”Folkutbytet” är ett av de mest kärnfulla och retoriskt effektiva begrepp den invandringskritiska miljön har tillgång till. Språkpolitiskt har det flera styrkor. Det är tillräckligt brett för att kunna anammas av flera aktörer samtidigt som det sätter ord på en djupgående förändring de flesta observerar i sin vardag. Det innehåller en implicit kritik av eliter och etablissemang, utbytet äger inte rum utan att någon eller några aktivt byter ut en urbefolkning mot nya grupper. Begreppet knyter an till demografiska, politiska, etiska och historiska perspektiv och insikter. Föga förvånande finns det motsvarigheter på flertalet europeiska språk, från engelskans Great Replacement till franskans Grand Remplacement.
Intressant är att det tycks finnas en koppling mellan kunskap om folkutbytet och förändrade attityder till den egna gruppens intressen. I studien Feeling Threatened About the Future: Whites’ Emotional Reactions to Anticipated Ethnic Demographic Changes undersökte H. Robert Outten, Michael T. Schmitt, Daniel A. Miller och Amber L. Garcia hur vita amerikaner och vita kanadensare reagerade efter att de tagit del av information om den annalkande minoritetsstatusen.
I den första studien deltog vita psykologistudenter, vilket är intressant inte minst givet att de är framtida medlemmar av den nya klassen. En grupp fick se demografisk statistik för 2003, en annan fick även ta del av prognoser för 2060 där vita blivit en minoritet. Därefter undersöktes deras känslor gentemot andra vita och gentemot icke-vita. Kunskap om hotande framtida minoritetsstatus ledde till ökade känslor av rädsla och vrede gentemot icke-vita. Intressant är att det även ledde till ökade sympatier för andra vita.
I den andra studien fick en grupp vita kanadensare från Vancouver, en stad där östasiater snart spås bli den största gruppen, ta del av prognoser om framtida demografi. En grupp tog del av den gängse statistiken, där vita spås bli minoritet, en annan fick ta del av manipulerad statistik där de fortfarande skulle vara majoritet. Det handlade återigen om studenter, resultaten var återigen att kunskap om hotande minoritetsstatus påverkade inställningen till både ingruppen och utgrupperna. En intressant slutsats här var att inställningen till den största utgruppen, östasiater, var särskilt negativ. Diskussionen i studien utgår från att det kan bero på att de är den största gruppen och därmed det största hotet mot ingruppen, författarna skriver att ”East Asians were liked significantly less by participants in the White minority condition than participants in the White majority condition”. I vad mån detta förklarar inställningen till muslimer i Sverige är oklart.
Resultaten talar för att dagens vita liberalism kan vara en övergångsfas, den bär sin egen undergång i sitt sköte i och med att den skapar en demografisk förskjutning dess anhängare på sikt kommer reagera mot. Det finns dock ingen automatik här, författarna diskuterar studier som visat att hot mot ingruppen bedöms olika beroende på om de ses som legitima eller illegitima. En okänd andel vita liberaler ser sin egen ingrupps intressen som illegitima, i vad mån detta kan påverkas av att deras positioner hotas av andra grupper är ännu oklart. De verkligt troende är sannolikt en relativt liten grupp, mindre än de rent cyniska kollaboratörerna och anpasslingarna.
Oavsett vilket torde studien vara hoppingivande för läsare som förbannar sina samtida för deras apatiska acceptans av en framtid där deras barn och barnbarn kommer leva som minoriteter i sina hemländer. Apatin kan mycket väl vara tillfällig och ersättas av en historiskt normal inställning till ingruppens intressen. Den positiva inställningen till mångfald och massinvandring kan hos många mycket väl bygga på en felaktig bild av hur långt det hela redan gått, vit liberalism baseras på en falsk trygghet och en oförmåga att föreställa sig historisk förändring.
Om skribenten: Joakim Andersen
