En konsekvens av den vänsterliberala hegemonin är underskottet av forskning om vänsterliberaler, oavsett om det sedan gäller psykologi, ideologi, realpolitik eller rentav dialektiken mellan alla dessa. Det ”forskas” flitigt om ”högerextremister”, ”populister” och andra, men hegemonin betraktas sin föränderlighet till trots som det ständiga, oproblematiska normaltillståndet. Givet att hegemonin i vår tid har ett betydande inslag av språkpolitik kompliceras situationen ytterligare, då ”ideologins vakthundar” och teoriproducenter aktivt ändrar begreppens definitioner för att bibehålla den illusoriska identiteten mellan vänsterliberalism och normalitet.
Ett begrepp som utsatts för språkpolitisk misshandel är det illa sedda ”fördomar”. Det har definierats på ett sådant vis att enbart de ”fördomar” som dyker upp i den folkliga högerns miljöer erkänns som sådana, medan deras motsvarigheter i vänsterliberala sammanhang antingen inte ens bevärdigas med ett erkännande eller ges andra namn.
En intressant inblick i detta erbjuder den lilla studien Answering Unresolved Questions About the Relationship Between Cognitive Ability and Prejudice av socialpsykologerna Mark J Brandt och Jarret T Crawford. Brandt och Crawford definierar fördomar, ”prejudice”, som ”a negative evaluation of a group or of an individual on the basis of group membership.” De noterar att tidigare har många forskare definierat fördomar som ”unjustified or unjust negative affect toward low-status or low-power groups.” Frånsett de vetenskapliga metodsvårigheterna kring att fastslå vilka grupper som faktiskt är lågstatus och att rangordna känslor efter hur ”unjust” de är, har den tidigare definitionen passat som hand i handske för att bekräfta en vänsterliberal fördom. En fördom bäst summerad av Thåström, ”det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal”, om än här ”det är högern som har fördomar, det är vi vänsterliberaler som är objektiva”. I vad mån fördomar och generaliseringar är spelteoretiskt och livshistoriskt rationella eller irrationella är en annan fråga.
Slutsatsen av studien är i varje fall att grupper med låg kognitiv förmåga tycks ha en tendens att rikta sina fördomar mot rasliga och sexuella grupper. Detta ligger i linje med tidigare forskning. Men även grupper med hög kognitiv förmåga tycks ha fördomar, det var rentav så att ”higher cognitive ability is associated with greater overall prejudice when demographic variables and specific target groups are not accounted for.” Dessa fördomar riktades bland annat mot kristna fundamentalister, storföretag, kristna, tepartyrörelsen och militären. Intressant är att det fanns starkare fördomar mot ”människor från arbetarklassen” än mot, i fallande ordning, ”rika människor”, ”människor från medelklassen” och ”fattiga människor” (detta bekräftar i förbigående delvis Moldbugs tes om alliansen mellan brahminer och dalits). Inte bara svarta, ateister och muslimer var illa sedda i gruppen med låg kognitiv förmåga, även vita och, den sämst sedda gruppen, hispanics dök upp där. Man kan fråga sig om de anti-vita sentimenten här främst härrörde från icke-vita deltagare med låg kognitiv förmåga, givetvis även om den låga placeringen för hispanics berodde på att lågkognitiva från andra raser här var överens om att detta var en illa sedd grupp.
Oavsett vilket är det en intressant studie. Sambanden beskrivs som små av författarna, men de bildar ändå ett mönster. Där lågkognitiva riktar sina fördomar mot raser och ateister så uttrycker högkognitiva istället klassförakt och fördomar mot kristna. Vilket genom hegemon språkpolitik inte erkänns och inte definieras som fördomar.
Studiens resultat bör inte betraktas i ett politiskt vakuum, tvärtom bör läsaren återknyta till Schmitt, Marx och Jouvenel. Schmitt påminner oss om vän-fiendedistinktionens centrala ställning. Lågkognitiva upplever andra former av konkurrens med utgrupper, rentav andra utgrupper, än högkognitiva, vilket torde uttryckas som ”negative affect” mot vissa av dem. Kombinerar vi Schmitt, Marx och Jouvenel påminns vi också om meritokratins funktion av att knyta högkognitiva till systemet och dess ideologier, ett system som samtidigt instrumentaliserat utvalda minoriteter i en politik riktad mot ”människor från arbetarklassen”. Brandt och Crawford noterar själva att det finns en logik där alliansen mellan ”liberaler” och vissa minoriteter uppmärksammas och ger upphov till negativa känslor gentemot de senare. Vilket i förbigående sagt kan vara väl så kognitivt träffsäkert som världsbilden hos de systemanställda som omedvetet och okritiskt anammar hegemona ideologier av karriärskäl (vi fördjupar oss trots detta inte i memen Hegel IQ Bell Curve, däremot noterar vi att fenomenet delvis överlappar Bruce Charltons begrepp ”clever sillies”).
Nämnas här kan även meritokratins janusansikte, vilket inte sällan kan anas när vänsterliberaler kommer i kontakt med studier som herrarna Brandts och Crawfords, summerat i det triumferande ”det är bara ni dumma människor som tror på IQ-skillnader”. Givet att sambanden inte är så starka att det hela är fullt så simpelt, och att kopplingen mellan kognitiv förmåga och fördomar är historiskt, sociopolitiskt och demografiskt föränderlig, är det ett avslöjande av motsägelser i den meritokratiska världsbilden. De verkliga behållningarna med studien är två. Dels identifierar den, om än klumpigt givet omvägen över verbal förmåga, existensen av vänsterliberala fördomar. Dels påminner den oss om det James Thompson kallat ”intellektets sju stammar”, indirekt även om svagheten i Thompsons modell, dessa stammars oinspirerande namn i jämförelse med exempelvis neoreaktionärernas brahminer, heloter med flera. Att den sjunde stammen borde getts namn kopplade till Hegel eller von Neumann låter vi vara osagt, inte minst givet att det påminner oss om fenomenet högintelligent höger.
Om skribenten: Joakim Andersen
