Både 2020 och 2021 har präglats av coronapandemin, ekonomiskt, socialt och politiskt har det handlat om försämringar. Det är ofta processer som redan pågått en tid men i pandemins kölvatten bytt växel, omöjligt är heller inte att de påskyndas ytterligare i samband med ”the Great Reset” och liknande.
Ekonomiskt har pandemipolitiken påskyndat övergången från den traditionellt germanska samhällsmodellen med en stor och självständig allmoge till en icke-germansk modell präglad av en fattig, ofta skuldsatt och rejält beskattad, massa och en liten ultrarik elit med nära band till diverse politiker (jämför Kotkins livegna, allmoge, kleriker och oligarker). Bland annat har flera egenföretagare slagits ut under pandemin. Samtidigt ökade de allra rikaste sina förmögenheter markant, det har talats om den största omfördelningen någonsin. Elon Musk blev till exempel mer än 500% rikare, Pfizer räknar med intäkter från sitt vaccin på 26 miljarder dollar under 2021. När två vaccindoser blir först tre och därefter fyra kan man förvänta sig att vinsterna ökar ytterligare. Socialt och kulturellt påskyndades rörelsen i riktning mot ett ”samhälle” av konsumenter som sitter ensamma i sina hem och beställer varor, ”nyheter”, exotisk mat och distraktioner från Facebook, Amazon, Pornhub och andra förvuxna monopolister med statliga kontakter.
Inte bara ekonomiskt förlorade allmogen på pandemipolitiken, även politiskt har vi bevittnat en omfattande överföring av makt och friheter från folk till elit. Den fria debatten stängdes i flera sammanhang ner, med bland annat censur på Facebook och Youtube och en närmast barnsligt tydlig åsiktskorridor. ”Felaktig information” plockades i massiv skala bort från sociala medier, samtidigt som många experter inte längre sågs som experter så snart de avvek från den linje etablissemanget valt. Man påminns här om Diego Fusaros ord att ”varje expert som inte tagit till sig det liberala ordet betraktas och behandlas ipso facto som en icke-expert.”
Samtidigt konstruerades kategorin ”anti-vaxxare” för att hålla majoriteten inom åsiktskorridoren. Genom skräck för anti-vaxxarnas ohejdade smittspridning och skräck för att själv betraktas och behandlas som en av dem om man inte följer den bestämda linjen. En linje som ytterligare bekräftade förlusten av folkliga friheter och inflytande, med inslag som lockdown, vaccinpass och liknande. Värt att notera här för övrigt att det handlar om en konstruktion av en fiende, vilket innebär att fast vaccinskeptiker enligt en fransk studie är överrepresenterade bland kvinnor och invandrare är den föreställda ”anti-vaxxaren” snart sagt alltid en vit man.
Oavsett hur man ser på politiken som förts under corona är de folkliga protester som riktats mot den i flera europeiska länder ett fenomen av betydande samtidshistoriskt intresse. I London försökte till exempel en folkmassa i början av augusti storma en BBC-studio, skanderande att statliga BBC undanhåller information och att ”de är ute efter våra barn”. Av bilder att döma var folkmassan övervägande vit, övervägande ung och med ett betydande subkulturellt inslag. Liknande scener har utspelat sig i flertalet europeiskättade länder, i bland annat Tyskland och Frankrike har demonstrationerna varit massiva.
Etablissemanget har försökt hantera dessa demonstrationer med en kombination av verktyg. Media har regelmässigt framställt inslaget av ”extremhöger” i protesterna som stort, inte minst vad gäller organisatörerna. Demonstrationerna har också ignorerats och deltagarantalet ”avrundats nedåt”. I flera fall har deltagarna blivit bemötta med uppseendeväckande nivåer av polisvåld. I Tyskland var poliser så våldsamma att FN:s utsända reagerade. Detta är inga nyheter för systemkritiker, liknande metoder har länge använts mot nationalister och gula västarna i Frankrike, ofta med medias tysta stöd i form av mediaskugga. Men att poliser oprovocerat riktar strupslag mot kvinnor är inget vanliga tyskar är bekväma med. En metod som använts i bland annat Australien är höga böter.
Protesterna har ofta haft ett på samma gång begränsat och betydande folkligt stöd. I Storbritannien ska enligt en Yougovmätning i juni 24% av de tillfrågade ha varit motståndare till fortsatt lockdown. Vilket är en minoritet, men en i absoluta tal stor sådan, intressant är även om det handlar om tidiga anhängare av en på sikt alltmer populär position eller inte. Polariseringen i frågan är märkbar. Intressant är att lockdownmotståndet förenat historiskt motsatta grupper. I Storbritannien handlar det inte minst om den anarkistiska vänstern och den etablissemangskritiska högern. Det finns ett synligt inslag av hippies och new age, radikaliseringen av den senare miljön får betraktas som ett på lite sikt givet faktum. Oavsett hur vi andra ställer oss till det verkar David Icke ha varit en föregångsman vad gäller kombinationen av new age och systemkritiska teorier av mer eller mindre vildvuxet slag.
