I dagarna har polisen, twittraren och kändisen Nadim Ghazale hamnat i hetluften, detta efter att han som sommarpratare gjort gällande att ”är du vit, svensk, straight och man? Då är du redan inkvoterad. Grattis! Du fick den enklaste vägen.” Ghazale utsattes för intensiv kritik efter detta aningen förtida anammande av vithetskritiska perspektiv i ett mer folkkärt sammanhang. Det antyder för övrigt en betydande diskrepans mellan vithetskritiken som tilltagande elitperspektiv och vanligt folks världsbild. Ghazale hävdade sig vara utsatt för hat på sociala medier, vilket sedan ledde till att en strid ström av hatiska inlägg från hans egen sida på just sociala medier letades fram.
Det hela är intressant av flera skäl. För det första påminner det oss om att vår offentlighet blivit både puritansk och fyrkantig. För detta kan Nadim för övrigt tacka Expo och liknande aktörer i kategorin ”ideologins vakthundar”. Hans, inte alltid, gamla inlägg må vara stötande, men problematiska i egentlig mening blir de först när de kopplas till den dubbelmoral etablissemang och elit satt i system i dessa sammanhang. Denna institutionella dubbelmoral innebär att när Anna Björklund skriver att hon hatar Annie Lööf (medlem av etablissemanget) är det ”oacceptabelt” men när Ghazale får kritik för att han skrivit att SD (företrädare för småfolket) ”kan suga närmsta inavlade hästpenis” så går landets justitieminister in och markerar preventivt mot kritiker. Det är skillnad på folk och folk, alternativt på folk och etablissemang. Oavsett vilket, en offentlighet som förutsätter identitet mellan uttryckta och faktiska åsikter är en offentlighet som inte ens kan laborera med faktorer som skämt, fylla, rollspel eller raseriutbrott. Logiken är oavsett vilket selektivt tillämpad, drabbar sällan anhängare av etablissemanget och när så ändå sker tenderar det att vara högst tillfälligt.
Individen Ghazale är i sammanhanget av mindre intresse, även om här torde finnas psykologiskt stoft värdigt en postmodern Shakespeare. Var det en stark identifiering med det svenska som fick honom att hata SD och andra upplevda grindvakter så intensivt? En del tyder på det. Var det konflikten mellan olika identiteter, rentav oförmågan att släppa de emotionella och sociala belöningarna i diametralt motsatta sådana, som gödde hatet? Att vilja leva det svenska, men utan att ge upp anti-svenska ideologiers fördelar, leder till en konstant produktion av det Sloterdijk kallar Zorn-Kapital, ”vredeskapital”. Något som inte är unikt för Nadim utan tycks drabba många som befinner sig i liknande offentliga positioner.
Bakom dessa psykologiska, individuella faktorer finner vi strukturer (”det personliga är politiskt” för att citera den gamla vänstern). Ambitiösa invandrare som Ghazale är tvungna att navigera en verklighet där ”det svenska” är både ett folk och ett system, och där dessa dessutom befinner sig i en allt tydligare konflikt. Att här tjäna två herrar, både folket och systemet, är idag hart när omöjligt. Att ens antyda detta dilemma är för övrigt karriärmässig harakiri för individer i Ghazales situation, det är bara att le och följa manus istället. Detsamma gäller för svenskar, vilka heller inte får påtala det för många uppenbara fenomenet ”migrantprivilegier”. Kejsaren är inte naken och etablissemanget lyfter inte regelbundet fram människor med invandrarbakgrund som kändisar. Inte heller bygger dagens offentlighet på ett antal lögner.
Mer intressant än personen Ghazale är alltså skeendets systemiska karaktär, den inblick det erbjuder oss i hur systemet fungerar under ytan av retorik. Vi finner då att Sverige inte är en välmående demokrati. Att en justitieminister selektivt uttrycker stöd för en kändispolis som kritiseras för att smaklöst ha angripit bland annat ett oppositionsparti är inte något som ska förstås på individnivå. ”En kille skrev stöd till en annan kille på twitter när andra killar var dumma mot han.” Det ska tvärtom förstås på systemnivå, ”en makthavare markerade för media att en specifik kändispolis twitterhistorik saknar nyhetsvärde.” Den hugade kan undersöka om Nadims Wikipediasida påverkats av det inträffade, kanske rentav jämföra med Peter Springares Wikipediasida. Det justitieministern gjorde var kort sagt att leda narrativet i en viss riktning.
Tilltagande tecken på att Sverige är ett i hög grad totalitärt samhälle finner vi också i hela fenomenet med ”twitterpoliser”. Detta utgår från ett oskrivet avtal mellan etablissemang och poliser, där gränserna för vad som får sägas tydliggjorts inte minst genom behandlingen av ovan nämnde Springare. Du kan som polis tillåtas bli kändis genom sociala medier med alla de belöningar det medför i form av likes och opinionsbildning, men det förutsätter en betydande fingertoppskänsla för diskursens ordning, för vad som får och inte får sägas. Har du inte förmågan eller viljan att spela enligt de reglerna ska du hålla tyst i offentligheten. Här finner vi förklaringen till den synbara paradoxen, att SD enligt självaste GW Persson är överrepresenterat bland just poliser som väljare men inte som företrädare. Liksom att kritiska röster ofta antingen är pensionärer eller anonyma. Något vi föreställer oss är resultatet av just totalitära ordningar. Styrningen är hos oss inte nedskriven i rutiner och andra interna dokument, det saknas heller inte undantag, det gör den inte mindre verklig. Att kontrollen över den potentiellt högst missnöjda poliskåren är central för våra politiska eliter är uppenbart, exemplifierat av både fallet Springare och fallet Ghazale. Liksom för övrigt hur konstruktionen av ”trevlighet” i radio och TV är central i deras grepp om folket. Men det får bli ämne för ett senare inlägg.
Om skribenten: Joakim Andersen
