Åsiktskorridoren befinner sig i ständig förändring. Gårdagens pseudovetenskapliga tabu är inte sällan dagsens sanning, något vi bland annat sett vad gäller vårt släktskap med neanderthalarna. På kort tid har även UFO:n, oidentifierade flygande objekt, gått från att vara ett ämne så långt bortom ära och redbarhet att piloter som bevittnat dem för sin egen skull hållit tyst om det till att tas på relativt allvar. Pentagon publicerade i år både en rapport om ämnet och ett antal filmklipp på oförklarliga incidenter. En del bedömare misstänker som följd av detta rentav att efter att masspsykologiska manipulationer baserade på klimatet, BLM och corona ebbat ut finns det planer på att låta ”hotet från utomjordingarna” ta deras plats.
En intressant tolkning av fenomenet gör Charles Upton i Cracks in the Great Wall. Upton är traditionalist, han är även muslim och ett intressant exempel på hur islam i vår tid för en liten minoritet av västerlänningar varit en positiv bekantskap (Ivan Aguéli, Tage Lindbom och Abdussalaam Nordenhök är andra exempel). I likhet med flera av dessa hänvisar Upton lika ofta till kristna som Dante och Seraphim Rose, rentav till indisk och judisk tradition, som till islamiska källor. Som alternativ för vår civilisation snarare än för den minoritet Upton med flera tillhör är situationen sannolikt en annan vad gäller islam, oavsett vilket är hans tolkning av UFO-fenomenet intressant.
Upton utgår från en tolkning som inte är ovanlig bland muslimer, att UFO:s egentligen är djinner, motsvarande Europas féer, snarare än resenärer från andra solsystem. Det finns goda djinner (vissa är rentav muslimer), men det finns också onda djinner. Uptons utgångspunkt i Cracks in the Great Wall är att flertalet besökare är illvilliga. Deras farkoster betraktar han som resultatet av magi snarare än utomjordisk teknologi, han skriver här att ”UFOs are ’apports’. Among the powers attributed to magicians and mediums has always been the ability to materialize objects. Such apports, however, tend to be unstable. They seem to exhibit all the characteristics of ordinary matter, yet they will often dematerialize again after a certain period.” Gamla bekantskaper i ny skrud så att säga.
Upton skriver att den moderna människan har svårt att förstå detta eftersom hennes världsbild är endimensionell och begränsad till det materiella planet. Han kopplar UFO-fenomenet till ett traditionellt begrepp, ”den stora muren”, och citerar Guenon, ”as this cycle of manifestation draws to a close, the cosmic environment first solidifies – this being in a way both the result and the cause of modern materialism.” Detta kan beskrivas som en högst konkret process av Webers ”avförtrollning”. Men nästa steg är ett annat, ”it simply fractures, because a material reality absolutely cut off from subtler planes of being is metaphysically impossible. These cracks in the ’great wall’ separating the physical universe from the subtle or animic plane initially open in a ’downward’ direction, toward the ’infra-psychic’ or demonic realm.” När detta sker har människan förlorat sin begreppsapparat för att förstå vad som sker, liksom sin förmåga att skilja mellan högre och lägre ”fenomen”, goda och onda ”besökare”. Det är möjligt att tolka sprickorna i muren mer psykologiskt än Upton, oavsett vilket är det en givande skildring av en historisk process. ”Efter ateismen, postmodernismen och vidskepelsens återkomst” så att säga. Upton skriver att ”postmodernism shows itself to be a toxic stew in which arcane science, disintegrated cultural material and ’infra-psychic’ forces are mixed in relatively equal amounts.” En annan, mer skönlitterär, tolkning av det hela är Lovecrafts Rats in the Wall.
Intressant är Uptons beskrivning av hur bilden av utomjordingarna förändrats över tid. Under 1800-talet och tidigt 1900-tal handlade det ofta om rena monster, den kosmologiskt Andre. Under det sena 1950-talet tillkom en ny myt, där det även handlade om visa och mäktiga utomjordingar som besöker vår värld för att skydda den från undergång. Detta erbjuder i förbigående sagt en inblick i det kollektiva omedvetna, i dess fruktan och dess oförmåga att hoppas på räddning från traditionella auktoriteter. Upton kopplar den nya myten till hippiemiljön och senare new age, därifrån har den sedan blivit en del av pop- och mainstreamkulturen, Upton skriver att ”UFO mythology is on its way to becoming socially dominant, or at least highly significant, in today’s global society.” Han analyserar flera kända UFO-filmer, bland annat betraktar han Star Wars som relativt harmlöst men flera Spielbergfilmer som direkt suspekta, mind-control avsedd att skapa en pseudoreligion kring UFO-fenomenet. Oavsett hur långt man följer Upton i hans analys är det ett intressant stycke kulturhistoria, där populärkulturella fenomen inte bara tas för givna utan ett försök görs att förstå dem på djupet.
Svår att följa blir Upton sannolikt när han tolkar UFO-fenomenet som ”perhaps the most sinister complex of beliefs and events to be found among those loosely associated with the New Age.” Utomjordingarna är enligt denna tolkning onda djinner, med annan terminologi demoner, och i bakgrunden finns det grupper av människor med en mörk agenda. För detta skulle enligt Upton inte minst vågen av bortföranden, ”alien abductions” med flertalet obehagliga inslag, tala. Målet med fenomenet är då att leda människors sökande efter något utöver det rent materiella i fel riktning, en form av det som kallas kontra-initiering och pseudoreligion.
Hypotesen att en pseudoreligion planeras kring UFO-fenomenet framstår idag som mindre trolig men oavsett hur långt man följer Upton är det en läsvärd bok, där ett på samma gång ufologiskt, traditionalistiskt och konspirationsteoretiskt perspektiv används för att försöka förstå ett samtidsfenomen som på historiskt kort tid fått en central betydelse i vår populärkultur. Att utomjordingar egentligen är djinner som interagerat med människorna under mycket lång tid torde också vara en fruktbar tanke för konstnärer, författare och andra.
Relaterat: Fnordspotting – Om moderniteten och dess diaboliska kärleksbudskap
Om skribenten: Joakim Andersen
