Den som bekantat sig med vänstern under de senaste decennierna kan dels konstatera att den befunnit sig i ständig förändring, dels notera att det trots dessa snabba turer alltid funnits en vänster. ”För att allt ska kunna förbli som det är så måste allt förändras” är ett citat av Lampedusa som är särskilt tillämpbart på just vänstern som socialt fält, i samband med Sovjets fall övergick man exempelvis till ”antirasismen”. Men man kan också notera en annan intressant tendens, närmare bestämt serien beskrivning-praktik-projektion. Flera av de perspektiv och begrepp den nyare vänstern rört sig med är användbara för att förstå vårt samhälle, men inte riktigt på det sätt användarna kanske föreställer sig. Detta har att göra med en tredje egenskap hos vänstern, den framträdande oförmågan till självinsikt och självreflektion. För att vara en miljö som tagit del av Marx tankar kring ideologi och klass har vänsterns framgångar inte byggt på förmågan att analysera sig själv utifrån dessa begrepp (studera här istället Lasch och Francis). Många av de inblandade odlar exempelvis ännu en självbild som inte utgår från att deras sociala fält är präglat av akademiker, byråkrater, managers och en växande grupp svågerkapitalister.
Det fenomen vi idag intresserar oss för kan exemplifieras genom begrepp som social konstruktion, diskursens ordning, andrafiering, systemisk rasism, hegemoni och normkritik. Historiskt är gången normalt att en eller flera teoretiker utvecklar slika begrepp för att beskriva, och angripa, det föreställda ”borgerliga samhället”. Så långt, så gott, alla torde kunna instämma i den beskrivningen, det är Zemmours summering av vänsterns praktik som de ”tre D:na” (derision, deconstruction och destruction). Det verkligt intressanta här är emellertid nästa steg. Det som äger rum är att vänstern, och det system vars teoriproducerande avantgarde den är, själva utövar just det beteende ”det borgerliga samhället” mer eller mindre korrekt angreps för. Detta pågår sedan i decennier, riktat mot andra grupper och bland dessa inte sällan resterna av just ”det borgerliga samhället”, men det erkänns aldrig. Den sena vänsterns tendens att konstruera omfattande teoribyggen utifrån redan passerade historiska tidpunkter, idealtypiskt 1800- eller 1950-talets köns-, ras- och klassrelationer, är framträdande här. Marx kan ha låtit påskina att ”allt fast och beständigt förflyktigas” men det gäller uppenbarligen inte ”patriarkatet” och ”vithetsnormen”.
Slutsatsen blir alltså att vi här har att göra med en intressant relation mellan teori och praktik, där en beskrivning av det borgerliga samhället först formuleras, baserad på en cynisk bild av mänskligt beteende och en kritisk syn på det föreställt bestående samhället. Notera ”föreställt”, för det är normalt en bild som minimerar det egna inflytandet och fixerar ”det eviga 1950-talet”. Denna ständiga idéproduktion är problematisk i sig och kan jämföras med att leva i ett nedbrytande förhållande där beskyllningar och skuldbeläggande blivit en del av vardagen. Men nästa steg innebär att man från vänsterns och systemets sida anammar och tillämpar de beteenden som ”det borgerliga samhället” nyss beskylldes för. Det borgerliga samhällets alla centrala kategorier var till exempel ”sociala konstruktioner”, men vänstern konstruerar snabbt en serie kategorier själv (från ”mänskliga rättigheter” och ”allocishet” till ”hatbrott” och ”vithetsnorm”). Dessa får inte beskrivas som konstruktioner. Ett annat exempel är hur Foucault beskrev hur det borgerliga samhället genom ”diskursens ordning” kontrollerade ”inte bara vad som fick sägas utan även vem som fick säga det”. Men det kan anses vara en bra beskrivning av Twitters inställning till den nuvarande amerikanska presidenten liksom det svenska etablissemangets inställning till ”fake news”.
Nämnas kan här även begrepp som ”andrafiering” och ”systemisk rasism”, riktade inte bara mot det borgerliga samhället utan mot vita människor som grupp. Begreppen i sig är användbara, det pågår en ”andrafiering” av vita människor i både kulturindustrin och akademin. ”Systemisk rasism” är också det som bäst beskriver den politik, de dubbla måttstockar, det ointresse för deras legitima intressen, de transfereringar av territorier, resurser och status et cetera som riktas mot vita. Men i takt med att denna ”andrafiering” och ”systemiska rasism” intensifieras så tilltar också beskyllningarna för just dessa beteenden mot vita människor. Freud talade här om projektion, beteenden och känslor man inte vill kännas vid hos sig själv projicerar man istället på andra. ”Det är inte jag som är full av hat, det är dom där svärjevännerna” et cetera. Det freudianska perspektivet är här användbart, i synnerhet kombinerat med det marxska ideologibegreppet. När systemets ideologiproducenter beskyller underordnade sociala och etniska grupper för att vara utövare och förmånstagare av ”andrafiering” och ”systemisk rasism” borde varningsklockorna ringa hos alla och envar som läst Marx eller Freud. Men det gör de alltså inte, vilket även det förklaras av just Marx och Freud. Man biter inte den hand som föder en. För oss som står fria från överklassernas ideologier står det däremot klart att ju mer dessa ideologiproducenter talar om vissa grupper som ”andrafierande” och ”priviligerade”, desto mer troligt är det att det i själva verket är precis tvärtom. Ju mer intensivt vi beskylls för ”systemisk rasism”, desto mer troligt att vi är utsatta för det.
Om skribenten: Joakim Andersen
