Amerikansk historia erbjuder flera inblickar i dialektiken mellan klass och etnos, inte minst under de tidiga ”plantagernas” era och i samband med inbördeskriget. Inbördeskriget slutade som bekant med att sydstaterna ockuperades och att en period känd som rekonstruktionstiden tog vid. Om denna går meningarna isär, däremot är de flesta överens om att rekonstruktionen blev ett misslyckande.
I den ockuperade södern uppstod bland annat begreppen scalawag och carpetbagger. En scalawag var en vit sydstatare som samarbetade med nordstaterna, en carpetbagger var en inflyttad nordstatare som berikade sig på sydstaternas bekostnad. Scalawags sågs ofta som lågt stående förrädare, de kunde målande beskrivas med ord som ”an artificial structure, two parts greed and one part insensibility to shame”, de sågs som män med ”the sanguinary and ferocious instinct of a hyena”. Scalawags beskrevs både som principlösa strebers och som ”fattigt vitt slödder”.
En intressant studie av Louisianas scalawags och deras öden är The Louisiana Scalawags av Frank Wetta. Den ger samtidigt en inblick i spelet mellan klass och etnos, mellan geo- och etnopolitik. Wetta beskriver flera framträdande scalawags. Återkommande drag är dels att de allra flesta var en del av den lokala eliten före inbördeskriget, dels att många var övertygade unionister både före och under inbördeskriget. För dessa hade slaveriets avskaffande sällan varit en viktig fråga. Några personporträtt är intressanta. Advokaten Thomas Jefferson Durant hade inspirerats av den europeiska socialisten Fourier, men i praktiken ville han ersätta slaveriet med fria lönearbetare snarare än falangstärer. Durant menade att slaveriet var ”an evil affecting the white race even more than it does the black”. Edward Henry Durell hade en aristokratisk stamtavla, politisk erfarenhet och bildning. James Longstreet hade varit befälhavare under inbördeskriget och lett trupper mot nordstaterna. Plantageägaren James Madison Wells hade lett gerillatrupper mot sydstaternas styrkor, han hade dessutom ägt ett stort antal slavar.
Stereotypen av scalawags som ”fattiga vita” framstår enligt Wetta alltså som direkt felaktig. Republikanernas politiska projekt förutsatte att just fattiga vita övergick till dem, men det var inte vad som hände. Wetta talar istället om scalawags som ”vita politiker utan vita väljare”. Generellt handlade det om medlemmar av den lokala eliten, en del hade själva ägt slavar. De var utbildade och hade ofta politisk erfarenhet. Inte sällan hade de inför eller under kriget tagit ställning mot brytningen med unionen, och som följd av detta tvingats på flykt eller under jorden. Deras ”unionism” var ofta en nationalism, men en nationalism som omfattade USA istället för Sydstaterna. De så kallade scalawags var väl medvetna om att deras ställning, och säkerhet, förutsatte militär närvaro och svarta röster. Flera scalawags kom även att verka för att Louisiana inte skulle återfå sin status som delstat förrän invånarna efter en prövoperiod bevisat sin lojalitet. Före detta rebeller skulle under en period heller inte få rösta.
Under en period var scalawags inflytande påtagligt. Men de hamnade snart i bakgrunden, 1866 var deras zenit och deras plats togs istället av carpetbaggers och dessas svarta allierade. I Louisiana var en carpetbagger så framgångsrik och mäktig att han kom att kallas ”carpetbagfursten”, Henry Clay Warmoth. Han manövrerade, bitvis våldsamt, ut både scalawags och Louis Charles Roudanez ”sanna radikaler”. New Orleans hade historiskt en färgad medelklass, Roudanez var ”oktoron” (åttondelssvart) och tidningsman. Men Warmoth vann de svarta rösterna och blev delstatens starke man.
Scalawags var en liten minoritet bland vita Louisianabor, deras ställning blev ohållbar genom två faktorer. Dels utsattes de för ett hårt socialt tryck från andra vita, utfrysta och föraktade. I tidningsartiklar uppmanades till sådan behandling, ”if the ”slow and moving finger of scorn” be not henceforth his lot among white people, a great social criminal will escape merited punishment.” Till detta kom en strategi av terror, riktad mot både vita och svarta republikaner. Paramilitära grupper som Ku Klux Klan och White League agerade öppet på landsbygden, tidvis även i storstäderna. Att vara republikan var förenat med livsfara i stora delar av delstaten, hoten i form av ”night-riding, patrollings, whippings, shootings, hangings, mutilations, assassinations, murder and massacre” var högst verkliga. Oavsett hur man i övrigt ser på dem går det inte att beskylla Louisianas vita republikaner för att ha varit fega, Anthony Paul Dostie mördades exempelvis 1866.
