta politiska perspektiv hur försöken att bygga en ”grön ekonomi” fallerat och resulterat i höga priser. I det svenska fallet tillkommer dessutom de redan från början höga skatterna. Den politiska viljan att garantera medborgarna billig el, bränsle och mat tycks saknas. Fokus ligger ofta på symbolpolitik, vilken är lättare och på kort sikt billigare att påverka genom retorik.
Den bristande viljan att garantera billigt bränsle ger dyrtiden en tydlig dimension av klasskamp. Här bör vi dock inte använda de klasser Marx och Engels laborerade med på 1800-talet, utan återgå till de klasser de bekantade sig med under sina studier av antiken. Det är då ett klassbegrepp med inte bara ekonomiska aspekter, ”förhållandet till produktionsmedlen”, utan även politiska och militära. En analys med den utgångspunkten finner att en betydelsefull klass i dagens Sverige är den fria allmogen, i hög grad överlappande gruppen ”vanliga svenskar”. Denna grupp är av hävd relativt fri och relativt oberoende. Att äga sin bil och sin bostad är inte ovanligt. Den fria allmogen hänger samman med en historisk samhällsform, en blandform som vi kan ge namn som folkhemmet eller marknadsekonomin. Vad vi just nu bevittnar är en nedmontering av den samhällsformen till något som förenar de sämsta sidorna av ”marknad” och ”välfärdsstat”.
Parallellt med detta trängs den fria allmogen från två håll. Elitskikt bestämmer sig exempelvis för att göra växande delar av folkets bilpark värdelösa, bland annat genom att låta bränslepriserna stiga och att planera för utfasning av fossila bränslen. Detta i en situation då stora delar av bostäderna i städerna, där folket arbetar, blir otillgängliga genom att de antingen uppgår i ”orten” eller blir för dyra. Om detta har bland annat Christophe Guilluy och Joel Kotkin skrivit läsvärt, den nya klasskampen har en tydlig koppling till rummet, till tillgången till städerna, pendlingskostnader et cetera.
De grupper som tränger den fria allmogen har många namn, utan att för den skull vara särskilt kära. Kotkin talar om ena sidan som oligarker och kleriker, Moldbug beskrev dem som brahminer, andra har talat om den nya klassen, bobos, transferiatet och manageriatet. Det handlar kort sagt om en samling mellanskikt och elitskikt, inte utan inbördes konflikter. I synnerhet klerikernas agerande beskrivs ofta som symbolpolitik, man kan tillägga att det i lika hög grad är klasspolitik. När klerikerna av idealistiska skäl ”fasar ut den fossila bilparken” drabbar det exempelvis deras konkurrenter om status mer än det drabbar dem själva. Att kleriken bor i storstaden och cyklar till arbetet är en stereotyp men den har visst fog för sig.
Den andra sidan i ekvationen har även den många namn, allt från daliter och ”invandrare” till Kotkins livegna och trasproletärer. Marx använde det träffande fuidhir, det är tveksamt om det är en term som säljer. De har också beskrivits som ett transferiat på grund av sin intima koppling till statens resursomfördelningar. Den typiska transferären saknar både bil och pengar på banken, globalistvisionen ”du kommer inte att äga något och du kommer att vara lycklig” är åtminstone till hälften redan förverkligad för henne. Oaktat föreställningarna om lyckan i att leva som bankomatflykting är det sällan en särskilt trygg eller lycklig tillvaro transferiatet för.
Det vi just nu bevittnar är i varje fall att den samhällsform som hör samman med den fria allmogen undermineras och ersätts av något annat där istället transferiatet växer. Man kan möjligen beskriva det som post-industriell despotism, relationen mellan transferiat och stat är där den norm som breder ut sig. Dyrtidens effekt är inte minst att tvinga ner de fattigare delarna av den fria allmogen till transferiatet (jämför effekterna av invandringen och försämringen av sjukförsäkringen). Så länge de politiska kostnaderna inte blir för stora passar den alltså in i en pågående samhällsomvandling och kommer inte att hanteras på ett för vanliga svenskar önskvärt sätt.
Intressant är den politiska potential som finns i dyrtiden som fenomen. Detta inte minst då den drabbar stora delar av allmogen, transferiatet kan i högre grad skydda sig mot den. Om denna potential förverkligas eller inte beror inte minst på om kopplingen mellan det personliga och det politiska kan göras, det ovan skisserade klasskampsperspektivet kan därför vara användbart här. Konfliktkomplexet kring bostäder och pendlingskostnader är potentiellt explosivt, något vi sett i Frankrike med gilets jaunes, de gula västarna och deras massiva protester. I Sverige har vi haft de än så länge mer försiktiga bensinupproren vilka fyller en funktion men ännu inte motsvarat frågans verkliga potential. I både Sverige och Frankrike ser vi även att den jouvenelska tanken, att när perifera grupper protesterar utan att ha stöd från delar av eliten är det svårt att påverka politiken, har fog för sig. Det man på sikt kan hoppas på är att större delar av mellanskikten som följd av dyrtiden närmar sig gula västar och liknande. Att dyrtiden kan bidra till och fördjupa den redan betydande legitimitetskrisen förefaller hur som helst sannolikt.
Om skribenten: Joakim Andersen
