I ”vänstern” talar man exempelvis gärna om ”nyliberalism” och ”de rika” som fienden, i den borgerliga ”högern” istället om ”kulturmarxism” och ”sossar”. Även om begreppen är mer eller mindre träffsäkra är det aspekter av samma verklighet man fångar med dem. Noteras kan även samspelet mellan de två konflikterna, i hög grad har eliten konstruerat ett tvåfrontskrig där folket, här i dubbel betydelse, står mot såväl elit som invandrare. Även om det sistnämnda begreppet som sagt är lika användbart som värdelöst i sammanhanget så är det en allians mellan ”hög och låg mot mittemellan” som på kort sikt är svår att bemöta effektivt. På medellång sikt har populism av olika slag visat sig vara hjälpligt fungerande som svar, formerna för den långsiktigt vinnande strategin återstår ännu att se.
Av intresse är den tredje konfliktlinjen, invandrare mot elit, i praktiken ofta etnoreligiösa minoriteter mot vita liberaler. Det finns starka faktorer som dämpar den konflikten, inte minst en betydande intressegemenskap. Flera invandrargrupper är beroende av vita eliter för allt från sitt uppehållstillstånd till sin försörjning, givet att försörjningen finansieras av infödda och andra skattebetalare kan man här dessutom identifiera en tydlig intressekonflikt som omöjliggör flertalet allianser mot eliten. Flera minoritetsgruppers representanter har dessutom knutits till eliten genom band av pengar och status, när dessa kritiserar ”samhället” är det vanligtvis de infödda som angrips snarare än systemet eller eliten. Det är trots allt just därför de får sin lön från de sistnämnda.
Men till och från gör den tredje konfliktlinjen sig ändå påmind. Givet den rent materiella intressegemenskapen, riktad mot infödda skattebetalare, tar den sig sällan ekonomiska uttryck. Istället handlar det om andra resurser och frågor. I vissa länder handlar det om konkurrens om bostadsområden, där deklasserade grupper av vita liberaler genom gentrifiering tar över icke-vita kvarter. Detta tycks inte vara en konflikt i dagens Sverige, snarare går processen åt andra hållet och det är minoriteter som utan större motstånd tar över det offentliga rummet i studentområden, medelklasskvarter och liknande. Det är en aktuell fråga men de utsatta tycks ha svårt att organisera sig och svårt att finna fungerande motstrategier, oftare handlar det för övrigt om ”vanligt folk” än om vita liberaler.
Av intresse är även den spänning som uppstår när subalterna grupper inte håller sig inom de ideologiska ramverk som deras hegemona mecenater ställt upp. Ofta sker detta diskret, jämför de återkommande men kortvariga debatterna om ”antisemitism och homofobi i moskéerna”. Särskilt intressant blir det när de underordnade grupperna organiserar sig självständigt. Ett aktuellt exempel är partiet Nyans och dess utspel mot den alldeles nyss bortgångne Lars Vilks. Partiet är i sig motsägelsefullt, inte minst då dess ledning i hög grad tycks bestå av turkisk och bosnisk medelklass. Vad detta innebär för dess tillväxtpotential är svårt att sia om, det är två kvalitativa men ganska små invandrargrupper. Partiets politik kombinerar populistiska inslag vad gäller sådant som kärnkraft, småföretagares villkor och politikerlöner med försvar av hög invandring och invandrargruppers intressen, samt en tydlig utrikespolitisk linje där bland annat Srebrenica och Nagorno-Karabach ges egna punkter i partiprogrammet. Den tredje konfliktlinjen gör sig här främst gällande i synen på yttrandefrihet, där Nyans anser att ”förnedring och hån av religioner eller deras heliga skrifter och profeter” ska ses som hatbrott. Den liberala praktiken rör sig redan åt det hållet, men Nyans går här längre än dagens praxis och vill även ha det formaliserat.
Den mest intressanta konflikten rör däremot barnen. Anekdotiskt material tyder på att den mest spridda och laddade ”konspirationsteorin” i miljonprogrammen går ut på att ”socialen stjäl invandrares barn”, en omskrivning i mytens form av en högst konkret konflikt på den sociala och kulturella reproduktionens område. De liberala elitskikten tenderar här att göra tillfälliga eftergifter för vissa grupper, men eftergifterna är inte formaliserade och därför heller inte absoluta. Det finns rikligt med utrymme för konflikter på lokal nivå, vad gäller allt från den exakta gränsen mellan hedersvåld och det Nyans kallar ”rätten att uppfostra sina barn i enlighet med sin religion och tro” till hur mycket av den accelererande liberalismen som ska tillämpas även på invandrare. Intressant i sammanhanget är till exempel den lärare som fick avsked för att ha vägrat att kalla en elev ”hen”. Givet den ovan nämnda avsaknaden av självständiga organisationer är detta en potentiellt explosiv fråga som i nuläget neutraliserats, men på individuell och lokal nivå kan den vara direkt existentiell och högst traumatisk. Den andra sidan av detta är situationen för vita liberaler och andra som i egenskap av yrkesutövare kan komma på kant med ”kriminella släkter, familjer och gäng”. Resultatet av detta i bland annat Göteborg är en så kallad ”tystnadskultur”, vilket bekräftar att detta för eliten är ett pris värt att betala för att upprätthålla den hegemona ideologin och alliansen ”hög och låg mot mittemellan”.
Sammantaget finner vi att den allians mellan ”centrum och periferi” som Jouvenel och CA Bond beskrev inte är huggen i sten. Till och från uppstår öppna intressekonflikter som för en stund kan underminera elitens positioner och antingen skapa sprickor mellan elit och allierade eller göra priset för denna allians smärtsamt högt. Dessa konflikter tycks ofta gälla rummet i form av bostadsområden och offentlighet, yttrandefriheten i synnerhet och liberala principer kontra religion i allmänhet, och reproduktionen (i synnerhet familjen kontra staten). Samtidigt bör man vara medveten om de högst konkreta intressekonflikter som också finns mellan bland annat infödda skattebetalare och andra. Den allians som föreslagits av bland annat Alain Soral, mellan konservativa infödda och konservativa invandrare, mot eliten kan därför visa sig vara svår att uppnå i verkligheten, i varje fall i större skala. Oavsett vilket är det en relevant konfliktlinje att hålla ögonen på och att sätta ord på. I takt med demografisk förskjutning och vita liberalers radikalisering kommer den göra sig påmind allt oftare framöver.
Om skribenten: Joakim Andersen
