Under åren har vi med ojämna mellanrum tagit upp konflikter mellan de grupper som ingår i den så kallade regnbågsalliansen. Alliansen ifråga är ett bra exempel på Schmitts vän-fiendedistinktion, de hålls samman av sin gemensamma fiende. Den fienden är ingen mindre än den vite mannen. Av detta följer att alliansen är politisk och historisk, det finns ingen annan egentlig logik bakom den. I situationer där den vite mannen inte ingår kommer andra konfliktlinjer att uppstå. Att illustrera detta kan fylla två funktioner. Dels den rena skadeglädjens, dels den ”misstankens hermeneutik” som underminerar bristfälliga teoribyggen. I det här fallet de torftiga, amerocentriska och dikotoma narrativen om ”vita privilegier”, ”systemisk rasism” et cetera.
Ett intressant exempel på detta är konflikten mellan vad vi här kan kalla ”Afrika och Afro-amerika”, kristalliserat i det nedsättande begreppet akata. Akata är yoruba, ett nigerianskt språk, och används för att beskriva åtminstone vissa afro-amerikaner. Det finns flera olika versioner av hur negativt laddad termen är, men återkommande är liknelser med vilda djur, djur utan hem. Återkommande är också kopplingen mellan akata och ghettokulturen, där västafrikanska föräldrar i USA kan förklara för sina barn att ”don’t marry an Akata cause i wont come to your wedding”.
Givet kulturindustrins attraktionsförmåga är detta ett naturligt bekymmer för västafrikanska immigranter till, bland annat, USA. Det hela motsvarar i hög grad de två psykologier och strategier som beskrivs av teorin om r/K-selektion. r-strategin präglas bland annat av promiskuitet och av låg investering i avkomman. Kanske summerat i uttryck som ”shake dat ass for me”. K-strategin karaktäriseras istället av monogami, omfattande investering i avkomman och lojalitet inom gruppen. Kulturindustrin förmedlar kort sagt r-värderingar, något många västafrikaner också förknippar med akatas och ”ghettot”. Akatas associeras då med lathet, promiskuitet, narcissistisk exhibitionism och bristande lojalitet. I motsats till flit, utbildning, kärnfamilj, disciplin och så vidare. Västafrikaner kan här sätta ord på en kulturkritik och en oro många föräldrar egentligen delar, utan risk att stämplas som rasister.
Man kan här även identifiera en konflikt kopplad till tradition och etnicitet. Oavsett om akata syftar på vildkatter eller vildhundar är en dimension av det hela rotlöshet. En rotlöshet som sprider sig likt en öken i den moderna världen, men i synnerhet drabbat just de människor som rycktes från sina hem av slavhandlare. Delvis kan det som kom att bli USA, det James Lafond beskrev som ”plantation nation”, beskrivas som den moderna världens epicentrum, där inte minst den afro-amerikanska erfarenheten blev profetisk för vad som väntade andra grupper (även om något liknande gällde de euro-amerikanska och infödda erfarenheterna). Oavsett vilket, i interaktioner på sociala medier poängterar bland annat yorubas och somalier till och från att ”svart” inte är en traditionell identitet. Detta blottlägger amerocentrismen bakom samtida ”intersektionalitet”, där en unik uppsättning historiska faktorer kom att göra ras snarare än etnicitet till den centrala sociopolitiska kategorin. För övrigt än mer komplicerat av ”one-drop rule” och det faktum att Afro-Amerika också härstammar från vita slavägare. Liksom Afro-Amerikas motsägelsefulla relation till Västerlandet och det globala Syd, förkroppsligat av exempelvis Thomas Sowell och Malcolm X.
Vad somalier och västafrikaner däremot gärna missar i dessa debatter är den process av etnogenesis som slavättlingarna genomfört, där de bildat en de facto ny etnisk grupp. Språkligt blir det förvirrande när den ges samma namn som den rasliga kategori i vilken även andra inordnas (jämför förvirringen som följer av ordet ”svensk”). Mer precist, och språkpolitiskt intressant, är begreppet Foundational Black Americans, använt bland annat av Tariq Nasheed. De gränsdragningar och krav som följer av FBA-begreppet torde vara uppenbara, Nasheed har också flera gånger hamnat i konflikt med afrikanska immigranter till USA. Bland annat över just användningen av det nedsättande ”akata”. Här har även tagits upp att afrikanska immigranter ibland allierat vita mot FBA, bland annat när Austin Chenge lovade att avskaffa Black History Month eftersom det är orättvist mot andra amerikaner. Överlag är afrikanska immigranter till USA en relativt liten och relativt framgångsrik grupp, vilket kan tyda på att det handlar om migration av mellan- och elitskikt. Att detta bidrar till konflikten kring ”akatas” är högst troligt, här finns också en tydlig aspekt av klass och rädsla för deklassering. En något oväntad följd av detta är att kritiker av akatatermen upptäckt den afrikanska rollen i slavhandeln, där immigranternas förfäder förslavade och sålde FBA:s förfäder. Vilka några hundra år senare alltså skulle komma att kallas rotlösa av de förras ättlingar…
Sammantaget är det hela ett intressant stycke samtidshistoria, en inblick i flera aspekter av den moderna världen och dess ideologiska potemkinkulisser. Det belyser också hur infantilt förenklad och amerocentrisk den gängse ideologin kring rasrelationer, ”vit skuld” et cetera egentligen är. Att vi på sikt kommer få se den implicita amerikanismen i FBA-begreppet leda till öppet motstånd mot invandring även från Afrika är inte särskilt otroligt. Detsamma gäller att den kulturkritik som ryms i akatabegreppet kommer göra mer väsen av sig. Den människotyp som beskrivs av termen är idag inte begränsad till en viss ras, promiskuösa hedonister utan ambitioner och identitet massproduceras av kulturindustrin.
Om skribenten: Joakim Andersen
