Metal är på många sätt folkmusik för européer. Det blir inte minst uppenbart om man jämför med mycket av det som idag produceras och distribueras av kulturindustrin, ”we now have the misfortune of living in a vulgar and blatant age” som Cyril Scott uttryckte det. Därmed inte sagt att det inte finns andra värdefulla former av europeisk folkmusik, de olika metalgenrerna förmedlar oavsett vilket ofta thumotiska, gotiska och melodiska inslag i varierande kombinationer. Detsamma gäller texterna, där mytiska och historiska inslag är vanliga (varje neoskyt bör som bekant inleda dagen med Hulkoffs Dragonrider).
En inspirerande kombination av melodiska och thumotiska inslag är Nils Degerlunds projekt Nova Arminius. Nils har redan två skivor på sitt samvete, Time to Turn the Tide och Preserve to Survive, helgjutna verk som för tankarna till både Helloween och Blind Guardian. Nya skivan In the lack of god för vidare det jag uppskattat hos dem, som de medryckande melodierna, det påtagliga thumos och de tidlösa texterna. Det är som tidigare melodisk metal med sjungande gitarrer, bitvis galopperande a la Iced Earth och dessutom körsång. Inte minst gäller detta inledande In the lack of god, där ett långt episkt intro bygger upp stämningen och en era av förvirring och förfall därefter skisseras tillräckligt allegoriskt för att det inte ska bli tendentiöst. Likheter med vår egen tid antyds i rader som ”doomsday is coming a child proclaims”, rader som ”false prophets rise when heaven’s denied” för tankarna till Iced Earths klassiska album Something Wicked.
Om falska profeter och en gudlös era skildras i det första spåret så står istället hedonism och konsumtion i fokus i medryckande Just one more day, med rader som ”anything to escape the void” och ”wasting time, wasting years”. Det kan handla om ett döende imperium, det kan handla om vår egen samtid. Rent musikaliskt är det det mest omedelbara spåret, tätt följt av klassiska power metallåten Pagan Heart med dess snabba tempo och inspirerande uppmaningar att distansera sig från tomheten och att ”be the pagan in your heart, be the light in the dark”.
Ett spår med nya inslag är Unity, där monotona partier, närmast influerade av ska, växlar med klassisk melodisk metal på ett effektivt sätt. Texten skildrar här en annan aspekt av förfallet, ”the spirit of unity” som bland annat tar sig uttryck i att ”fact or fiction irrelevant, to fit in is what’s relevant”. Liksom en oförmåga att urskilja ”who’s to reject, who’s to protect”. Yearning of an age gone by ställer en traditionell känsla för sammanhang och integritet mot den moderna världens reducering av oss till konsumenter och kuggar i maskineriet. Tidlöst summerat i rader som ”we lost ourselves in a wind of change, we discard and rearrange”.
Avslutande Empire of empathy inleds vackert med en ensam gitarr men för snart tankarna till Blind Guardian och Avenged Sevenfold. Här bekantar vi oss med de ”poisoned ideas in the heart of the state” som ger sken av att uttrycka empati men egentligen är en ”artificial goodness” uttryckt av människor med ”frozen hearts”.
Sammantaget är det ett gediget album och en bra uppföljare till Time to Turn the Tide. Nils är en skicklig musiker, ytterligare något mer nu än tidigare. De starka sidorna från de gamla albumen finns kvar, ytterligare något finslipade. In the lack of god rekommenderas kort sagt varmt.
Om skribenten: Joakim Andersen
