Völsungasagan är en av mina favoriter i den rika skatt av myter och berättelser våra förfäder lämnat över till oss att vårda och fortsätta berätta. Detta inte minst då den innehåller flera indo-europeiska inslag och en högst nordisk livssyn, den är dessutom mörk och ödestyngd på ett sätt som inspirerat många historieberättare att just fortsätta berätta den. Inslag av hämnd, varulvar, blodskam och gudomlig medverkan gör det till en synnerligen effektiv saga, lika episk som tragisk. William Morris har tolkat den, liksom Melvin Burgess, både Tolkien och Wagner har inspirerats av völsungarnas öde. Själv har jag, något mindre ambitiöst, skrivit om sagan på Motpol.
Nyheten att Henrik Jonasson tolkat berättelsen i en grafisk roman kunde därför bara ses som lovande, sagans mörka inslag och arkaiskt germanska budskap gör den väl lämpad att berättas av just denna den anti-borgerliga miljöns enfant terrible. Henrik är en begåvad konstnär med en på samma gång personlig och tidlös vision (ett besök på hans hemsida rekommenderas). Hans konst förmedlar ofta tidlösa arketyper, som Skogen, Kvinnan, Oden, Skyn och Döden, ibland i mer eller mindre nya former. Något som inte sällan är nödvändigt för en konstnär, för att undvika att stelnade former döljer levande och tidlös mening. Det gäller inte bara konst, Henrik har samma ansats vad gäller nationalism.
Läsningen av den första volymen av Jonassons grafiska roman Sigmund bekräftar att mötet mellan völsungasagan och Henrik varit fruktbart. Vi följer völsungen Sigmund, både som ärrad erövrare och som barn. Den unge Sigmund är bortklemad av sin mor, men hans tvillingsyster Signy tar på sig ansvaret att väcka Odens blod i hans ådror. Det hela är trovärdigt berättat, de olika karaktärerna får samtidigt tillfällen att utveckla sin livssyn. Spelet mellan tvillingarna är nyanserat skildrat och intressant. Den äldre Sigmund betraktar viljan som världens drivkraft, ”a will which throws both you and the enemy towards battle, which spurs the waves and the wind to crash against the coast”. Han ger också uttryck för vad som kan kallas en nordisk Hagakure i sin syn på döden som något ständigt närvarande i krigarens liv, summerat av kung Ölime i orden ”the warrior embraces death”. Andra karaktärer ger inblickar i spelet mellan ungdom och ålderdom i ett krigarsamhälle, liksom Signys och Hjördis öden och val. Sammantaget är det en inblick i aspekter av våra förfäders livssyn som inte är alldeles förenliga med den borgerliga. Den unge Sigmund har som synes en hel del gemensamt med dagens svenskar, han har glömt vem han är och vems blod som flyter i hans ådror. Serien kan bidra till att påminna en ny generation svenskar om vilka de är, om det gamla barbarblodet.
Sigmund är fint tecknad, inte minst de övernaturliga scenerna är lika effektiva som Henriks konst. Vissa bitar är dock suddiga, vilket kan bero på tryckningen. Oavsett vilket är det ett gediget verk som bygger upp både handling och förväntningar inför volym 2. Sigmund rekommenderas kort sagt varmt.
Vi införskaffar Sigmund bland annat här: Arktos
Om skribenten: Joakim Andersen
