Häromdagen upplöstes den franska organisationen Génération Identitaire av den franska regeringen. GI har under sin relativt korta existens, rörelsen grundades 2012, genomfört flera uppmärksammade aktioner. Bland annat har de agerat mot massinvandring och mot den antivita rasismen. Som namnet antyder är GI en del av den bredare identitära miljön, med sådana inslag som fredliga men effektiva aktioner, ungdomligt fokus och en förståelse av hur regional, nationell och europeisk identitet kan samexistera.

Den franske inrikesministern Gérald Darmanin motiverade upplösningen bland annat med att GI reagerat på halshuggningen av läraren Samuel Paty med orden ”vi vägrar se vårt folk fortsätta bli överväldigade och mördade av denna massinvandring”. Detta skulle tolkas som en uppmaning till ”diskriminering, hat och våld”. Darmanin har också påstått att GI är en farlig paramilitär organisation. Några egentliga belägg för dessa påståenden finns inte, den som så önskar kan läsa Guillaume Durochers artikel om förbudet mot GI på American Renaissance. Durocher noterar även att flera framstående medlemmar av den franska offentligheten vänt sig mot Darmanins drag, bland dem föga förvånande invandringskritiker som Le Pen och Zemmour men även journalister, jurister och vänstertänkaren Michel Onfray. Det är inte alldeles givet att förbudet kvarstår.

Det finns oavsett vilket tre slutsatser man kan dra av det hela. För det första är GI:s strategi relativt effektiv och världsbilden positiv. Det gäller bland annat de på samma gång regionala, nationella och starkt europeiska identiteterna, identitära organisationer har grundats både i franska regioner som Alsace och Bretagne och andra europeiska länder. De direkta aktionerna har också tenderat att vara kostnadseffektiva. För de politiskt aktiva, oavsett förtecken, kan det finnas en del inslag från GI att låna och anpassa till de egna förutsättningarna.

För det andra utgör förbudet en testballong för en nygammal form av repression. Offensiven mot GI bör inte betraktas isolerat, utan ska ses i ljuset bland annat av förslag att kriminalisera ”deltagande i rasistiska organisationer” i vårt eget land. Det hela handlar om en på samma gång gammal och ny front i etablissemangets politik, där kritiker och utmanare ska neutraliseras genom förbud. Än så länge rör det sig om ansatser, trevare som är avsedda att bli nya regler. Det handlar egentligen inte om ”rasism” eller ”extremism”, givet vilka andra organisationer som accepteras, utan om att de europeiska urfolken ska förhindras att organisera sig för att försvara sina intressen. När Darmanin anklagar GI för att sprida ”diskriminering, hat eller våld på grundval av etnicitet och religion” kan det låta universellt men det är primärt riktat mot européer. Måttstockarna för européer och icke-européer är väsensskilda när det gäller vilket ”hat” som accepteras och detta är inte en slump, det är strukturellt och institutionaliserat. Inslaget av projicering är här tydligt, när företrädare för ett urfolk utsätts för bestialiska våldsdåd och kommenterar det tolkar etablissemanget det som att det är företrädarna ifråga som står för ”hat och våld”.

För det tredje representerar förbudet, liksom det identitära motståndet mot det, den förändring av Väst som bland annat Paul Gottfried försökt fånga i böcker som After Liberalism. Det Väst många av oss fortfarande tror att vi lever i, där yttrandefrihet var en grundpelare, har i hög grad ersatts av något kvalitativt annat. De historiska formerna finns delvis kvar men innehållet är nytt. Där är prioriteringarna annorlunda, så även människosynen. Yttrandefrihet är exempelvis betydligt lägre prioriterat än kampen för att utradera ”diskriminering”. Vi genomlever såtillvida en revolution, där en historisk form håller på att ersättas av en helt annan och betydligt sämre. GI representerar här den äldre europeiska synen på frihet, utbredd så sent som under 1990-talet. Vad man kan hoppas på är att det hela gått för fort fram, att frihetens dödgrävare haft för bråttom, vilket i så fall innebär att det ännu finns en kritisk massa som upptäcker vad som pågår och har både vilja och förmåga att vända sig mot det. Det kan ske genom att delar av det franska juridiska systemet ogiltigförklarar Darmanins dåligt underbyggda förbud, det kan lika gärna ske genom större folkliga demonstrationer. Framtiden får utvisa vilket.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.