I mina yngre dagar slukade jag med betydande förtjusning tunga och bitvis svårbegripliga teoretiker som Deleuze, Adorno och Negri. På många sätt påminde processen om att lära sig ett främmande språk, i det sociala fält jag rörde mig omgavs dessa och liknande teoretiker dessutom av en närmast vördnadsfull nimbus. Idag har jag fortfarande utbyte av att läsa flera av dem, det finns värdefulla insikter om den moderna världen även där, men relationen innehåller ett större inslag av nykter distans. Inte minst har jag blivit mer nyfiken på det sociala fält, för att låna en term från den språkligt sett betydligt mer folklige Bourdieu, där dessa herrar och deras uttryckssätt utgjorde ett kulturellt kapital att respektera. Bland annat erbjuder en studie av den specifikt akademiska, ofta ”postmoderna”, rotvälskan också en inblick i den motsättning som karaktäriserar den nya klassen och som förklarar det mesta den ägnar sig åt. Här finner vi pudelns kärna, klassens livslögn och falska självbild.
Man kan här ta upp sådant som att den akademiska världen består av flera sociala fält och att en både svårgenomtränglig och diffus rotvälska är hårdvaluta i vissa av dem. Man kan även nämna att det ofta är självklarheter alternativt konstigheter som döljs med ett svårt språk, ett språk vars funktion inte minst är att erbjuda ”plausible deniability”. ”Nej, du missförstod mig, jag menade inte det du trodde när jag skrev att vi måste avskaffa incesttabut”. Men sådana invändningar är oavsett sitt värde inte nya, vad gäller att rotvälskan bara kamouflerar självklar- eller felaktigheter är det heller inte alltid sant.
Något mer intressant är då insikten att denna rotvälska i relativ närtid varit vanligare inom ”vänstern” än inom ”högern”. Scruton och Evola var allt annat lika glasklara i tilltalet jämfört med Deleuze. Liksom att vi här finner ett slags religionssubstitut i en sekulariserad värld, läsaren erbjuds illusionen av initiering och närmast ockulta insikter när hon lurad av deras nimbus tragglar sig igenom Deleuze och Guattari. Förklaringen till detta finner vi i relationen mellan den akademiska ”vänstern” och den nya klassen. ”Vänstern” är den nya klassens producenter av teori och ideologi, det som gynnar den nya klassens, byråkratins och de manageriella eliternas intressen förs fram och det som inte gör det gallras diskret bort alternativt förpassas till politiskt betydelselösa frizoner. Processen fungerar inte alltid felfritt, men i grova drag är detta ”vänsterns” funktion.
I språket, här närmare bestämt i rotvälskan, identifierar vi som sagt den centrala motsättningen i den akademiska ”vänsterns” sociala vara och vi gör det med hjälp av McLuhan. McLuhan är idag mest känd för att ha myntat uttrycket ”mediet är budskapet” och det erbjuder oss en nyckel till detta sociala vara. I detta fall är rotvälskan till sin karaktär elitistisk, den fyller en central roll för att skilja en viss grupp individer från övriga individer. Antingen har du läst Deleuze och förstått honom eller så har du det inte (du kan givetvis även ha låtsats förstå honom). I grunden meningslösa färdigheter av detta slag ger kulturellt kapital i en miljö som reproducerar en mördande konkurrens utan att vilja låtsas om det. Vinnarna i denna konkurrens erövrar inte bara status, pengar och möjligheten att skriva istället för att slava som lärare, Sartres och förvånansvärt många andras exempel visar också att den rent fysiska tillgången till kvinnliga studenter varit en drivkraft.
Vi finner alltså att ”mediet är budskapet”, och mediet är elitistiskt (en falsk elitism för övrigt men det torde läsaren redan själv ha konstaterat). Det innehåll rotvälskan antas förmedla är mer sällan elitistiskt, tvärtom präglas det normalt av omsorg om svaga grupper, rättvisa och liknande. Detta är inte mer förvånande än att få rånare explicit förvarnar sina offer. Omsorg och rättvisa är den retorik under vilken managereliter och byråkrater flyttar fram sina positioner. Arbetarkommunismens historiska nederlag har idag normaliserats till den grad att många inte ens noterar skillnaden mellan en av byråkrater medierad ”socialism” och ett samhälle kontrollerat av folket.
Motsättningen här utgörs i varje fall av elitism/konkurrens och jämlikhet/omsorg, av budskap och föreställning. Här finner vi även förklaringen till ”vänsterns” till synes ologiska intresse och förakt för ”förlorare”. Om mediet är budskapet och den ohederliga konkurrensen är den nya klassens smutsiga hemlighet så blir detta förakt mycket logiskt. Detsamma gäller det hat som riktas mot föremålen för den medierade omsorgen så snart de inte accepterar den manageriella revolutionens välsignelser och ledarskap (idag ”deplorables” och ”svärjisar”, imorgon kanske vissa invandrargrupper).
Oavsett vilket finner vi alltså att rotvälskan, den språkliga praktiken, erbjuder oss oundgängliga inblickar i den nya klassens väsen. Det evinnerliga talet om ”diskurser” kan ha varit projicering som beskrev något man själva ägnade sig åt (jämför dagens evinnerliga tal om ”rasism”). Vi kan också notera en kognitiv degeneration när Deleuze ersatts av Zizek, kadrerna är inte längre kapabla att följa med till de svindlande språkliga höjder Deleuze trots allt uppnådde. Samtidigt kan detta sannolikt kopplas till en ökad realpolitisk potens, i så fall en obehaglig kombination. Men den breda kontakten med politisk verklighet kan också visa sig vara en dödskyss för den sociala sfär vi här har att göra med, där först rotvälskan och därefter alla attribut som ens hjälpligt kunnat legitimera interna och kollektiva privilegier suddas ut. Det får framtiden utvisa.
Om skribenten: Joakim Andersen
