I delar av den mer relevanta vänstern stöter man ibland på begreppet PMC, en förkortning för Professional-Managerial Class. Det är ett användbart begrepp, besläktat med Burnhams och Francis teorier om de manageriella eliternas revolution. Det finns skillnader, bland annat avseende hur starkt kapitaletlogiken betonas, men de båda perspektiven kompletterar varandra väl. Inte minst kan det för den som genomför en akademisk karriär vara praktiskt att växla referenserna till amerikanska högermän som Francis och Gottfried med vänstersociologer som Wright Mill och paret Ehrenreich.

Paret Ehrenreich myntade PMC-termen 1977, de definierade denna ”nya klass” som ”salaried mental workers who do not own the means of production, and whose major function in the social division of labor may be described broadly as the reproduction of capitalist culture and capitalist class relations”. De inbegrep här lärare, socialarbetare, managers med flera. PMC var en ”ny” klass som uppkommit i det mer avancerade kapitalistiska samhället. Man kan ha invändningar mot parets tidstypiska betoning av det moderna samhället som en kapitalism, termen är oavsett av värde.

Intressant var att paret Ehrenreich identifierade PMC-skiktens ambivalenta position i samhället. Delvis var de tvingade att sälja sitt arbete till kapitalisterna, varför en antagonism till dessa uppstod. PMC önskade autonomi, men tvingades underkasta sig ”kapitalets” intressen och direktiv. Men av detta följde ingen naturlig allians med arbetarna, tvärtom utgjordes deras funktion ofta av ”management and manipulation of working-class life”, i skolan, i hemmet, på arbetet. PMC kunde enligt paret Ehenreich ha intresse av kapitalismens undergång, men inte av ”proletariatets diktatur”. De kombinerade ofta en fientlig inställning till kapitalismen med elitism mot arbetarna.

I en värdefull artikel från 1977 använde paret Ehrenreich sin modell för att analysera ”den nya vänstern” under 1960- och 70-talet. De spårade här arvet från äldre PMC-skikt och deras klassiska bildningsideal. När universiteten expanderade kom nya sociala skikt att bli en del av dem, dessa ”klassresenärer” förde nya perspektiv med sig. Universitetets starkare koppling till staten och försvarsindustrin ledde till reaktioner och självkritik, samtidigt vände många svarta sig mot en äldre, mer paternalistisk relation. Paret Ehrenreich skrev att förhållandet mellan vita studenter (blivande PMC) och svarta icke-studenter präglades av arrogans från de svartas sida och servilitet från de vita studenterna. Detta har förts vidare in i vår tid frestas man tillägga.

Paret Ehrenreich analyserade ”den nya vänstern” som ett exempel på en radikal PMC-miljö. De vågade sig på att mer än antyda att Sovjetunionen var en ”PMC-diktatur” snarare än ”proletariatets”, och tog upp både ”anti-arbetarklass-radikalism” och ”klassmedveten antikommunism” som konsekvenser av antagonismen mellan PMC och arbetare. Det är inte så mycket nytt jämfört med Burnham, men tankarna kring möjligheter av samarbete mellan PMC och arbetare kan vara intressanta även för den som inte är vänster. En vänster som vänder sig mot vanligt folk är en tydlig tendens i vår tid, PMC-begreppet förklarar delvis detta. Samma PMC-vänster kan i framtiden lika gärna vända sig mot exempelvis invandrare.

Paret Ehrenreich perspektiv exponerade flera av bristerna i den populariserade marxismen. Det handlar dels om den förenklade dualismen, ”arbete mot kapital”, så simpel är inte historien. Som Simmel noterat finns det ofta minst tre aktörer. Det handlar även om det politiserade avsteget från Marx och Engels eget schema i Manifestet, där eliter tidigare avlöst varandra ska vi tro att ”proletariatet” plötsligt tar över. Mer logiskt utifrån schemat vore att PMC-eliter tar över eller att en mer eller mindre spänd samexistens vidtar mellan kapital och PMC. Däremot bekräftar PMC-skikten på ett närmast övertydligt sätt den marxska traditionens tankar om ”ideologi och intresse”. Det har aldrig legat i PMC-skiktens intresse att uppnå vare sig självmedvetande eller självinsikt, mot detta har de värjt sig och istället har de fört sin ”kamp” under andra gruppers fanor. Ibland ”eugeniken”, ibland ”arbetarklassen”, ibland ”klimatet”, ibland ”vithetskritiken”. Mer eller mindre konstruktiva frågor som synes, men bristen på självinsikt är genomgående. Detta gäller också den akademiska sfär som per definition är en PMC-domän. Självstudier i stil med Ehrenreich är närmast att betrakta som en ”skyldig njutning” och blir inte en del av det hegemona narrativet.