Även i Tyskland ser vi hur oväntade allianser bildats. En ledande lockdownkritisk rörelse, Querdenken, på svenska ”tvärtänkare”, studerades genom intervjuer i december 2020. Av mer än 1100 sympatisörer visade det sig att nästan var fjärde röstat på det tyska miljöpartiet i det senaste valet, var femte på vänsterpartiet. Särskilt ”högerextrema” var de inte, endast 15% instämde exempelvis i påståendet att ”jag känner mig ofta som en främling i mitt eget land på grund av för många muslimer”. Däremot fanns en utbredd misstro mot makten, mindre än 5% upplevde att man i Tyskland kunde säga sin mening utan att straffas och en knapp majoritet instämde i att hemliga organisationer har stort inflytande över politiken. Ett andligt eller antroposofiskt inslag var tydligt. Närmare 42% instämde helt i att ”mer andligt och holistiskt tänkande skulle göra samhället gott”, färre än 10% tyckte inte att alternativmedicin skulle likställas med skolmedicin. Värt att notera är att de var ”öppna högerut”, bland annat såg de ofta AfD som ett normalt parti. Detta oroar flera etablerade bedömare, eftersom här finns en potential för radikalisering högerut.
Deltagarna var i hög grad akademisk medelklass, var tredje beskrev sig som ”övre medelklass” och många var egenanställda. Även i Tyskland demonstrerade de sida vid sida med nationalister och höger, inte minst de så kallade Reichsbürger. Dessa ”riksmedborgare” är en intressant men bitvis vildvuxen miljö som ser sig som medborgare i det tyska riket snarare än det ockuperade och illegitima Tyskland. Värt att notera är även att stödet för gröna och vänster kollapsat bland Querdenker under resans gång, medan invandringskritiska AfD och diverse småpartier ökat. Uppenbarligen har delar av den tyska akademiska medelklassen radikaliserats under lockdown och vänt vänsteretablerade partier ryggen. Vi har här alltså inte bara att göra med livegna och allmoge, för att låna Kotkins termer, utan en historiskt intressant spricka i klerikerkasten. Nästan hälften hade aldrig tidigare deltagit i en demonstration så det rör sig om tidigare tämligen passiva skikt.
Att delar av akademisk medelklass och anarkistisk vänster övervinner sin lojalitet till systemet och dess demonisering av nationalister är en delvis oväntad effekt av coronapolitiken, oavsett vad vi i övrigt anser om den. Samtidigt har flera musiker visat liknande tendenser. Mest känd internationellt är sannolikt Van Morrison, som gjort sånger mot lockdown och sjungit att ”They Own the Media”. I Tyskland har Xavier Naidoo, en av de största r’n’b-musikerna och länge ”antirasistisk”favorit gjort en liknande resa. Xavier har gått längre än Van, och bland annat varit med i en mot systemet direkt hotfull samlingslåt. Men även andra musiker och artister, det Ludwig Klages skulle beskrivit som patiska personligheter, har reagerat. Från popsångerskan Nena till den adopterade vegankocken Attila Hildmann och den gamle Brainpool-gitarristen Christoffer Lundquist här i Sverige.
Vad som fått just musiker att reagera så starkt på lockdown och annalkande tvångsvaccineringar är oklart. Man kan misstänka att det hänger samman med att både Van och Xavier är troende, om än på skilda vis, i Xaviers fall också att han ser vaccinpolitiken som ett direkt hot mot barnen. Den patiska personligheten tycks för övrigt ha en benägenhet att anamma Q-ideologin. Möjligen eftersom det handlar om människor med en utvecklad känslighet som gör att de kan känna av att stora delar av eliten är psykopater som vill oss andra illa. Kombinerat med nyväckt politiskt intresse kan det ibland leda till en del vilda teorier. Även om en konspirationsteoretiker som tror att systemet kontrolleras av fientligt sinnade ödlor har en bättre politisk intuition än liberalen som tror att etablissemanget vill honom väl. En politisk intuition som i början kan ta sig udda former men på sikt lovar gott, vi påminns om att marxismens föregångare var bland annat ”general Ludd” och Charles Fourier. Vad Q på sikt leder till är svårt att sia om, historiskt nytt är oavsett vilket att miljön i likhet med de tyska ”tvärtänkarna” har ett stort kvinnligt inslag. Vi bevittnar en ny fas i motståndet mot globalisterna där nya grupper aktiveras. Viss inledande förvirring är att förvänta, vilken bör bemötas med en betydande men inte överdriven förståelse.
Sammantaget är det både oroväckande och lovande tider vi lever i. Att eliterna snabbt flyttar fram sina positioner och avskaffar hävdvunna friheter är ett farligt prejudikat. Men att delar av deras traditionellt lojala grupper, rentav deras fotsoldater, vänder sig från dem är lovande och möjliggör på sikt bredare allianser.
Om skribenten: Joakim Andersen