Sammantaget är Wettas studie intressant. Scalawags framstår inte som mindre korrupta än andra politiker, men inte nödvändigtvis som mer heller. Korruption och stöld var utbrett. Scalawags, carpetbaggers och svarta republikaner var dessutom oförmögna att samarbeta, interna konflikter försvagade dem. För den som ser inbördeskriget som en fråga om ”slaveriet” kan det vara intressant att många scalawags var kluvna i sin syn på de före detta slavarna. De var medvetna om att deras egen ställning förutsatte svart rösträtt, men de var mycket sällan intresserade av ”social jämlikhet” eller integration. En del förespråkade att de svarta flyttade till Afrika.
Som en inblick i spelet mellan klass och etnos, med geopolitik som en extra faktor, är scalawags öde intressant. Det kan här vara frestande att välja den ena eller den andra sidan som ”god”. Utifrån deras egna perspektiv och intressen framstår emellertid de flesta aktörerna som mer eller mindre rationella. Scalawags såg sig själva som amerikanska patrioter och var beredda att ta stora risker för sin unionism. Samtidigt framstår de i efterhand som de minst rationella, de tvingades in i en position där de isolerades från andra vita sydstatare och fick förlita sig på andra aktörer. Dessa aktörer, carpetbaggers och svarta, var inte intresserade av scalawags så snart de själva klarade sig utan dem.
Om man istället ser sydstaterna som en kuvad och ockuperad nation var de lokala vita republikanerna samarbetsmän och de svarta avsedda att fungera som ett lokalt ”kompradorproletariat”. Stödet för slavägarna hade inte varit totalt inför inbördeskriget, men under ockupationen var motståndet mot carpetbaggers och andra i princip fullständigt. Givet att den politiska vägen stängts för dem var terror och utfrysning de strategier som återstod för de lokala vita, detta var effektivt på kort och medellång sikt (i synnerhet då det fanns en stor grupp män med vana av vapen, ett mycket stort folkligt stöd, och stöd från lokala eliter).
För de frigivna slavarna var det lika rationellt att stödja republikanerna och försöka flytta fram sina positioner inom ramarna för den alliansen. De hade så att säga förkroppsligat sydstaternas inbyggda motsättning, en nation som krävde frihet men i sin mitt innehöll en tredje nation som inte skulle få del av den. Det är tveksamt om de svarta hade några alternativ till att satsa på en allians med vita republikaner trots att dessa sällan var överdrivet måna om dem annat än som väljare.
En lärdom av scalawags är annars att det var omöjligt att uppnå samarbete mellan fattiga svarta och vita på grundval av klass i Louisiana, fattiga vita röstade en masse mot rekonstruktionspolitiken när de fick tillfälle till det. Ett sådant samarbete hade annars varit förutsättningen för det republikanska rekonstruktionsprojektet. Det fanns ansatser bland vita småägare och fattiga vita både i nord- och sydstater. Dessa vände sig mot plantageklassens politiska, ekonomiska och demografiska modell men inte i tillräcklig omfattning. Ofta var de dessutom negativt inställda till de svarta och såg dem som slavägarnas skyddslingar, en slavägarklass som ibland anklagades för en form av ”folkutbyte”.
Sammantaget finner vi i varje fall några paralleller till vårt eget samhälle, liksom en del skillnader. Scalawags var elitskikt som hamnade i en situation där de först förlitade sig på federal militär och svarta röster för att dominera politiken trots en fientlig vit befolkning, men snart kom de att utmanövreras av carpetbaggers. En folklig reaktion i form av utfrysning och terror kom därefter att avsluta hela rekonstruktionsprojektet. Historien upprepar sig aldrig i detalj, men scalawags öde kan vara intressant att ha i åtanke för de samtida elitskikt som tror sig kunna utnyttja islamister och liknande grupper. Dessa elitskikt har normalt ett betydligt större folkligt stöd än scalawags hade, men det går ändå att se varthän det lutar. Noterbart är också hur ointresserade många scalawags och carpetbaggers egentligen var av sina svarta väljare. Wettas studie är i varje fall givande, den bör ge en del aha-upplevelser för de läsare som medvetet jämför med dagens politik. Scalawags var inte nödvändigtvis fattiga eller principlösa, men spelet mellan klass, etnos och geopolitik under rekonstruktionstiden är intressant.
Om skribenten: Joakim Andersen
