I Ur ruinerna analyserades alternativhögern som en brokig miljö med ett flertal rötter, bland annat i den europeiska nya högern, HBD-sfären, manosfären, äldre invandringskritiker och chankulturen. Althögern formades av sina segrar, vilka under perioden var oväntat många. Träffsäkra och virala ”cuckservative-mem” och Trumpsegrar följde på varandra. Det var en tid då både populism och höger i bred mening tog sina motståndare på sängen, vilket hos många gav upphov till känslor av hopp, inspiration och momentum. Det ännu relativt fria internet var en viktig faktor bakom althögerns uppkomst och framgångar. Så även brytningen med det republikanska etablissemangets liberala ”höger”, en brytning som låg i tiden och sammanföll med Trumpfenomenet. Althögerns aktörer var ofta mer medvetna om det amerikanska systemets legitimitetskris än gemene Trumpväljare, ofta men inte nödvändigtvis (jämför det Q-fenomen som föreföll marginellt 2017, oavsett vad man i övrigt anser om det är det ett uttryck för en akut legitimitetskris på gränsen till en revolutionär situation). Det offensiva tilltalet, intresset för självförbättring och oviljan att ha ”fiender till höger” var andra framgångsfaktorer, dock inte utan inbyggda risker.
Att definiera althögern var inte alldeles enkelt, det var diplomatiskt uttryckt en heterogen miljö vars aktörer hade olika bakgrund och delvis olika fokus. Försöket mynnade i varje fall ut i slutsatsen att samma begrepp, det för teutofiler extra tilltalande alt right, användes om delvis skilda ting. ”Man skulle om man så önskar kunna identifiera tre nivåer av althöger, från det ganska liberala alt lite via det mer etnonationalistiska alt right till den alternativa djuphöger som inkluderar andlighet och djupekologi.” Samma begrepp användes dels för en brokig dissidenthöger i största allmänhet, ett ”stort tält”, dels för en snävare miljö med antiegalitära och etnonationalistiska förtecken. Min bedömning i Ur ruinerna var att althögern var som mest slagkraftig när båda dessa miljöer uppnådde synergi, när alt lite spred vidare innehåll från den mer strikt definierade alternativhögern för en större publik, och att en kombination av beröringsskräck och renlärighetsiver hotade detta.
Historiskt var althögern i hög grad en försvarsreaktion, ”föga förvånande givet de europeiska folkens trängda situation. Detta innebär samtidigt att fokus ofta ligger på det negativa, på hoten och fienderna”. Nedmonteringen av själva den västerländska samhällsformen, det faustiska projektet och de folk som är dess kärna hade redan då inletts, både Trump och althögern var försök att bemöta detta. Av detta följer också att det var tämligen oundvikligt att althögern identifierade sig just som en höger, då den var en försvarsreaktion mot en totalitär tendens vars avantgarde beskriver sig som vänster. Högeridentiteten möjliggjorde också för ett oväntat stort antal amerikaner att återknyta till europeiska högertraditioner av varierande värde, allt från den konservativa revolutionen till den nya högern. Inte sällan var det ett välarbetat alternativ till den liberala världsbilden alternativhögern erbjöd, vilket i efterhand framstår som mer förvånande än att det fanns brister. Detta inte minst givet hur unga miljön och många av dess aktörer var. De olika kombinationerna av populism, nietzscheanism och internethumor, av högt och lågt, var ofta attraktiva och livskraftiga. Althögerns nettobidrag var högst positivt, slutsatsen 2017 var att den hade ”mycket att lära den som vill skapa en effektiv postmodern motståndsrörelse.”
Även solen har fläckar, alla rörelser som uppstår under senmoderniteten kommer reproducera några eller flera av dess drag. Althögerkapitlet innehöll föga förvånande några stycken om barnsjukdomar och potentiella hot. Bland dessa lyste risken för infiltration av FBI-agenter och liknande med sin frånvaro, infiltration och manipulation som efter Kapitolium visat sig vara fenomen av systemisk karaktär. Mer centralt i dessa stycken var annars värdet för althögern att på sikt intressera sig för andlighet, ekologi och ekonomi. I begreppet barnsjukdom ligger för övrigt att det normalt är ett övergående fenomen, något som också gällt flera av de gamla althögerprofilerna. Roosh, om han nu kunde räknas som althöger, har exempelvis blivit kristen och Andrew Anglin har blivit en tidvis högst relevant kulturkritiker. Ur ett historiskt perspektiv är detta naturligt, när man ser tillbaka kan man notera att inslagen av djuphöger var betydande redan 2017.
Alternativhögerns minskade användning som begrepp är delvis lika naturligt som flera aktörers mognad. Det var en brokig miljö som en tid framstod som en enhet, men över tid gav upphov till nya enheter. Genom sitt försvinnande blev den, tillspetsat uttryckt, allestädes närvarande. Man kan här tala om en betydande metapolitisk hegemoni. Oavsett om vi bekantar oss med nya fenomen som groypers eller BAP är arvet från althögern tydligt, detsamma gäller växande delar av den alternativa vänstern. En ”altvänster” som 2017 var så marginell att den togs med i althögerkapitlet mer som påminnelse om värdet av en ekonomisk analys än något annat, men idag med namn som Aimee Terese och Malcom Kyeyune börjar bli intressant på riktigt. Och inte sällan innefattar en marxistisk dekonstruktion av själva vänstern. Men althögerns ”försvinnande” var inte bara följden av en naturlig process, en avgörande faktor var den omfattande repression som Trump, Brexit och andra populistiska framgångar gav upphov till. Den ”amerikanska vår” som althögern var en del av har idag ersatts av tydligare totalitära tendenser och framflyttade positioner för folkfientliga eliter. Alternativhögern drabbades hårt av denna repression, inte minst som följd av framgångsrika metoder och oviljan att anpassa sig efter systemets narrativ och regler. Detta kan i sig väcka känslor av hopplöshet, värt att ha i åtanke då är den marxska liknelsen med den ”gamla mullvaden” som oförtrutet gräver sina gångar under ytan. Idag betyder det inte minst att legitimitetskrisen fortskrider, fördjupas och urholkar systemets fundament inifrån oavsett om etablissemangsmedia rapporterar om det eller inte. Althögern och Trump var tidiga motståndsformer, bitvis framgångsrika och inspirerande. Nya former och strategier kommer på sikt, sannolikt för de vidare de bästa inslagen från sina föregångare. 2017 skrev jag att althögern behövde ta steget ut i den fysiska verkligheten, historien har här visat sig tveeggad. Å ena sidan visade först Charlottesville och senare Kapitolium att systemet inte tillåter europeiskättade män att demonstrera idag, inte utan att bryta mot sina egna regler och lagar i försöket att kväsa dem (”rasism” är som bekant nyspråk för ”uppity whites”). Å andra sidan har massdemonstrationer i både USA och Europa visat sig vara en av få metoder att uttrycka folkligt motstånd mot antifolkliga och totalitära projekt.
Sammantaget finner vi att alternativhögern var ett värdefullt fenomen och att det gjort ett bestående avtryck. Dess inneboende potential fick inte möjligheten att utvecklas organiskt på grund av omfattande repression, den utveckling som trots detta ägt rum har ändå varit positiv.
Om skribenten: Joakim Andersen
