Den så kallade regnbågsalliansen omfattar företrädare för olika grupper som inte nödvändigtvis har något gemensamt utöver motståndet mot den ”vite cismannen”. Vi märker detta när asiater angrips av, företrädesvis, svarta i USA men demonstrationerna riktas mot ”vit rasism”. En intressant särställning i alliansen har den grupp som inte själv ingår i offerhierarkin men inte desto mindre är politiskt avgörande för dess existens och fortlevnad, de vita liberalerna. För dessa är regnbågsalliansen och den ideologi som den bygger på inte minst vapen att rikta mot andra vita. Det brott dessa beskylls för är bristande liberalt patos men i verkligheten handlar det om klassisk klasskamp. Ideologier är som alltid mer eller mindre trubbiga vapen och likt ett bångstyrigt stridsgissel kan de ibland träffa den egna bäraren i huvudet. Ett exempel på detta är konflikterna kring så kallad gentrifiering, i skärningspunkten mellan ideologi, etnos och klass.
Gentrifieringen påminner om det fenomen som i Sverige getts namnet lyxsanering, en process där fattiga invånare fördrivs från ett bostadsområde genom renovering och höjda hyror. Det är en process som förvandlat intressanta om än osäkra områden till hipsterreservat, Guy Debord förbannade på sin tid bittert hur stadsplanerare och andra för alltid förpassat de farliga Pariskvarter som formade honom till historien, detsamma ägde senare rum i Wadlings vilda Hagakvarter. Men när gentrifieringen blir en stridsfråga idag har det hela oftare etniska förtecken. Inte sällan jämförs det med etnisk rensning och etnisk konflikt, något det i ärlighetens namn också är även om rollerna här är ombytta. Huvudsakligen vita mellanskikt flyttar högst fysiskt fram sina positioner i historiskt minoritetsdominerade områden.
Intressanta tänkare som Christophe Guilluy och Joel Kotkin har i böcker som Twilight of the Elites och The Coming of Neo-Feudalism tagit upp hur storstäderna förändrats. Den gamla arbetar- och medelklassen trängs ut genom att vissa kvarter blir för dyra och andra för osäkra, kvar blir höginkomsttagare och låginkomsttagare. De senare ofta av ”rasifierad” härkomst. Av detta följer att när hipsters, homosexuella konstnärer och liknande förklarar att de gentrifierar för att de tycker om vissa kvarters ”energi” så gör de dygd av nödvändigheten, växande delar av mellanskikten har nämligen inte råd att göra annat än gentrifiera om de alls ska ha råd att bo i storstäderna. I vänsterkretsarna runt What’s Left talas det bland annat om ”Lumpen-PMC” för att beskriva dessa skikt och den deklassering de hotas av.
När de flyttar till osäkra, men billigare, områden förändrar de dem på ett sätt som tvingar bort de historiska invånarna. Det finns givetvis en ekonomisk aspekt, det blir dyrare att bo kvar. Men de nyinflyttade ringer också polisen för saker som tidigare setts som normala. Spike Lee beklagade i ett upprört tal att ”Fort Greene Park in the morning resembled the Westminster Dog Show with hip dogs”, det Brooklyn där han växte upp har förändrats till oigenkännlighet. Intressant här är att de känslor av förfrämligande som de historiska invånarna uttrycker påminner starkt om invandrings- och turismkritikers. I Philadelphia jämförde en gentrifieringskritiker rentav fenomenet med etnisk rensning, ”gentrification is a human-rights violation – when economic-development policies displace one ethnic group with another”. Likheterna mellan gentrifierings-, turism- och invandringskritikernas känslor och upplevelser är pedagogiskt användbara. Två av dem tas på allvar av den postliberala ”vänstern”, den tredje demoniseras. Detta låter antyda att det för denna ”vänster” aldrig handlar om principer utan istället om ”vem”. Drabbas svarta av en storskalig inflytt av vita eller greker av mängder av tyskar på besök är det upprörande, drabbas istället tyskar eller greker av en massiv inflytt av män från Mellanöstern är det precis som det ska vara (alternativt ointressant). Bakom denna dubbelmoral finns specifika, anti-europeiska, sentiment.
Oavsett vilket, gentrifieringen är en form av etnisk konflikt och detsamma gäller motståndet mot den. ”Gentrification is the true, highest form of hate crime!” för att citera Defend Boyle Heights. Vandalisering och våld har, vid sidan av demonstrationer och debatt, varit inslag i försöken att tränga tillbaka de oönskade gentrifierarna. Här blir relationen mellan de två socio-etniska grupperna och polisen central, de ofta vita inflyttarna är beroende av polisen för sin säkerhet medan områden gentrifieras. Här blir deras ideologi, utvecklad för att slås i huvudet på andra vita, ett stridsgissel som riskerar hamna i deras eget. Av ideologiska skäl, och skillnader i personlighetstyp frestas man misstänka, tenderar de vänsterliberala gentrifierarna att vara starkt negativa till polisen. Steve Sailer analyserar i Taki Magazine det historiska förhållandet mellan polis, svarta och vita, och finner att under perioder då polisen varit politiskt trängd har brottsligheten ökat och vita har flytt storstäderna. Dagens gentrifiering förutsatte därför en lång period av effektivt polisarbete, angående New York skriver Sailer att ”this incredible 87 percent decline in the number of killings is one of the great urban success stories in American history. It contributed to an enormous increase in property values. Although the Bronx has never recovered, most of Manhattan and then much of Brooklyn was gentrified.” Genom att vända sig mot polisen biter de gentrifierande skikten alltså den hand som skyddar dem. Sailer resonerar kring hur Demokraterna kommer hantera den outtalade konflikten mellan vita elitskikt och svarta om samma lukrativa storstadskvarter, han misstänker att lösningen blir att på olika sätt, och mot deras vilja, flytta storstädernas fattigare svarta till medelklassens förorter. Något även Kotkin är inne på i Neo-Feudalism, av ideologiska skäl och rent klasshat ogillar delar av elitskikten dessa förorter och de familjer som lever där.
Sammantaget finner vi alltså att gentrifieringen är en intressant konfliktfråga, samtidigt som vi förstår varför den sällan tas upp mer än absolut nödvändigt av media. Intresset ljuger som bekant inte.
Om skribenten: Joakim Andersen