Men en klassanalys av PMC-skikten är fruktbar. Paret Ehrenreich, nu inte längre gifta, visar detta bland annat i den nyare texten Death of a Yuppie Dream, där de 2013 slog fast att ”in the hundred years since its emergence, the PMC has not managed to hold its own as a class. At its wealthier end, skilled professionals continue to jump ship for more lucrative posts in direct service to capital.. at the less fortunate end of the spectrum, journalists and PhDs in sociology or literature spiral down into the retail workforce.. conceived as “the middle class” and as the supposed repository of civic virtue and occupational dedication, the PMC lies in ruins.” 1960-talets goda självförtroende och optimism har ersatts av osäkerhet och rädsla för en klassresa i fel riktning. Stora delar av PMC-skikten deklasseras och proletariseras.

Den högst befogade rädslan för detta kan hanteras på olika sätt, det tydligt PMC-relaterade ”Gretafenomenet” är ett av dem. Därmed, återigen, inte sagt att de frågor PMC-skikten engagerar sig i är dåliga per se eller att miljön är oviktig (däremot är ”miljö” istället för ”natur” ett typiskt PMC-ordval). En strategi för att hantera hotet att deklasseras är att tydligt sluta upp bakom makthavarna, om detta skriver Amber A’Lee Frost i en läsvärd artikel att ”this fealty to hege­mony is not some inherent weakness of character; it’s the very reason for their existence. This is what capitalism created them to do. It’s not even conscious, as their ideological commitments operate under the premise that the prevailing order is necessarily the result of “pro­gress.” En annan strategi är kannibalism inom klassen, Frost noterar att ”what PMC intellectuals often fail to grasp is how much members of this class also hate one another.” När okända och ointressanta PMC-individer startar, och deltar i, politiskt korrekta drev mot mer framgångsrika PMC-personer är det i grunden ett uttryck för skoningslös konkurrens inom klassen. Även Barbara Ehrenreich fick uppleva detta efter att hon skämtat om Marie Kondos engelska.

Politisk korrekthet fyller kort sagt inte mindre än tre funktioner för hotade PMC-skikt. Den gör deras teknokratiska världsbild relevant, den möjliggör synlig uppslutning bakom hegemonin, och den möjliggör intern konkurrens. En relevant fråga Ehrenreich och Frost inte ställer är om betydande PMC-skikt kan överge den rådande ideologin och de eliter som upprätthåller den. De processer som beskrivs, med inslag av proletarisering och deklassering, ”hypercompetitive job market, atomization, remote work, precarity, internet social dy­namics, professionalization, Taylorism” för att citera Frost, kan teoretiskt sett göra en klass revolutionär, inte minst om man till detta lägger följderna av ett alltmer dysfunktionellt samhälle. Man kan här kanske fästa vissa förhoppningar till de historiskt mer värdefulla inslagen i PMC-arvet, som tjänsteanda och klassisk bildning. För de PMC-individer som vänder sig mot det senmoderna samhällets förfall finns det en rik tradition att knyta an till, de kan också föra med sig betydande resurser. Parallellt med en kritik av PMC-skiktens förfall är en studie av deras potential och arv nödvändig. Ett arv som har förmoderna inslag, tidigare ständer av ”PMC” om termen nu kan användas var ofta bärare av mer traditionella värden.

Däremot tycks PMC-skikten idag ogärna associeras med tydligt ”proletära” projekt och partier, begripligt givet rädslan för deklassering. Projekt som Axess och Bulletin kan här fylla en värdefull funktion, alternativt förlänga PMC-illusionen att de kan påverka samhället i positiv riktning utan att behöva ha med just ”proletära” aktörer som SD et al att göra. För en samtida populism och traditionalism kvarstår samma frågor om formerna för samarbete mellan olika sociala skikt som Ehrenreich vänster brottades med, möjligen underlättade av att ”klass” här inte är den primära kategorin. Oavsett vilket är PMC-begreppet användbart i många sammanhang, den hugade kan exempelvis börja analysera filmer utifrån frågan ”är detta en PMC-film?”

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.